Idag släppte P1 dokumentär ett reportage som handlade om Alma, en värnpliktig soldat som till följd av sin värnplikt tog sitt liv i hemmet efter att ha blivit hemskickad av förbandet. I det 52 minuter långa avsnittet får vi följa en välmående och aktiv individ, som sköter om hästar och jagar, som rycker in på Helikopterflottiljen 2022 för att genomföra sin militära grundutbildning. Fem månader senare blir hon hemskickad av förbandet då läkare har rekommenderat att hon inte ska handskas med vapen på grund av sitt mående. Väl hemma skjuter hon sig med sitt jaktgevär och hittas av sin pappa.

Hela reportaget är en typisk berättelse om hur olika varningssignaler antingen ignoreras eller feltolkas, där ingen egentligen har en helhetsbild och där brister i rutiner i slutändan leder till att man skickar hem en individ som man bedömer inte ska ha med vapen att göra, utan att berätta varken för familj eller polis. Det senare kan tillskrivas bristfälligt agerande av läkaren, det första ett bristfällig agerande av Helikopterflottiljen. Det är en djupt tragisk historia där många sannolikt kommer behöva bearbeta sitt agerande i olika skeden.

Som att det inte vore tillräckligt tragiskt med att en, vid inryck frisk, ung människa bryts ner så pass mycket att hon väljer att ta sitt liv knappt ett halvår senare. Den dåvarande flottiljchefen Överste Mats Antonsson gör några uttalanden som visar på en bristande ansvarskänsla från ledningen och förståelse för hur människor fungerar.

I såväl nyhetsinslaget om dokumentären som dokumentären som sådan väljer Överste Antonsson att försvara förbandets agerande med att utredningen kommit fram till att man gjort allt som man kunnat. Att skicka hem en sjuk individ utan att berätta för familjen (till vilken man har kontaktuppgifter sedan inryck) med ursäkten att personen trots allt är en vuxen myndig människa ger inte sken av, för att uttrycka det milt, någon form av empatisk förmåga. Eller för den delen en insikt att när Försvarsmakten, på grund av sviktande psykisk hälsa, sagt att individen inte ska bära vapen, då har vi också indirekt sagt att individen inte är kapabel att fatta vissa myndiga beslut.

Från Helikopterflottiljens sida har det kommunicerats att nyhetsreportaget är hårt vinklat, där klippningen gör att vissa uttryck tas ur ett längre resonemang. Det längre resonemanget, som man får höra i dokumentären, är knappast förmildrande i sammanhanget. Det är inte en klippning som på något sätt har fått Översten att säga något han inte sagt. Man har tydligt uttryckt att det faller på individen att ta hand om sig själv, trots att det är tydligt att det är arbetet som gjort individen sjuk. Det ligger inte i linje med det ansvar som Försvarsmakten har gentemot såväl värnpliktiga och arbetstagare.

Vapen och förmågan att använda ett sådant är fundamentala delar i den militära identiteten. I dokumentären hör vi just hur nedslående det är för individen att misslyckas med skjutövningar och att det ses som ett misslyckande att inte klara utbildningen till att bli kulspruteskytt. Lägg därtill att ta bort rätten till att bära vapen vilket indirekt sänder signalen att individen inte har förmåga att utföra sin uppgift och dessutom inte är betrodd. Det är ett hårt slag mot identiteten, så pass hårt att det får hela omgaloneringsdebatten att framstå som en bris i jämförelse.

Jag har starka invändningar mot att befäl nu hamnar i kläm där de med bristande resurser och ett starkt tryck från ovan att tillse att så många som möjligt fullgöra sin värnplikt ska förväntas ha förutsättningarna att döma av om en individ ska få uppsöka förvarshälsan eller ej. I synnerhet när det handlar om att bedöma hur allvarlig smärta är. Den stundtals överdrivna rättivsepatos som lever i organisationen där ”simulanter” inte ska tillåtas att ”komma undan” kommer att ligga oss i fatet i takt med att vi utökar grundutbildningskullarna. Inte bara genom att vi öka risken för att få in individer med någon form av dold mental ohälsa, utan också för att det ökade tempot medför en risk att vi missar att hjälpa de individer som vi på olika sätt bryter ner genom att rubba allt från tillgång till sömn till mat.

När vi tar emot våra värnpliktiga gör vi det med vetskapen att de är där under tvång. Ett påfört tvång medför också ett ansvar för Försvarsmakten att tillse att individen inte far illa och blir sjuk på grund av brister i arbetsmiljön. Även om värnpliktiga är undantagna vissa arbetsmiljöbestämmelser så gäller arbetsmiljölagen allt jämt för alla och chefer har ansvar att de efterlevs.

Vi kommer inte kunna förhindra att det sker självmord i Försvarsmakten, däremot kan vi åtminstone försöka genomföra de åtgärder som ter sig naturliga om det hade gällt våra egna kamrater eller anhöriga. I det här fallet har Försvarsmakten och Helikopterflottiljen misslyckats med att känna det ansvar som vi borde känna för våra värnpliktiga. Nu lever en familj utan sin dotter och någonstans sitter åtminstone en individ på Helikopterflottiljen som ångrar att denne inte ringde familjen innan Alma skickades hem. Att inte kunna äga den insikten utan istället lägga ansvaret på individen och skylla på vinklat reportage ligger inte i linje med den flygvapenanda som blivit något av ett varumärke för Flygvapnet.

PS. Jag bjuder in Helikopterflottiljen till att svara på det här inlägget likt chefen F 7 gjorde i fallet med ”ölburksfänriken”. DS