Uppdatering 241230: Den 29 december uppdaterades artikeln hos Svenska dagbladet. Texten ”De färskaste Nato-medlemmarna” bytes ut mot ”Även de mindre Nato-länderna” (se bild nedan). Korrigeringen har skett utan att det framgår i en fotnot.
Svenska dagbladet publicerade idag en ”analys” författad av Jenny Nordberg där ämnet är Sveriges identitet, landets roll i Nato och författarens spaning om en svensk iver att bevisa oss som ny medlem. Grundtesen som jag uppfattar den är att Sverige genom sitt medlemskap i Nato har gett upp såväl integritet som självaktning och att författaren är rädd för att Sverige ska göra något förhastat. Med det sagt uppfattar jag inte att artikeln i sig egentligen handlar om Nato, utan om USA och författarens personliga uppfattning om landets utveckling vilket projiceras på andra saker. Enligt författaren verkar det finnas någon form av ”romantisk syn på USA” där vi försöker efterlikna vad gäller idéer och lösningar. Det nämns i förbifarten att nedrustning och mänskliga rättigheter tillsammans med journalistik nedmonteras och där fakta samt ”rimliga slutsatser” försvinner till förmån för ”medelmåttor med bildningskomplex”. Det är starka, förpliktande ord att använda som artikelförfattare i en analys som saknar såväl fakta som rimliga slutsatser.
Den första felaktiga faktabiten ut är påståendet om att artikel 5 i Nato-stagdan skulle vara frivillig och att det inte alls är säkert att USA skulle komma till Sveriges hjälp vid ett angrepp. Som källa åberopar författaren en amerikansk artikel i vilken det görs en tolkning av artikel 5 utifrån det amerikanska parlamentariska systemet och hur USA ställt sig till andra former av fördrag historiskt. I den amerikanska artikeln skriver författaren att artikel 5 inte per automatik placerar USA i krig mot en angripande makt utan att den alltjämt ligger hos den amerikanska kongressen att besluta om. Precis på samma sätt som att beslutet i Sverige ligger hos regeringen eller riksdagen beroende på omgivande förutsättningar.
14 § Förklaring att riket är i krig får, utom vid ett väpnat angrepp mot riket, inte ges av regeringen utan riksdagens medgivande. Lag (2010:1408).
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/kungorelse-1974152-om-beslutad-ny-regeringsform_sfs-1974-152/
Vad Jenny Nordberg utelämnar är att den amerikanska författaren dels uttryckligen säger att Natos fördrag inte är meningslöst trots att beslutet ligger hos kongressen, dels att inte agera i enlighet med artikel 5 medför sannolika ekonomiska och diplomatiska konsekvenser för USA. Det vill säga att allt politiskt kapital som USA byggt upp, allt ekonomiskt kapital som investerats i baser och diverse gemensamma övningar går om intet om USA helt väljer att bortse från sitt åtagande. Artikel 5 säger, precis som EU:s artikel 42(7), att varje medlemsland ska agera på det sätt de anser lämpligt och bidra med vad de kan utifrån de gällande förutsättningar. Medlemskapet i Nato innebär fortfarande att respektive lands grundlagar gäller, även vid ett angrepp.
Nästa angreppspunkt i SvD:s artikel är DCA-avtalet där författaren bland annat återupplivar myter om att amerikanska soldater inte lyder under svensk lag och att de kommer få bygga ”egna hus” på svensk mark. Gällande vilken lagstiftning som gäller för amerikanska soldater så är det, i enlighet med avtalet, alltjämt svensk lag som gäller i Sverige. Sverige har gått med på att låta USA ha straffrättslig jurisdiktion, vilket innebär att grunden är att det amerikanska rättssystemet ska omhänderta brott utförda av amerikansk personal. Sverige kan däremot när som helst ta tillbaka den rätten och kan åtala amerikansk personal och deras anhöriga i enlighet med svensk lagstiftning. Skulle en handling vara laglig i USA men olaglig i Sverige har vi rätten att döma individen i enlighet med vår lagstiftning.
Allt detta går att läsa i avtalet under artikel 12. Beträffande byggandet av hus är det oklart var författaren hämtar påståendet ifrån. Det kan vara den vanligt spridda missuppfattningen om att avtalet ger amerikansk trupp rätt att ta privat mark i någon form av besittning. Vilket inte stämmer. Det avtalet säger är att Sverige, så långt som det är rimligt enligt vår egen bedömning, ska bistå med att ge amerikanska enheter möjlighet att passera på privata vägar eller använda privat infrastruktur så som hamnar. De byggnader som USA väl bygger på de 17 anvisade platserna blir svensk egendom när de är färdigställda men nyttjas av USA (framgår under artikel 5).
Vidare slänger Jenny Nordberg in Samerna i diskussionen och att de, eller för den delen fjällnaturen, inte har ett särskilt skydd i avtalet ”om amerikanerna känner för att experimentera där”. Vad det sista ska förstås som kan vi egentligen bara spekulera i. Vilket är ett återkommande problem i den här ”analysen”. Det slängs ut flera påståenden som helt eller delvis saknar någon form av grund eller hänvisning, och som därmed lämnar mycket till läsaren att tolka vad som menas. Det nämns att Finland och Norge (som också har DCA-avtal likt många andra länder) förhandlade hårt med USA och drev igenom egna villkor i avtalen. Eftersom alla avtal följer samma mall med samma textstycken är det lätt att jämföra dem. Vilka särskilda villkor och undantag som Finland ska ha förhandlat fram är oklart. Vad gäller straffrättslig jurisdiktion och nyttjande av mark är avtalet detsamma som det Sverige har skrivit under. Inget i det finska avtalet berör Samer och rennäring heller.
Vad gäller Norge och skrivningen om kärnvapen kan det enkelt förklaras med att landet, liksom Danmark, sedan flera år tillbaka har policy gällande att inga kärnvapen får befinna sig inom respektive lands gränser. Således är det väntat att det även står med i avtalet. Sverige och Finland har inte den typen av policy, därmed finns den avgränsningen inte med i avtalstexten.
Den sista klämmen i ”analysen”, och som ligger till grund för tidningens rubrik: ”Är du redo att åka till Ukraina med vapen?” bygger på premissen om att man inte kan lita på USA samt att nästkommande amerikanska president, Donald Trump, sagt att det är Europas ansvar att stå för fredsbevarande styrkor. Detta framställer artikelförfattaren som något främmande som riskerar att bli ett blodigt eldprov. Det är tydligen något som ”de färskaste Nato-medlemmarna” får genomgå. Som exempel använder Jenny Nordberg Danmarks insats i Afghanistan (närmare bestämt Helmand-provinsen) och Norges insats i Libyen. Återigen dränker Jenny Nordberg fakta i ”ordsallader” för att komma fram till sin ”rimliga slutsats”. Vad författaren inte nämner, eller kanske helt enkelt inte vet, är att såväl Danmark som Norge ingår bland de 12 stater som grundade Nato 1949. Våra grannländer är således långt ifrån att vara färskingar som behövt gå igenom några ”blodiga eldprov” under 2000-talet.
I förbifarten slänger Jenny Nordberg återigen in ett påstående som är upp till läsaren själv att tolka. Nämligen att det har dokumenterats krigsbrott ”i båda fallen”. Om det ska förstås som att Danmark och Norge begått krigsbrott, eller om det handlar om krigsbrott begångna i Afghanistan och Libyen som helhet vet vi inte. Det jag däremot kan säga är att den här formen av diffusa uttryck är vanligt förekommande i nätradikalisering för att undgå att bli blockade. Syftet är att lämna det till läsaren att fylla i tomrummet och komma till ”rätt” slutsats. Eftersom författaren trots allt bemödat sig att länka källor för vissa mindre kontroversiella påståenden borde det vara på sin plats att även länka till påståenden om krigsbrott.
Författaren är inte beredd att åka till Ukraina med vapen för att stå emot ryssar och nordkoreaner ”enligt ett amerikanskt upplägg”. Vad det upplägget innebär är inte tydligt formulerat. Handlar det om ett upplägg där Europa ansvarar för de fredsbevarande styrkorna eller handlar det författarens uppfattning om hur insatserna i Afghanistan och Libyen styrdes?
Det kan tänkas att författaren tror att insatserna var iscensatta av USA. Vilket inte är detsamma som fakta. Frågan om Libyen-insatsen drevs i FN av Arabförbundet. Förslaget fick stöd av Storbritannien och Frankrike och röstades igenom av FN:s säkerhetsråd. Natos operation, Operation Unified Protector, leddes av en kanadensisk general och bestod av 18 olika länder.
Gällande Afghanistan var det inte Nato som gick in i landet 2001. Däremot fick Nato rollen att genom ett FN-mandat att upprätta den internationella koalition som bl a Sverige ingick i (ISAF). Även om USA hade styrkor (stora sådana sett till antal soldater jämfört med övriga länder) med i ISAF så låg den amerikanska tyngdpunkten på den egna operationen Operation Enduring Freedom som pågick vid sidan om Natos operation. Av 16 chefer för ISAF var nio stycken icke-amerikaner.
Vad författaren även verkar ha missat är Sveriges långa historia av att skicka fredsbevarande trupp runt om i världen, att detta har skett med kort varsel och att vi under flera år ingått i EU:s stridsgrupper som specifikt tränats för att skickas iväg snabbt till en oroshärd. Är det något vi aldrig varit särskilt saktfärdiga med så är det att ställa upp för FN där det har behövs fredsbevarande eller fredsframtvingande militära förband. Om det är något vi känner självförtroende för så är det vår förmåga att bringa någon form av stabilitet i världen. I synnerhet har vi visat oss redo att axla ansvaret för Europas säkerhet genom att vara en aktiv del i EU:s uppbyggnad av ett militärt försvar.
Så på frågan ”är du redo att åka till Ukraina med vapen?” kan det rimliga svaret inte bli något annat än ja. För det är exakt det som blivit signum för Sverige genom våra insatser i länder som Cypern, Libanon, Kuwait, Kongo, Bosnien, Kosovo, Afghanistan och Mali för att nämna några. Det hade artikelförfattaren också förstått om denne gjort en riktig analys baserad på fakta istället för en ordsallad som förmedlat myter och misinformation.