Den här artikeln bygger på ett instagram-inlägg kring bemanning av GU med nyexaminerade specialistofficerare samt ett debattinlägg kring hur vi ser på ”erforderlig” kompetens. Jag vill påstå att de här ämnena hänger ihop då vårt bemanningssystem av GU med nyexaminerade SO är ett direkt resultat av hur vi uppfattar om vad som är tillräcklig kompetens. En uppfattning som troligtvis är ett arv från hur officersförsörjningen såg ut innan vi införde flerbefälssystemet och således i själva verket är daterad, eller rättare sagt illa anpassad för hur officersförsörjningen ser ut idag.

Jag ska till att börja med klargöra att jag är medveten om att det ansträngda läget vad gäller bemanning generellt medför att vi tvingas till suboptimala lösningar. Jag vill även förtydliga att argumentationen kring ”vem” som jag anser bör bemanna GU i första hand inte på något sätt innebär att det inte finns lämpade sergeanter från exempelvis logistikutbildningen som kan axla rollen som duglig skjutinstruktör. Min poäng är att majoriteten av de drygt 50-talet specialistofficersinriktningar med sina 18 månaders (stundtals komprimerad) funktionsutbildning inte är utformade för att skapa grundutbildningsinstruktörer i första hand. Även om det är möjligt att argumentera för att införandet av SO drevs av att skapa en ”billigare” officer har tyngdpunkten legat på att skapa juniora funktionsspecialister. I de olika utbildningsplanerna framgår det därutöver i klartext att den nyexaminerade specialistofficeren inte är färdigutbildad utan förväntas fortsätta sin utbildning (läs ”on the job training”) under de kommande två åren för att uppnå fullgod duglighet inom sin funktion. Då är det direkt felaktigt att ha som norm att placera majoriteten av de nyexaminerade specialistofficerarna direkt på GU.

Förutom att en sådan placering under individens första år riskerar att medföra att kunskap som förmedlats under utbildningen inte befästs i praktiken, det innebär även att den kunskap som individen förväntas förmedla till en värnpliktig under de första månaderna kommer vara sådan som sergeanten själv inte överhuvudtaget fokuserat på under huvuddelen av sin utbildning. Då flera inriktningar hämtar stor del av sina sökande direkt från tidigare värnpliktskull innebär det att sergeanten behöver gå långt tillbaka i minnet för att hämta den kunskap som ska förmedlas, kunskap som nödvändigtvis inte är i linje med fastställda riktlinjer, eller för den delen med vad som är den senaste kunskapen.

Då är frågan om det egentligen gör så mycket att det inte är en hundraprocentig lösning som vi har idag? På kort sikt så är svaret nej. Avgränsat till en utbildningskull gör det inte så mycket i sig. Problemet blir däremot successivt större eftersom varje generation för vidare det de själva lärt sig vilket innebär en negativ spiral där ett fel, eller snarare bristen på korrekt kunskap, växer. Och det är här jag kopplar ihop det med diskussionen om ”erforderlig kompetens”. För om vi saknar några egentliga objektiva mätvärden för vad rätt kompetens är och dessutom inte ser det utifrån ett längre perspektiv så blir resultatet oundvikligen att vi blir sämre i våra kunskaper.

Det går givetvis att argumentera för att ett ”cert”, en examen eller ett utbildningstecken inte på något sätt är en garanti för att individen kan vad den förväntas kunna. Däremot har vi något att utgå ifrån precis som kadett Tuvelid anför i sitt debattinlägg. Vi kan värdera när utbildningen genomfördes och om den fortfarande är aktuell. Med en del instruktörsutbildningar medföljer även ett utbildningsmaterial som instruktören kan luta sig på när denne ska hålla egna utbildningar. Det finns någon form av ledstång att hålla sig i.

Men vi lever som sagt i ett arv från förr då vi hade ett enbefälssystem där nyexaminerade fänrikar kom ut till förbanden, inte sällan förbanden de själva genomfört sin värnplikt på, och där de förväntades ha förmåga att utbilda tillräckligt bra inom alla tänkbara områden, parallellt med detta skulle de få praktisk utbildning i att vara plutonchefer och kompanichefer. Det har vi sedermera överfört till specialistofficerskåren där det allmänna mantrat är att specialistofficeren ska bilda ryggraden i rollen som instruktör och därefter få praktisk erfarenhet som chef.

Det finns två problem med det synsättet. Det första är att våra specialistofficersutbildningar utbildar framtida instruktörer och lärare inom deras egna funktioner, inte som en generisk instruktör. När jag säger framtida är det utifrån det som jag tidigare skrev om att sergeanten förväntas fortsätta sin skolning under två år efter examen. Det är först då vi egentligen bör förvänta oss att ha en individ som kan agera som instruktör och då inom sitt eget fack. Det andra problemet är att vi ser på chefskapet på GU-pluton som något normativt. Det vill säga att det chefskapet kommer ha överspridning på kommande chefspositioner. Jag hävdar snarare att det har väldigt lite att göra med individens förmåga att agera som chef inom sin egen funktion senare i karriären. Helt enkelt för att förutsättningarna kommer skilja sig markant på olika håll kring hur chefsrollen ser ut, vilka personalkategorier som ingår som underställda eller nivå som specialistofficeren kommer leda på. Det kommer vara specialistens kompetens inom det specifika området som avgör huruvida individen kommer kunna leda verksamheten, inte om personen hade möjlighet att år 2 titulera sig som ställföreträdande plutonchef på GU.

Så vilka bör då bemanna GU? Det kommer givetvis se något olika ut för de olika försvarsgrenarna men i huvudsak bör det vara seniora specialistofficerare, det vill säga från översergeant och uppåt. Givetvis behövs de även på annat håll i organisationen men om vi ska verkligen prioritera krigsförbandens förmåga och ge oss de bästa förutsättningarna att växa med såväl kvantitet som kvalitet behöver vi ha bland annat fanjunkare i högre antal än idag ute på grundutbildningsförbanden. I synnerhet när det gäller befattningsutbildningarna. Således skulle jag vilja slå ett slag för att de tre första månaderna leds av ett grundutbildningslag som sen lämnar över utbildningen till funktionsspecialister. Det vill säga att det totala tidsuttaget blir lägre idag för befäl som befinner sig i grundutbildningsorganisationen vilket borde öppna för möjligheter till att både återhämta och vidareutbilda den personalen mellan utbildningskullar. Samtidigt kan funktionsspecialister koncentreras till de utbildningsperioder där deras specifika kompetens behövs istället för att personalen blir upplåst under lång tid där en bråkdel av tiden tar deras specifika kompetens i anspråk.

Skulle vi börja arbeta efter den modellen tror jag även att vi på sikt kommer kunna lita på att ”erforderlig kompetens” faktiskt är tillräcklig och att vi därmed kan nå positiva tidsvinster vad gäller längd på instruktörskurser och liknande.