Det har länge varit känt att idrottande på elitnivå medför en högre skaderisk bland sina utövare. Inom vissa sporter, exempelvis fotboll, finns det en överhängande risk för bl a knäskador. Skador på leder och ledband har även börjat krypa nedåt i åldrarna och kan även drabba utövare av ungdomsidrott. Då detta är ett väldokumenterat ämne har det resulterat i en särskild satsning av Svenska Fotbollförbundet och Folksam riktad mot kvinnliga fotbollsspelare.
Det här inlägget kommer fokusera på risken för knäskador hos en annan typ av kvinnlig atlet, nämligen soldater och officerare i Försvarsmakten. Det är en yrkeskategori som kan ses som uttagna till Sveriges landslag. De är särskilt uttagna till olika positioner där det ställs krav på fysisk och psykisk prestationsförmåga samt att risken för olika typer av skador är hög. Syftet med det här inlägget är att lyfta upp problematiken kring förslitningsskador. Vilket kan leda till att de avslutar sin tjänstgöring flera år tidigare än vad de hade gjort om de varit skadefria. Hur skadorna kan skilja sig mellan könen och hur de förebyggs för att möjliggöra för soldater och officerare, oavsett kön, att tjänstgöra utan att dra på sig ”onödiga” skador.
När Sverige valde att gå från värnplikt till ett yrkesförsvar ökade även längden på den tidsperiod en person är engagerad i Försvarsmakten. Detta medför ett ökat arbetsgivaransvar för Försvarsmakten neråt till arbetstagaren i form av exempelvis arbetsmiljö och företagshälsovård. I det senare innefattas tillgång till fysioterapeut (sjukgymnast) för den enskilde. Sedan övergången har även behovet av långsiktig träning blivit tydligare. Småskador och skavanker kan snabbt bli problematiska och leda till kroniska skador om de ej uppmärksammas och rehabiliteras omgående.
Ett land som har lång erfarenhet av långtidsanställda soldater är USA. Där finns studier på just hur den fysiska prestationsförmågan påverkas under längre tid och vilka skador som är vanliga. När olika studier sammanställer de vanligast förekommande skadorna är det oftast skador på ländrygg, knän eller ben som sticker ut som de stora. Siffrorna varierar från 22% till 31%.
Vanligt förekommande skador
Den absolut vanligaste skadan för knän kallas på engelska för ”Anterior Knee Pain” (främre knäsmärta). Detta är ett samlingsbegrepp som innefattar det som på svenska kallas för löparknä samt Patello-femoralt smärtsyndrom (PFSS) (U.S. National Library of Medicin). Löparknä uppstår oftast hos personer som tränat ensidigt och stegrat för snabbt i sin löpträning. PFSS uppstår även vid för snabb stegring där individen inte hunnit tränat upp området runt knät innan det belastas tungt.
Symtom för PFSS innefattar smärta fram på knäskålen. Individen kan även känna av värk i viloläge och vid rörelser där knäleden böjs, t ex i trappor och då framförallt nedför (U.S. National Library of Medicin). Att sitta på huk eller att sitta still under längre perioder kan resultera i smärta när individen reser sig upp.
Symtomen för löparknä är en smärta på utsidan av knäleden. Till skillnad från PFSS känns inte smärtan av under vila utan återkommer vid allt för ensidig träning, t ex löpning eller längre marschpass.
Knäskador och kvinnor
Det står väldigt klart att knäskador från överbelastning är väldigt vanligt förekommande inom den militära världen. I vissa studier uppgår antalet knäskador till 24% (Roy TC, Piva SR, et al, 2015), hopslaget med ländryggsskador uppgick siffran till 31% i en annan (Roos L, Boesch M, Sefidan S, Frey F, Mäder U, Annen H, Wyss T, 2015). I en (1) särskild studie gjord på kvinnor i insats (Afghanistan) angavs fysisk träning som huvudskäl till att den här typen av skada uppstod (Roy TC, Piva SR, et al, 2015).
Jämfört med män tyder en rad studier på att kvinnor har större risk för knäskador. Män drabbades istället oftare av skador i ländryggen i jämförelse. Detta kan vara kopplat till att kvinnor i den amerikanska armén har mindre fysiskt krävande befattningar (Roy TC, Piva SR, et al, 2015), samt att den kvinnliga anatomin runt höftpartiet skiljer sig från den manliga anatomin. Den här skillnaden i vinklar kan bidra till ökad påfrestning för knästrukturen (Laurel Wentz , Pei-Yang Liu , Emily Haymes & Jasminka Z. Ilich. 2011).
Women demonstrate anatomical disadvantages that increase their risk of developing stress fractures. For their size, women have wider pelvic breadths, which negatively alter loading strains. A wider pelvis alters the angular tilt on the hips and knees, increasing the stress on these bones and on those of the lower leg and foot. This anatomical difference may explain the greater distribution of stress fractures in the pelvis and hip observed in female recruits and in the pelvis and metatarsals in female athletes.
Den här typen av studier har, mig veterligen, inte ännu dykt upp i Sverige. Då den militära utrustningens utformning för kvinnor varit på tapeten förr, gällande bland annat formen på kroppsskydd och skyddsplattor, kan det vara av intresse att titta på det här när det gäller utformning av bärsystem. T ex tillverkare av friluftsprodukter har lagt en grund där de har ryggsäckar som är särskilt utformade för den kvinnliga anatomin.
Rehabilitering
Rehabilitering av PFSS kan kräva ett långsiktigt engagemang, upp till tolv (12) månader, för att kunna komma tillbaka till full kapacitet utan att riskera ytterligare besvär. Rehabiliteringen för den här typen av skada delas in i fyra olika faser. Inledande fas, fas för tålighetsträning, fas för specifik hårdträning samt fas för återgång till motion och idrott. Den senare fasen kan ses som återgång till tjänst.
Den inledande fasen syftar till att identifiera skadan, upprätta en plan och hålla igång kroppens produktion av ledvätska samt blodcirkulationen. Detta bidrar till kroppens egen förmåga till reparation och uppbyggnad. Rent praktiskt innefattar den här fasen fysisk aktivitet som innebär mycket låg belastning för knäleden, exempelvis med hjälp av cykel eller rodd.
Fas 2 innefattar ett stegrande rehabprogram där belastningen successivt ökar i form av repetitioner och antal träningspass under veckan. Fas 3 bygger vidare på principen av ett stegrande program. Här höjs belastningen i form av repetitioner och vikt. Här bör individen vara uppmärksam på smärta och eventuell svullnad. Den avslutande fasen, fas 4 syftar till att analysera om rehabiliteringen har lyckats och individen är redo att gå tillbaka till sin ursprungliga förmåga. Här bör individen ta hjälp av sjukgymnast och vara uppmärksam på tecken som tyder på att rehabiliteringen gått för fort fram.
Rehabilitering av löparknä kräver oftast några veckors behandling där den inledande fasen består av vila och behandling med inflammationsdämpande. Därefter genomförs ett stegrande program där rörelseapparaten tränas upp genom t ex styrketräning och simträning. I ett fåtal fall kan det krävas operation och då blir återhämtnings- och rehabiliterings-tiden längre. Överlag är löparknä ofarligt och individen bör komma tillbaka fullt återställd.
Förebyggande åtgärder
En (1) brittisk studie pekade på att stretching och träning fokuserad på de lägre extremiteterna bidrog till en minskning i förekomsten av främre knäsmärta bland rekryter (Coppack Russell J, Etherington John & Wills Andrew K, 2011). Även träningsprogram som instruerade i hur individen skulle agera för att landa mjukare visade sig minska antalet knäskador hos kvinnliga atleter (Hewett TE, Lindenfeld TN, Riccobene JV, Noyes FR). Kopplat till rehabilitering är ett långsiktigt träningsprogram som sträcker sig över flera månader att rekommendera. Även ett fullgott intag av energi och mineraler (framförallt vitamin D och kalcium) kan minska risken för stressfrakturer (Laurel Wentz , Pei-Yang Liu , Emily Haymes & Jasminka Z. Ilich. 2011).
Slutsats
I jämförelse med män tyder studier på att kvinnor löper större risk för knäskador. De här knäskadorna kan förklaras med att den kvinnliga anatomin med bredare höfter ger nackdelar när det läggs på belastning. Däremot finns det inget som tyder på att detta inte går att åtgärda med rätt typ av fysisk träning. Precis som med andra typer av skador behövs det tydliga instruktioner och program om hur träning ska bedrivas. Ett felaktigt lyft på gymmet diskriminerar inte, utan kommer att skada utövaren oavsett kön.
Det är viktigt att i ett tidigt skede, exempelvis under inryck till militär grundutbildning, identifiera behovet av instruktion samt att utforma träningsprogram som fokuserar på de svagheter som individen har. I detta spelar förbandens friskvårds-avdelningar en vital roll i att stötta plutonsbefälen med utbildning av soldater, samt en ”reach back”-funktion när chefer identifierar enskilda individer med fysiska begränsningar. Det ställer även krav på plutonsbefäl att se individers behov och planera den fysiska träningen för plutonen långsiktigt, istället för att fastna enkla banor i form av milen varje fredag. Framförallt ställer det krav på individen att identifiera sina egna begränsningar och aktivt arbeta för att minska dess inverkan på tjänstgöringen. Vidare så finns det fog för att påstå att kön spelar mindre roll om individen är bra grundtränad när de påbörjar sin militära tjänstgöring (Laurel Wentz , Pei-Yang Liu , Emily Haymes & Jasminka Z. Ilich. 2011).
Källor
Coppack Russell J, Etherington John & Wills Andrew K. (2011). The Effects of Exercise for the Prevention of Overuse Anterior Knee Pain. Am J Sports Med. DOI: 10.1177/0363546510393269
Folksam (u.å) Projekt Knäkontroll http://www.folksam.se/forsakringar/idrotta/knakontroll
Hewett TE, Lindenfeld TN, Riccobene JV, Noyes FR: The effect of
neuromuscular training on the incidence of knee injury in female athletes.
A prospective study. Am J Sports Med 1999; 27(6): 699–706.
Laurel Wentz , Pei-Yang Liu , Emily Haymes & Jasminka Z. Ilich. (2011). Females Have a Greater Incidence of Stress Fractures Than Males in Both Military and Athletic Populations: A Systemic Review. Military Medicine 176(4):420-430
Roy TC, Piva SR, Christiansen BC, Lesher JD, Doyle PM, Waring RM, Irrgang JJ, Moore CG, Brininger TL & Sharp MA. (2015). Description of musculoskeletal injuries occurring in female soldiers deployed to Afghanistan. Military Medicine 180(3):269-275
Roos L, Boesch M, Sefidan S, Frey F, Mäder U & Annen H, Wyss T. (2015) Adapted marching distances and physical training decrease recruits’ injuries and attrition. Military Medicine. 180(3):329-336
U.S. National Library of Medicine (u.å) Anterior Knee Pain http://www.nlm.nih.gov/medlineplus/ency/article/000452.htm
2 pingbacks