Enkäter frammanar ofta känslor av olika slag. Den årliga GU-enkäten är inget undantag. Alla har olika infallsvinklar och plockar ut olika saker som det viktigaste att ta med sig medan andra saker framhävs som oviktiga och därmed ska förkastas. Årets enkät följer samma mönster där framförallt statistiken kring diskriminering och kränkande behandling ånyo blir en konfliktyta. I Försvarsmakten egen nyhet om resultatet framhävs att nöjdheten ökat samtidigt som en fjärdedel av de som svarat fortsatt anser sig ha fått utstå kränkning eller trakasserier. En vanlig respons är då att de värnpliktiga är ”lättkränkta” och att en del situationer blåses upp oproportionerligt utifrån vad som egentligen hände i en specifik situation.

Det ska understrykas att det är troligt att det förekommer exempel som är överdrivna av individen, såväl medvetet som omedvetet. Samtidigt kan vi inte ogiltigförklara vad en fjärdedel av 3900 respondenter baserat på enbart anekdotisk bevisföring. Precis lika lite som att vi kan säga att en utbildning håller högsta kvalité för att en respondent tyckte så. Vad som tyvärr inte framgick i Försvarsmaktens nyhet var hur de drabbade såg på hur myndigheten agerat på de fall som anmälts till exempelvis befäl. Därav ämnar den här artikeln att göra nedslag i siffrorna (det kommer bli många siffror) för att skapa en balans till diskussionen som sker, och som kommer att ske även i framtiden.

Totalt svarade strax över 3900 individer på enkäten från 33 förband, vilket motsvarar 77% av årskullen 21/22. En nedgång från föregående år (81%) men i paritet med 19/20 (77%). Det finns således förutsättningar för att jämföra med övriga år med en viss felmarginal.

Fördelningen mellan män och kvinnor var 79% mot 21%. Åldersmässigt låg 51% i spannet 20-21 år och 40% i spannet 18-19 år. Utomnordiska män och kvinnor hade i högre utsträckning sökt frivilligt (31%/34%) jämfört med gruppen som helhet (24%). De förbandsorter som hade högst grad av frivillighet var Karlsborg (40%), Arvidsjaur (36%) och Uppsala (36%). Lägst var Umeå (11%), Visby (12%) och FömedC (13%).

Vad gäller helhetsomdöme ligger medelvärdet på 3,8 av 5 vilket är i linje med föregående år. Det ska i sammanhanget tillägga att 59% av de svarande anger att de skulle absolut rekommendera en vän eller bekant att söka till GU. Kvinnor (4,5) kan tänka sig att rekommendera i något högre utsträckning än män (4,3). De förbandsorter som hade högst medelvärde gällande rekommendation var Kiruna (4,9), Umeå (4,8) och Strängnäs (4,8). De med lägst medelvärde var Ing 2 (4), Revingehed (4) och FömedC (4,1). Tittar vi på helhetsomdöme får vi delvis en annan bild. Där är Strängnäs (4,5), Östersund (4,4) och Kiruna (4,2) i topp medan Revinghed (3,5), Enköping, Lv6 och FMTS samtliga kommer in på 3,6.

Omställningen från civilt till militärt liv har i stort upplevts som utmanande (3,2 av 5). Svårast verkar omställningen varit på FömedC (2,7), Ing 2 (2,8) och P 4 (2,9).

52% av respondenterna anger att de har skadat sig någon gång under GU. Det är något färre än tidigare år (58%). Kvinnor och personer med utomeuropeisk bakgrund sticker ut jämfört med övriga grupper. De som sökt frivilligt (56%) har skadat sig i något högre utsträckning än de som kallats via plikt (51%). Det var nästan 50/50 om skadan medförde bortfall från tjänsten eller ej. I 45% av fallen gjordes ingen skadeanmälan medan i 44% av fallen gjordes en anmälan. Anmälan genomfördes i högre utsträckning bland de som genomförde 15 månaders värnplikt (58%) och logistikförbanden (61%). Bland de förband som hade flest skador, sticker Amf 1 (66%) ut med en låg grad av skadeanmälningar (37%) och en hög andel frånvaro från tjänsten (80%). Detta kan exempelvis jämföras med Arvidsjaur där 68% angett att de skadat sig, 51% genomfört en skadeanmälan och 45% uteblivit från tjänstgöring i en dag eller mer.

Gällande hur krävande grundutbildningen upplevts ligger samtliga grupper ungefärligt lika i medelvärde (+-1). Klart är att grundutbildningen upplevs mer psykiskt krävande (3,5) än fysiskt (3,1). De som genomför 11 månader eller fler anser i högre utsträckning av GU är mycket krävande psykiskt.

En fråga som många antagligen finner intressant är den om personlig utrustning. Totalt landar medelvärdet in på 3,1 över hur nöjd kull 21/22 är med sin personliga utrustning. Utomnordiska kvinnor är de som är mest missnöjda med den personliga utrustningen (2,8). De som genomfört en grundutbildning mellan 4 och 7 månader är mer nöjda (3,5). Det ska här noteras att de som genomfört sin GU i Arvidsjaur är minst nöjda med den personliga utrustningen (2) följt av Visby (2,7) och Rinkaby (2,8).

Vad gäller ledarskap ligger medelvärde på samma nivå som föregående år (3,9). De som har ett bra helhetsomdöme av GU har även i högre grad en bra helhetsomdöme av sina befäls ledarskap (4,2). De med ett dåligt helhetsomdöme av GU har skattat sina befäl betydligt lägre (2,7).

De med ett bra helhetsomdöme av GU anser i högre utsträckning att män och kvinnor ges samma möjligheter under GU (4,4) än de med dåligt helhetsomdöme (4). Kvinnor (3,9) och kvinnor med utomnordisk bakgrund (3,8) är de som är mer kritiska än män (4,4) och män med utomnordisk bakgrund (4,3).

Nu kommer vi in på kränkningar och diskriminering där strax över 500 individer angett att de blivit utsatta för kränkningar. Det är egentligen först här vi börjar se tydligare skillnader mellan grupper. Här framgår att 12% upplevt kränkningar eller kommentarer där individen tagit illa vid sig från befäl, 13% annan värnpliktig. Totalt har det minskat inom samtliga kategorier jämfört med tidigare år. Kvinnor (37%) och kvinnor med utomnordisk bakgrund (41%) är de i högre utsträckning utsatts. Av de som upplevt kränkningar har 45% ett dåligt helhetsomdöme av GU. De tydligt utmärkande orsakerna är nedvärderande/kränkande sätt att konversera på (44%) och respektlöst/olämpligt beteende (32%). De förband där flest angett att de upplevt kränkningar är Östersund (44%), Umeå (35%) och I 19 (35%). Lägst är Strängnäs (8%), Uppsala (10%) och Falun (11%).

Diskriminering eller trakasserier kopplat till kön, etnicitet eller liknande är betydligt lägre och har minskat från föregående år. 2% anser sig ha blivit utsatta från befäl och 4% från annan värnpliktig. Återigen är det kvinnor (18%) och kvinnor med utomnordisk bakgrund (20%) som anger att de utsatts för diskriminering eller trakasserier. I nästan hälften av fallen (46%) handlar det om kommentarer eller beteende som anses som rasistiskt, sexistiskt eller homofobiskt. De förband där flest angett att de upplevt diskriminering och trakasserier är Umeå (13%), Boden A 8 (11%) och Kungsängen (10%).

Nu kommer vi till det intressanta. Anmäldes det och omhändertogs det? Av de som berättade för ett befäl, försvarshälsan eller förtroendevald (284 st) vidtogs en åtgärd i 64% av fallen. I 20% av fallen vidtogs ingen åtgärd alls. I de fall där åtgärd vidtogs var 72% nöjda med åtgärden.

I den avslutande delen av enkäten behandlas frågor kring yrkesvägledning, fortsatt engagemang i Försvarsmakten m.m. Den sektionen kommer inte att omhändertas i den här artikeln.

Sammanfattning

I stort framgår det i enkäten att de värnpliktiga är nöjda med sin grundutbildning även om det finns utrymme för utveckling. Trots att en fjärdedel anser att de utsatts för kränkningar eller diskriminering kan en majoritet fortfarande tänka sig att rekommendera vänner att söka till militär grundutbildning. Huvuddelen av de angivna kränkningar verkar bestå av hur vi bemöter och pratar med varandra vilket får anses vara överkomligt. Det kan bli betydligt svårare att komma åt de mer allvarligare fallen av maktmissbruk, mobbning och sexuella trakasserier då det är beteenden som inte går att ta bort med utbildning.