Det är inte en kaptenskurs flygvapnet behöver

Kompetensförsörjning av Försvarsmakten är ett hett diskussionsämne, ännu hetare är skillnaderna mellan försvarsgrenarna kring vilka formella krav man ställer för befordran. Något som ständigt är i skottgluggen är flygvapnets frånvaro av ”kaptenskola”, oftast uttryckt som att flygvapnet har lägre krav än armén för att armén har TaK A (taktisk kurs armén). Det ämnet kom upp på tapeten nu igen utifrån ett inlägg på militärdebatt där frånvaron av en motsvarighet till Tak A sägs bidra till låga krav på flygvapnets officerskår och är orättvist mot övriga försvarsgrenar/stridskrafter.

Jag håller med om grundtesen. Det saknas,utifrån det jag har sett, hört och upplevt, generellt relevant kunskap i de planeringsmodeller som används i staber och att det saknas förmåga i att skriva en order enligt konstens alla regler. Det jag däremot inte håller med om är att 1) armén ”gör rätt” och att det därmed är applicerbart på alla andra och 2) att det ska eftersträvas någon form av rättvisa i hur respektive FG/SKA befordrar sin personal.

Jag har tidigare anfört att det kommer vara svårt att införa en fanjunkarskola som möter alla behov utan att det riskeras att urvattnas totalt. Detsamma anser jag vara gällande för en generisk kaptensutbildning i en försvarsgren där det på den absolut lägsta nivån skiljer sig markant mellan enheter och funktioner vilka krav som ställs på en löjtnant (eller för den delen en sergeant/översergeant).

I artikeln nämner exempelvis författaren att armén använder sin förberedande officerskurs (FOK) för att förbereda den blivande kadetten för att kunna axla rollen som ställföreträdande plutonchef. Och det är synnerligen smakfullt, för armén där den stora massan befinner sig i en plutonskontext. Hur det ska gå ihop med flygvapnets verksamhet där den delen är betydligt mindre utvecklar inte författaren. Det kan absolut tänkas att basbataljonerna bör gå den vägen med sina kadetter då de kommer befinna sig i en sådan kontext där individen börjar på pluton och sen arbetar sig uppåt till bataljonsstab. Ledningsstrukturen är en sådan att det kommer finnas flera tillfällen för individen att träna sig i såväl orderskrivning som att leda den typen av förband. För övriga delar blir det däremot betydligt svårare. I synnerhet när vi lägger in SO i ekvationen där SO ska axla rollen som chef för specialiserade enheter och funktioner, exempelvis inom den tekniska tjänsten där chefsbefattningen är flera år bort.

Att leda en klargöringstropp kräver kunskap i utförandet av sin uppgift och förståelse för dess påverkan på i förlängningen flygvapnets förmåga. Det är inte en kaptenskurs. Mycket av funktionskompetensen vilar på att individen har utfört sin tjänst under lång tid och därigenom kontinuerligt lärt sig sin egen uppgift samt hur andra passar in i mallen.

Vad författaren framförallt verkar missa är att huvuddelen av flygvapnets verkansförband på lägre nivå befinner sig högre upp i befälskedjan jämfört med arméns förband på lägre nivå. Det vill säga att när armén har en kurs för utbilda sina blivande kaptener i taktiskt beslutfattande har flygvapnets befälskår redan verkat på den nivån relativt omgående efter skola. Det vill säga att flygvapnets befälskår får praktisk utbildning i den kompetens som behövs för att kunna verka på nivån som motsvarar kompanichefer i armén. Dessutom att verkar de i huvudsak i sin krigsbefattning till vardags. Ska vi prata om rättvisa verkar det således vara orättvist att det i flygvapnet krävs HOP för att kunna axla rollen som chef för en division. Eller för den delen att flygvapnet var den försvarsgren som hade längst tidskrav för sina SO innan de kunde befordras. Så frågan är om flygvapnet verkligen befordrar sin officerskår på ”lösa grunder” eller om det helt enkelt är så att förutsättningarna är sådana att flygvapnet inte behöver ha en taktik-kurs för alla blivande kaptener? Mitt svar är det senare.

Det finns en tanke att en grads värde stiger i samband med mängden utbildningssteg. Det finns även en tanke om att alla ska ha genomfört samma typ av karriärsresa från pluton och uppåt. Då är det lätt att prata om att det finns orättvisor inom Försvarsmakten. Jag tror däremot inte att avsaknaden av en ”taktisk kurs flygvapnet” är vad som är flygvapnets faktiska problem. Det finns egentligen gott om utbildningssteg och validering som en yrkesofficer i flygvapnet behöver passera för att få utöva viss verksamhet med det ansvar som följer. Jag tror snarare att det är brist på stabsvana för att man är van att befinna sig i en kontext med snabba beslut och korta ordervägar. Det är antagligen därför flygvapnet stundtals misslyckas med något så banalt som att sprida korrekt information om vem som får delta på ett seminarium. Jag hävdar därmed att det som efterfrågas är en stabskurs innan en individ kliver in i en flottilj- eller annan högre stab.

Den stabskursen ska däremot inte kopplas till grad utan ses som ett krav för att kunna ta nästa befattningssteg uppåt. Det vill säga när du som kapten inom en väldigt nischad verkansdel förväntas bemanna en befattning på flygstaben så krävs det en stabskurs. Behöver det vara en generisk stabskurs för flygvapnet eller funkar det med en på LedSS? Det kan jag inte svara på. Men det kan vara en väg fram att öppna upp för att det finns olika alternativ, i synnerhet nu när vi har möjlighet att genomföra stabskurser inom Nato. Ska den i huvudsak vara förlagd på en central skola? Antagligen inte sett till hur diskussionen varit de senaste åren med att få balans mellan arbete och familjeliv. Jag tror att flygvapnet kan hitta en variant där lärportalen står för en del medan viss del, så som examinerande moment, genomförs på Luftstridsskolan. Jag tror att den kursen ska vara kategorineutral. Det vill säga att den är öppen för OF, SO, CVAT och GSS. Helt enkelt för att flygvapnet har en sådan verksamhet där alla personalkategorier behöver den kunskapen.

Så sammanfattningsvis håller jag med om grundtesen, att flygvapnet behöver höja kompetensen på sin befälskår. Jag menar däremot att lösningen inte är en kurs kopplad till grad som är modellerad efter vad som fungerar för en annan försvarsgren med andra förutsättningar och krav. Basbataljonens krav skiljer sig från flygenhetens som i sin tur skiljer sig från strilbataljonens. Istället för att det är fyra nyanser av brunt så befinner sig flygvapnet på hela färgskalan och det behöver man förhålla sig till. En generisk lösning som är likställd över hela Försvarsmakten för att det uppfattas som ”rättvist” har varken Försvarsmakten eller Sverige råd med.