Dags att avsluta det här projektet

All things must come to an end.

Geoffrey Chaucer

Allting har ett slut oavsett om vi vill det eller ej, oavsett om slutet är gott eller smärtsamt så finns det där. Slutet kan vara ett krav för att något annat ska kunna ta vid. Något som spader i logotypen till taktisk.se har signalerat under så många år. Spader är inte bara ett tecken på avslut och död, eller för den delen en symbol för vapen (spjutspetsen) och det militära, det kan även stå för det som startar något nytt. Tillsammans med kompassrosen, ett typiskt tecken för vägledning, som penetrerar en avgränsning – en mur, var tanken att symbolisera viljan att ”ta död” på det gamla och bryta igenom de där väggarna som så mycket sitter i. Ungefär 13 år efter att första inlägget skrevs på hemsidan, och sex år efter första inlägget på Instagram är det dags att låta taktisk.se vila. Istället för att låta sidan tyna bort i tysthet är du som läser detta värd att få ett tydligt avslut.

Från ambitionen att enbart skriva om personlig utrustning har ”taktisk” fått utvecklats tillsammans med min egen utveckling vilket lett till en sajt som till stor del kommit att handla om det interna livet i Försvarsmakten och de där sakerna som berör oss alla på ett eller annat sätt. I takt med att mitt intresse för den militära kommunikationen ökat har det blivit ett återkommande ämne som bildat en röd tråd igenom mycket av de artiklar och memes som producerats genom åren. Jag hoppades, något oödmjukt ska erkännas, att det jag skrev skulle leda till någon form av utveckling i vår kommunikationstjänst – en form av öppenhet och en proaktiv hållning. Även om det skett enskilda initiativ, och att enskilda kommunikatörer har varit villiga att ha en diskussion, så upplever jag att det fortfarande finns någon form av ångest internt när det gäller att kommunicera öppet så att alla kan se. Samtidigt finns det förtjänstfulla initiativ som ”Militär Debatt” som försöker hålla i gång den interna diskussionen, och initiativkraftiga personer som verkan och tvsssm som sprider sin egen och andras kunskap i olika mediekanaler. Jag önskar och hoppas att ni orkar fortsätta hålla i gång och att ni känner både glädje i det ni gör samt upplever uppskattning från oss övriga.

När jag i april skrev artikeln om att starta projekt likt taktisk.se skrev jag specifikt om att du måste tycka att projektet är roligt för att det ska överleva första året. Det har varit otroligt kul och givande att driva taktisk.se under alla dessa år. Framför allt har det varit otroligt lärorikt och jag har fått lära mig mycket om myndigheten, inte minst genom kontakter med alla ni som följt på instagram eller twitter, och som så givmilt delat med er av er verklighet. Det har stärkt mig i min uppfattning att vi behöver en intern rörlighet mellan förband och försvarsgrenar för att få en ärlig förståelse för hur myndigheten fungerar, dess förtjänster och brister. Framför allt behöver vi vilja vara mer nyfikna på varandra och tycka mindre. Vilket kanske låter som dubbelmoral när det kommer från en person som tyckt väldigt högt om många olika saker genom åren. Men jag tror att vi är för snabba på att tycka att andra förband eller enheter håller på med irrelevanta eller direkt felaktiga uppgifter innan vi satt oss in vad och varför. På samma sätt är det lätt att vara arg på högre stab eller underställda för att de agerar på ett visst sätt. Här tror jag fortsatt att vi hade kunnat kväva många onödiga småbränder enbart genom att kommunicera på ett tydligt sätt om vad vi gör samt varför. En del i frustrationen handlar om att inte bli sedd eller ens tilltalad av organisationens egen kommunikation. Vi är fortsatt fokuserade på vad allmänheten tycker och att försöka påverka den samtidigt som vi låter våra bästa ambassadörer, personalen, leva i ett informationsvakuum.

Men för att loopa tillbaka till att tycka ett projekt är roligt. En del av er har kanske märkt av den stagnerande aktiviteten. En del av er har uppfattat ett tonläge som fått er att skriva DM för att peppa. Jag uppskattar detta verkligen. Men om sanningen ska fram så har det senaste halvåret en lång prövoperiod. En period för att se om jag kunde hitta min egen gnista att fortsätta. Jag har inte funnit den. Jag tror att den helt och hållet dog ut med urladdningen kring eldhandvapen och alla diskussioner kring den återgång till ”hur det var förr” som myndigheten nu verkar genomföra.

I takt med att kontot vuxit har även inflödet av meddelanden ökat. Jag kan sakna tiden då kontot ”bara” hade några tusen följare. Inflödet var generellt konstruktivt och förbluffande ofta positivt. Det har förändrats under det senaste året. Det är fortfarande konstruktivt och positivt, men andelen negativa meddelanden har samtidigt ökat. Framför allt när jag delat någon ”kontroversiell” nyhet eller en nyhet som kan uppfattas som ”löjlig”. Då är det som att inboxen fungerar som någon slaskhink där jag avkrävs svar för något jag inte skrivit. Det har varit utmattande i längden och därav har jag lämnat allt fler på ”read”, oavsett om det varit ett positivt eller negativt meddelande, vilket är en utveckling jag inte uppskattat. En stor del av kontots framgång har varit just interaktionen med dig som följare. Tar jag bort den delen blir det en envägskommunikation och jag tror inte att det är en framgångsfaktor. Det är helt enkelt inte roligt längre att logga in och således läge att avsluta innan allt havererar totalt.

En del av er har frågat kring hur mycket tid jag lägger på det här, hur jag hinner med, vissa har t o m trott att det varit en hel redaktion med flera individer (spoiler FS KOMM: det har varit en individ sedan start). Det har tagit mer och mer tid genom åren. Att jag hunnit med kan tillskrivas många faktorer, en är att jag på senare år blivit bättre på att uttrycka mig i text vilket i kombination med flinka fingrar innebär att det inte tar så lång tid att skriva saker. God datorvana, eller för den delen vana med teknik hjälper att korta ner tider avsevärt. En annan är troligtvis mängden koffein som intagits i samband med skrivandet (bland annat tack vare era generösa bidrag på Ko-fi). Men mest av allt beror det troligtvis på nyfikenheten inom allehanda områden och att jag (på gott och ont) har intressen som överlappar väl med arbetet. Samtidigt har taktisk.se vuxit så pass mycket nu att det befinner sig snäppet under professionalisering – en bisyssla, det är den gränsen jag dragit för det här projektet. Men det ska tilläggas att det inte hade varit omöjligt att bedriva det här som en halvtidstjänst om man hade vågat från Försvarsmaktens sida att ta ett helhetsgrepp kring kommunikationen.

Utifrån de ramarna jag givit det här projektet har jag således nått vägs ände. Jag har inte mer kunskap eller information att förmedla än det som nu finns i artikelform på hemsidan eller som inlägg på sociala medier. Jag är tom, dränerad. Även om jag har tidigare erfarenhet av att skriva för en publik och att driva olika typer av ”communities” har det här varit en lärorik resa. De här erfarenheterna och lärdomarna kommer jag ta med mig då de möjligen kan komma till nytta i framtiden.

Tack till alla företag som hört av sig med allehanda erbjudanden om besök, utveckling etcetera. Under andra förutsättningar hade jag kanske tackat ja. Tack till Josefine Owetz på Officerstidningen som föreslog att göra om en av mina artiklar till ett debattinlägg. Det blev en sporre till att skriva mer ”argumentativt”. Tack till krigshistoriepodden som tyckte att det jag hade att säga om livet i myndigheten var av värde för andra att höra. Tack till ”Senior Junior Officers Reading Club” för att jag fått vara en del av bokdiskussionerna, men främst diskussionerna om vår verksamhet. Jag har uppskattat takhöjden och hoppas att den återfinns på fler platser i organisationen samt att fler får uppleva den. Då har vi en chans att hänga med även i framtiden. Tack till alla er som varit generösa och bidragit till min konsumtion av koffein. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva definiera mig själv som ”influencer” på deklarationen, men det bidrog ni till. Tack till dig som skrivit ut det jag producerat, memes och artiklar, och anslagit på olika fysiska platser. Tack till dig som donerade pengar till en god sak i utbyte mot ett tygmärke. Det värmer fortfarande när jag ser märken ute i ”det vilda”. Tack till Orvar som hjälpt till på discord, att bolla idéer och för att ha producerat kvalitativt innehåll för mig att sprida. Tack till er som har bidragit med uppslag, bilder, nyhetstips etcetera Jag kan inte nämna er alla, men jag har inte glömt er. Tack till kolleger som varit stödjande i det här projektet, ni vet vilka ni är. Avslutningsvis, tack till er alla som följt, gillat och delat inlägg. För en del blev det en lång resa, för andra blev det en kort sejour. Men jag hoppas att ni kan ha nytta av ”arvet” som lämnas kvar.

Hemsidan och inläggen på de olika sociala medie-plattformarna kommer att finnas kvar så länge internet tillåter (bland annat för att hindra kapning av ”varumärket”). Det enda som kommer försvinna är discord-servern som kommer leva fram tills abonnemanget löper ut i december. Därefter kommer den att raderas. Moderering kommer enbart ske för att förhindra spridningen av skadlig kod. Allt det här innebär också att all form av kommunikation, via DM eller i kommentarsfält kommer att upphöra per omgående. Jag kommer att lägga upp RPAS-relaterat material på Google Drive tillsammans med det utlovade sjukvårdsmaterialet.

Avslutningsvis; Kanske ses vi ute i verksamheten, kanske inte. Oavsett hoppas jag att du känner att din insats betyder något och att du får en ärlig chans på att uppnå dina mål i såväl karriären som livet. Återigen, tack för att du varit med på den här resan!

Stänger station. Klart slut.