Vår största styrka är också vår största svaghet. Jag pratar om vår initiativförmåga i kombination med självsäkerhet. De flesta känner till uttrycket att ”ta initiativ i fel riktning”. Uttrycket används ofta för att beskriva individer som inte är särskilt kompetenta i sin yrkesroll och som fattar beslut som sedan en högre chef måste hantera. Men det kan även beskriva kompetenta individer som hamnar i situationer där de saknar fullständiga ingångsvärden för ett korrekt beslut. Oavsett typ är de här felaktiga initiativen oftast lätta att identifiera när de är exempelvis innebär att truppen fysiskt rör sig i motsatt riktning än den uttalade anfallsriktningen. Vad som däremot är betydligt svårare att identifiera som ett initiativ i fel riktning är de beslut där det framstår som ett bra beslut initialt men långt senare blir tydligt att beslutet egentligen var helt fel.

Vi pratar mycket om att det finns en hel del byråkratiska processer (hinder) och många av myndigheten påtagna regler samt begränsningar. Att vi i en tid av tillväxt måste identifiera de processer som hindrar oss från att snabbt växa effektivt är för de allra flesta självklart. Minder självklart verkar vara att vissa av kontrollfunktionerna som vi lagt på oss själva är ett resultat av att vi under flera år tagit initiativ i fel riktningar. Där vi genat i kurvor så pass frekvent att vi flera år senare behöver lägga ner betydande resurser för att rätta till fel som nu hindrar oss från att bli mer effektiva i vår yrkesutövning. Där vi förr prisat driftiga kvartermästare och logistiker för att de lyckats få fram materiel, står vi nu med ett havererat materielförsörjningssystem för att för få gjort rätt för sig vid behovssättning. Där källarprojekt blivit kritiska för att verksamhet överhuvudtaget ska kunna bedrivas men som saknar alla former av formella beslut för att överhuvudtaget få användas. Det brukar klagas på att Fortifikationsverket missbrukar sin makt över Försvarsmaktens lokaler genom att inte tillåta att ens tavlor monteras på väggar av personalen. Samtidigt finns det gott om timell-lösningar ute på förbanden där officerare tagit initiativ och gjort om rum för att uppfylla andra ändamål än vad de ursprungligen utformades för. För varje reaktion finns en motreaktion och som elektriker är det sannolikt lätt att hålla sig från skratt när det dragits kablar och fördelningsdosor lite kors och tvärs utan dokumentation, när det egentligen ”bara” hade varit att lägga en beställning på arbetet. Likväl som att det påstås att det finns småpåvar som hittar på regler utifrån att skydda sina egna intressen, likväl är vårt agerande en grundorsak till att det måste finnas en massa ”fredsskadade” regler. Vi behöver bli medvetna om bjälken i vårt eget öga.

Just argumentet ”det är bara att” är intressant i sig. Det antyder ett ägandeskap av problemet och därmed också lösningen. Helt frikopplat från yttre faktorer. I det lilla är det kanske ”bara” att göra en sak, medan om man zoomar ut lite åskådliggörs andra påverkande variabler som snabbt påvisar att det kanske inte alls är ”bara” att göra en sak, åtminstone inte om man vill undvika negativa konsekvenser för andra längre ner längs vägen. Det är det här jag upplever att vi behöver bli betydligt bättre på att se tidigt i en beslutscykel. Det gäller i synnerhet på gräsrotsnivå där initiativkraften är som starkast.

I den senaste diskussionen kring Försvarsmaktens infrastruktur var det några röster som gjorde gällande att det ”bara” var att kasta pengar på alla problem så skulle de lösa sig. Men pengar kan i sig inte få byggnader att uppstå anpassade för sitt specifika ändamål. Framförallt riskerar det att leda till att vi fattar dåliga infra-beslut som vi sedan får lida för inom en snar framtid, eller för den delen dåliga materielbeslut överlag. När robot 15 återintroducerades basunerades det ut att införandet kunde gå så pass fort och smidigt för att man höll ”krångelpellar” och ”nej-sägare” från den egna myndigheten samt FMV borta från införandet. Ett uttalande som sågs som en form av kraftfullt initiativtagande i chefens anda och något som direkt gagnat Sveriges försvar. Eller det är i alla fall bilden som förmedlas. För i själva verket kan vi inte vara säkra på att det var ett initiativ i rätt riktning att hålla en process dold baserat på en subjektiv uppfattning om vad som är ”krångligt” och vilka som är ”nej-sägare”. Jag kan tänka mig ett par införanden av materiel (eller större personalbeslut för den delen) där framförallt nej-sägare hade behövt varit mer närvarande i beredningen för att spara myndigheten resurskrävande problem som med lite förtänksamhet hade kunnat undvikas.

Nyligen publicerades en remiss där Försvarsmakten föreslås få mandatet att genomföra LUFS-upphandlingar med ett värde upp till 200 miljoner kronor. Det här ska jämföras med att tidigare nivå för FMV var 20 miljoner kronor och för Försvarsmakten 5 miljoner kronor. Det är en markant ökning av ekonomiskt självbestämmande. Vilket absolut behövs för att vi ska kunna snabba upp processen kring att köpa såväl materiel som byggnader. Samtidigt kräver en sådan pengapåse en transparent process där vi kan stå för de beslut vi fattar, och att vi inte kastar pengar i sjön på grund av undermåligt förarbete. Vad vi inte behöver är en ytterligare stridsväst 12 eller stridsskjorta där upphandlingen dragit ut på tiden och i slutändan gått på röven för att underlaget var bristfälligt.

Vi behöver individer som tar initiativ, men för att dessa initiativ ska tas i rätt riktning såväl kortsiktigt som långsiktigt behöver vi ”nej-sägare” och ”krångelpellar” som en kontrollfunktion att vi går rätt väg. Det kan jämföras med en rättsprocess med åklagare och advokater. Den senare gruppen ses ofta som några som skyddar kriminella, ett hinder för den riktiga rättvisan. Ett annat perspektiv är att de tillser att det är bortom tvivel att den som döms är skyldig och att rättsprocessen därmed inte kommer att behöva tas om efter flera år med en stor kostnad som följd för staten. Detsamma gäller nu för Försvarsmakten i en tid av tillväxt. Med en stor pengapåse kommer stort ansvar.