Inom Försvarsmakten pratar vi stundtals om förbandsanda och hur viktig den är för såväl förbandens fredsmässiga verksamhet som i strid. Men vad menar vi med ”förbandsanda”, och hur uppstår den? I handbok Samarbete och Befälsföring (2014, s. 107) benämns ”förbandsanda” som ”en stark känsla av samhörighet och medvetandet hos varje individ att man har ett ansvar för att förbandet löser sin uppgift”. Förbandsandan ingår som en del i det övergripande begreppet ”stridsvärde”. Det vill säga att en stark förbandsanda hjälper till att bidra till ett högt stridsvärde och därmed ett effektivt förband.

En del i skapandet av ”förbandsandan” förefaller vara traditioner, i form av riter och ceremonier, som ska inkorporera individen i kollektivet. Det här anses i sin tur inte bara bidra till att rekrytera och bibehålla personal.[1] Det anses även ha en stark moralisk inverkan på individer när förbandet drabbats av förluster.[2] Traditioner tar däremot lång tid att bygga och är inget som kan forceras fram om dessa inte existerar från början. Därutöver behöver de vara naturligt och kontinuerligt närvarande i verksamheten samt att de vårdas då de snabbt kan glömmas bort.[3] Således måste vi också förstå hur traditioner uppstår, utvecklas över tid och hur de påverkar individen. Här verkar individens vilja att tillhöra en grupp vara en drivande faktor. Det vill säga en rädsla för att stängas ute ur gemenskapen tillsammans med viljan att lära sig av gruppen.[4] Det sammanfaller med den rådande uppfattningen att det är premierande att införliva sig själv i gruppen för att uppnå gemensamma mål.[5] Utifrån det här kan vi anta att en tradition uppstår när en handling genom återberättande till efterkommande generationer formas till en gemensam ”myt”, vilket är likt teorierna kring hur en nation byggs av att en grupp samlas kring en gemensam historia och gemensamma symboler.

Om vi accepterar förklaringen att ”förbandsandan” uppstår genom en överlämning av traditioner till efterkommande generationer, är det således inte konstigt att innebörden av vad ”förbandsanda” betyder i praktisk handling kommer att skilja sig mellan förband, eller för den delen inom förband.[6] Därmed kan vi säga att ”förbandsanda” byggs från botten-upp, det vill säga av personalen längst ner i organisationen som gemensamt och över längre tid dels skapar och vårdar gemensamma traditioner, samt införlivar efterträdare i dessa ritualer. Samtidigt kräver det att även ”toppen” korrekt identifierar traditioner i sin begynnelseform och skapar förutsättningar för omvårdnad av de ritualer och symboler som skapats. Vilket troligtvis blir lättare allt eftersom personalen klättrar i hierarkin och själv hamnar i chefspositioner där de kan påverka möjligheterna för traditionernas fortlevnad. Detta innebär inte per automatik att en tradition inte kan grundas ”top-down”, däremot är det betydligt svårare beroende på avstånd mellan toppen som försöker skapa traditionen och botten som ska leva den. En annan försvårande aspekt anses vara om personalen överhuvudtaget bor på förbands-orten och därmed kan spendera tid tillsammans även utanför ordinarie verksamhet vilket kan bidra till ökad personkännedom och således ökad tillit.[7]  

Som tidigare nämnts tolkas begreppet ”förbandsanda” på olika sätt av olika förband och enheter. För en del associeras begreppet starkt med ett sätt att ”vara” och ”hur” en enhet väljer att lösa uppgifter.[8] Begreppet kan även sammankopplas med disciplin i vissa avseenden vilket återkopplar till teorin om grupptryck och en nedärvd syn på hur saker ska vara. I andra sammanhang kan ”förbandsandan” sammankopplas med vissa förbandstyper, eller för den delen personlighetstyper. När fokus läggs på karaktärsdrag, lösande av uppgift och mängden av socialt umgänge är det således inte konstigt att vissa sammankopplar en ”stark förbandsanda” med närheten till strid. Det blir en identitetsbärare i sig som är ständigt närvarande.

När ”förbandsandan” sammankopplas med striden är det således inte konstigt att en förändrad Försvarsmakt med förändrade uppgifter till förbanden kan anses ha en negativ inverkan på förbandets anda. Det har även förts diskussioner om ”osunda subkulturer” och att dessa kan uppstå när försvarsmaktens personal koncentreras i gemensamma boenden utanför det civila samhället.[9] Det vill säga att det finns en risk att en sluten grupp utvecklar ett beteende som är destruktivt i sig för såväl individen som Försvarsmakten, och som i slutändan kommer strida mot såväl värdegrund som svensk lag. Samtidigt innebär ett sådant antagande att det finns förutsättningar för en sådan destruktiv subkultur att frodas redan från början. Fall från Irak kan anses visa att ett sådant destruktivt beteende på gruppnivå frodas i frånvaron av just ”förbandsanda”. Det vill säga en total avsaknad av ett kollektiv ”ethos” på förbandsnivå som genomsyrar samtliga nivåer vilket innebär att enskilda individer kan sammanstråla och skapa en egen sammanhållning som tillåts fortsätta existera av ledningen. Alltså antingen en missbedömning av vad en annalkande tradition innebär, eller ren ” uraktlåtenhet att handla” när en destruktiv subkultur identifierats. Möjligtvis är det här som Försvarsmakten gått vilse och trasslat in sig i sitt egna begrepp.

Det finns i mitt tycke fog för att anse att sammankopplingen med striden inte handlar om ”förbandsanda”, utan istället ”identitet” och att en sådan identitet bärs med av individen oaktat av förbandstillhörighet. Den ”identiteten” kan sedan förstärkas med artefakter i form av tygmärken, huvudbonader eller liknande som följer med. ”Förbandsandan” däremot är statiskt relaterat till förbandets geografiska position och länkad till det specifika förbandets historik samt frikopplat från vilka huvuduppgifter som förbandet har haft, har idag eller kommer att ha i framtiden. Den här delningen skulle sammanfalla bättre med de kännetecken av ”god förbandsanda” som beskrivs i H SAMBEF[10];

En god förbandsanda kännetecknas av att personalen:
• söker och har kunskap om vilka uppgifter enheten ska lösa och varför
• har förtroende för sin egen, kamraters och sina chefers förmåga att lösa uppgiften
• har en god förmåga att samarbeta
• värnar om varandra och enheten
• framför förslag och idéer som stärker förbandets förmåga att lösa uppgiften
• är måna om förbandets anseende utåt.

 Det skulle även tydliggöra OR-skråets uppgift att skapa förutsättningar för att utveckla och vårda traditioner och därmed ”förbandsandan” vilket åligger såväl gruppbefälet som försvarsmaktsförvaltaren.

Vad som även är viktigt att poängtera i sammanhanget är att en förbandsanda både kan och bör innehålla flera identiteter och att dessa inte är varandras motsatser. Ett förband kan mycket väl ha underställda enheter som bygger en identitet av att vara ”krigare” utan att det för den delen underminerar ”förbandsandan”. Det kan likställas med ett idrottslag där underliggande lagdelar skapar egna subkulturer för att skapa en intern stolthet kring sin roll inom ramen för stoltheten att tillhöra laget. Stoltheten över rollen kan individen bära med sig in i nya lag konstellationer samtidigt som den införlivas av sina nya lagkamrater i den nya lagandan.

Nu kan det riktas kritik mot det här synsättet, framförallt för att flera förband anser sig byggt en sammanhållning kring symboler såsom utbildningstecken och huvudbonader. Att det är de gemensamt upplevda strapatserna och prövningarna som medlemmarna utsatts för som bygger förbandsandan som i sin tur skapar en stark sammanhållning. Vid en ytlig anblick förefaller detta vara riktigt. Ett baskerprov som alltid genomförts enligt samma övningsplan, i samma terräng kan anses vara en tradition som nedärvts genom generationer och därmed klassificeras som ”förbandsanda”. Däremot innebär det att en individ som vid något tillfälle i sin karriär byter förband kommer införlivas i en ny förbandsanda och att detta då borde innebära en konflikt mellan det gamla och det nya. Sett till det som tidigare beskrivits att en förbandsanda handlar om att införliva en individ i ett kollektiv kan således inte en pluralism av ”förbandsandor” existera. Det vill säga, om du alltid ser dig som I22:are kan du svårligen bli en fullständig medlem av ett annat förband och införlivad i dess förbandsanda fullt ut. Däremot kan en individ bära flera identiteter och bära med sig en identitet från tidigare förband utan att detta konkurrerar med en eventuell ny identitet på ett nytt förband. Det ligger dessutom i en chefs intresse att en pluralism av identiteter tillåts existera inom en enhet då detta i sig kan bidra till större mångfald av erfarenheter och kunskaper vilket utvecklar såväl individ som förband. Därmed kan förbandsanda byggas av försvarsmaktens samtliga förband och enheter utan att det i sig innebär att gruppen behöver uppleva fysiskt krävande prövningar tillsammans.

Slutsats

En stark förbandsanda skapas genom att traditioner nedärvs mellan generationer och byggs från botten upp, vilket kräver att toppen tillåter den att frodas. Samtidigt bör vi särskilja på vad som är förbandsanda (kopplat till historia) och identitet (kopplat till uppgifter och symboler) där förbandsanda är ett bredare begrepp som är statiskt medan identitet är pluralistiskt och kan utvecklas över tid. En sådan delning kan skapa en förbandsanda som är mer motståndskraftig mot organisatoriska förändringar.

[1] Regeringens proposition 2004/05:5 – Vårt framtida försvar. s. 184

[2] https://soldathem.org/skribent/lisa-mobrand/

[3] https://www.sfhm.se/globalassets/forsvarets-traditioner-med-oversiktlig-historik-fran-1500-talet-2020-09-07.pdf, s. 9

[4] https://nyheter.ki.se/psykologisk-forklaring-till-hur-traditioner-uppkommer

[5] https://kkrva.se/om-stridens-psykologi-del-7-sammanhallning-saknad-och-myternas-makt/

[6] https://acwptest.wordpress.com/arkiv/forbandsanda/130601-forbandsanda-vad-ar-det/

[7] Heine, C. 2014. Försvarsmaktens organisationsförändring och dess påverkan på förbandsandan, s. 20

[8] Heine, C. 2014. Försvarsmaktens organisationsförändring och dess påverkan på förbandsandan, s. 18-19

[9] http://blog.svd.se/ledarbloggen/2012/05/25/madrassdebatten-osund-subkultur-eller-god-forbandsanda/

[10] S. 107