I skrivande stund pågår ett replikskifte på Militär Debatt kring närkamp i Hemvärnet och tidsuttaget för att genomföra utbildningen. Precis som många andra diskussioner kring förmågor i Hemvärnet och kompetens hos dess personal kokas det oftast ner till att det är för få avtalsdagar för att hinna med allt som måste göras under ett år.

Avtalsdagar är det antal dagar (just nu är spannet mellan 4 och 15 dagar beroende på befattning) som individen måste tjänstgöra för att uppfylla sitt avtalade åtagande till Hemvärnet. På samma sätt åtar sig Hemvärnet ansvaret att öva och utbilda individen minst det antal dagar som framgår i avtalet.

Diskussionen kan delas in i två narrativ. Det första är att antalet dagar är för få för att hinna med vettig verksamhet, underförstått att det krävs tvång för att individen ska komma in för tjänstgöring. Det andra narrativet är att ett utökande av avtalsdagar inte skulle ha avsedd effekt för att individer redan idag inte fullgör sina avtalade dagar och att fler därmed skulle hoppa av. Historiskt ligger avtalsuppfyllnaden mellan 64 och 69% årligen.

Det säger sig antagligen självt att fyra dagar, eller ens åtta, inte är tillräckligt för att utbilda en individ och öva denne i någon vidare utsträckning. Mycket av verksamheten hänger på att individen fullgör fler dagar än avtalat, framförallt genom att vara mer engagerad på helger under sin lediga tid. Men det som glöms bort i diskussionen, och som även glöms bort i närkampsdebatten, är att systemet vilar på att individen genomfört en grundutbildning och en introduktionskurs till Hemvärnet. Det här har möjligen glömts av under en tid där fokus varit på att försöka locka så många som möjligt till Hemvärnet. Men med de nya besluten som medfört att en stor del av tillförseln av personal till Hemvärnet nu förväntas komma från den grupp människor som avskrivs från krigsförbanden, väntar en annan form av rekrytering vilket även kommer påverka vilken kompetens som nu bärs med in i organisationen.

Använder vi närkampen som ett exempel är det rimligtvis så att Hemvärnet inte ska lägga någon avtalsdag alls på att ge individen närkampsutbildning. Helt enkelt för att individen ska ha fått detta genom sin grundutbildning (och i en utopisk värld även repeterat detta någon gång vid en repetitionsövning). Därutöver ska introduktionsutbildningen repetera de kunskaper som är av vikt för Hemvärnets huvuduppgifter (skydda, bevaka, ytövervaka) vilket i allra högsta grad inbegriper skyddsvaktstjänsten och dess ingående delar.

Således är det riktigt att det invänds mot att dyrbar utbildningstid behövs läggas på vad man uppfattar som onödigt långa utbildningspaket. Men fokuset är riktat mot fel håll då det inte är utbildningarna som är för långa eller antal avtalsdagar som är för få, utan att systemet med rekrytering av grundutbildad personal samt introduktionsutbildningar som repeterar rätt kunskaper helt enkelt inte fungerar.

Beträffande ny utbildning inom områden där tillförseln av redan utbildad personal inte medger en tillräckligt snabb förmågeuppbyggnad, exempelvis utbildning på pansarvärnsrobot, blir det mycket riktigt en fråga om prioriteringar. Men de prioriteringarna ska stå mellan exempelvis en övning med krigsförbandet och utbildning på ett nytt system som på sikt ska höja förmågan. En kompetens som två instanser redan ska ha förmedlat till soldaten, med rätt nivå, ska överhuvudtaget inte finnas med i prioriteringslistan. I takt med att det införs nya förmågor i Försvarsmakten och äldre förmågor utvecklas är det troligtvis så att Hemvärnet i mångt och mycket alltid behöver jaga ikapp vad gäller rätt utbildad personal. Samtidigt innebär det också att organisationen behöver genomföra någon form av intern revision för att anpassa utbildningslinjerna efter hur det övergripande systemet är tänkt att fungera då svaret inte ligger enbart i avtalsdagar eller tidsuttag för utbildningar.