Det har under de senaste åren spridits en schematisk bild på ett flygplan med en rad röda markeringar. Bilden handlar om ”survivorship bias” och hur man under andra världskriget studerade de flygplan som återvände ifrån uppdrag. Den initiala reaktionen var att förstärka flygplanen på alla de platser där det fanns vanligtvis kulhål. En statistiker motsatte sig och menade på att de planen som återvände med kulhål istället visade på var flygplanen inte behövde förstärkas. Det var istället frånvaron av flygplan överhuvudtaget som kunde indikera att det fanns andra ytor som var betydligt mer sårbara, bland annat de ytor som de återvändande planen inte hade några skador på.
Det här har sedan utvecklats genom åren till att även beröra överlevnadsutbildning där mycket av kunskapen baseras på intervjuer med personer som överlevt i extrema situationer. Svagheten i sådan data är densamma som med flygplanen, vi vet helt enkelt inte vad de som inte överlevde gjorde för fel (eller rätt för den delen). Därutöver kan det vara svårt att avgöra om det var det faktiska agerandet, eller ren slump i förutsättningarna, som bidrog till att en individ överlevde i exempelvis fångenskap.
Detsamma gäller även underrättelse- och säkerhetstjänsten. Baksidan med underrättelsetjänst är att det aldrig, eller åtminstone väldigt sällan, handlar om saker vi absolut kan vara säkra på (fakta). Istället rör det sig om bedömningar med olika grader av osäkerhet, vilket ibland felaktigt tolkas som fakta av mottagaren. Inom säkerhetstjänsten finns samma problem, vilket bland annat uppmärksammats kring Säkerhetspolisens arbete med att motverka terrorbrott. I och med att attentatet aldrig skedde går det inte att med 100% säkerhet säga att det hade skett, likväl som att det när attentat skett inte gått att på förhand säga att det med största sannolikhet kommer att ske. Därför behöver arbetet konstant utvecklas med uppdaterade metoder och nya datakällor allt eftersom samhället förändras.
Förra året hamnade Försvarsmakten och Plikt- och prövningsverket (dåvarande TRM) i konflikt gällande registerkontroll av totalförsvarspliktiga. Det hela grundar sig i att Försvarsmakten anser att det behövs en kontinuerlig kontroll av de som placeras i krigsorganisationen, för att minimera sårbarheter. I en registerkontroll tittar Säkerhetspolisen i olika register, belastnings- och misstankeregistret, för att delge informationen till Försvarsmakten som i sin tur använder informationen för att bedöma om en person kan anses vara pålitlig eller ej. Jag avser att lämna hela integritetsaspekten och diskussionen kring lämpligheten att kontrollera soldater och sjömän som muckat. Istället vill jag belysa övertron till registerkontrollen som ”gatekeeper”.
Registerkontrollen i sig tittar på en begränsad yta av individens liv som av någon anledning har dokumenterats. Rent krasst innebär inte frånvaron av en individ i olika polisregister att denne inte är kriminell, även om sannolikheten minskar. Inte heller kommer registerkontrollen kunna ta höjd för eventuella kontakter individen har med andra individer som vill landet ont. Det här ska istället fångas upp i de säkerhetsintervjuer som sen genomförs. De här intervjuerna, tillsammans med registerkontrollen och annan information ligger sen till grund för den slutgiltiga bedömningen. Och jag skriver bedömning för att det är just vad det är. En bedömning om huruvida en individ kan anses vara lojal, pålitlig och lämplig. Det är inte att likställa med fakta. För vi vet inte det vi inte vet om en individ. Det kan finnas saker i individens liv som inte syns i något register eller som inte framkommer vid samtal. Därför är det av betydande vikt att all personal följs upp kontinuerligt för att identifiera sårbarheter, och framförallt stödja individen innan den riskerar att hamna i en återvändsgränd.
Vi har fått en stor tillit till registerkontrollen som redskap för att den har fångat individer från gång till gång. Samtidigt vet vi inte hur många individer som registerkontrollen inte fångat upp. Vad vi vet är att den senaste skandalen med den ”falske officeren” inte fångades av en registerkontroll. Inte heller går det att säga med all säkerhet att pågående registerkontroller skulle fångat någon av de dömda svenska spionerna, eller för den delen de yrkesmilitärer som begått brott av olika karaktär. Istället behöver vi titta på registerkontrollen som en liten del i ett större batteri och inte tillskriva den vikt som verktyget svårligen kan leva upp till.
Vi vet vad våra verktyg fångar och varje gång det uppdagas en brist lär vi oss vad vi har missat tidigare. Men eftersom vi aldrig kan veta det vi inte vet, ska vi inte heller vara så självsäkra att något fungerar som det är tänkt.