Öppenhet, resultat och ansvar. De tre nyckelorden som tillsammans bildar grunden till Försvarsmaktens värdegrund. Den värdegrund som Försvarsmakten ibland använder som en klubba för att tillse att alla förstår hur de ska bete sig mot andra människor. Till detta har Försvarsmakten även en uppförandekod för att ytterligare förtydliga hur vi ska bete oss mot varandra och agera för att förvalta det förtroende vi fått från Sveriges befolkning. Det tragiska är att myndigheten självt verkar irrat bort från själva ansvarsbiten ytterligare en gång i samband med den nu beslutade omgaloneringen.
Det ska poängteras att det här inte handlar om beslutet i sig att genomföra konverteringen. Det handlar inte heller hur beslutet utannonserades och hur arbetet sker just i detta nu. Däremot handlar det om att ta ansvar, eller rättare sagt hur myndigheten väljer att skjuta ifrån sig ansvaret.
Jag har tidigare berört resursbristen inom Försvarsmakten och hur propagerat för att samtliga aktörer behöver ta sitt ansvar för att minska belastningen här och nu, samt i framtiden för efterträdare. Vilket följer första meningen under öppenhet i Försvarsmaktens värdegrund: ”Försvarsmaktens medarbetare löser sina uppgifter tillsammans.”
Här har ett återkommande narrativ från Försvarsmaktens chefer varit att det är personalen som har för höga krav och ambitioner med verksamheten. Trots att ambitionerna är inlärda i en miljö som kontinuerligt har fokuserat på ”kvalité före kvantitet”, där det i värdegrunden även framgår att ”alla uppdrag [inom Försvarsmakten drivs] med ett tydligt mål att leverera resultat i rätt tid och till förväntad kvalitet” och det, åtminstone i teorin, är att överträffa förväntningarna som kommer generera högre RALS. Det finns således flera incitament för att konstant arbeta med att lämna ifrån sig ett högkvalitativt arbete, förutom de interna drivkrafterna i individen. Men ska man tro myndigheten är det hos individen problemet ligger, den har helt enkelt för höga ambitioner och borde inse att det är dags att tagga ner.
I samband med omgaloneringen publicerades en FAQ som besvarade ett 30-tal frågor. Återigen är det tydligt att det är individen som gjort fel, inte organisationen som i all väsentlighet helt misslyckats med att övertyga individer om att byta grad eller börja på skola. Rent generellt går det att hävda att organisationen inte brytt sig överhuvudtaget huruvida kaptenen i simulatorförrådet egentligen borde vara en fanjunkare. Fram tills nu när det stod klart att den strukturella resan till en majoritet med specialistofficerare pågått för länge.
Det vi ska förstå är att det är individen själv som får skylla sig att den använt möjligheten till fri vilja och inte lämnat sin nuvarande befattning. Som att detta skulle ske i högre utsträckning trots myndighetens något ambivalenta kommunicering i ämnet. För är det någonstans kritiken ska riktas i första läget är det centralt. Att processen pågått i 13 år kan enbart belasta Försvarsmaktens ledningsskikt, inte den enskilde individen. Precis på samma sätt som att det inte är individen som ska bära hundhuvudet för att vara ”för ambitiös”.
Det vore på sin plats att Försvarsmakten började leva efter såväl värdegrunden som uppförandekoden och började ta ansvar för sin handlingar istället för att flytta över ansvaret på personalen. Försvarsmaktens personal agerar i den box som myndigheten anger. Framförallt när det gäller den organisatoriska biten med kontinuerligt nya införda organisationer där individen, som är satt att utföra arbetet, försöker skapa en dräglig tillvaro med ett arbete som denne gillar. Det här kommer gälla även i framtiden och risken är att när vi bygger en struktur som bygger på hög rörlighet, kommer vi återkommande behöver genomföra den här typen av åtgärder för att ”spola ut systemet”.
Det är dags att Försvarsmakten i sin kommunikation tar ansvar för sin handlingar och visa respekt mot personalen.