”Så förbättras villkoren för personal” står det på framsidan av årets sista ”Försvarets forum”. Inne i tidningen, i innehållsförteckningen står det ”allt bättre villkor” som rubrik för artikeln. När man sen bläddrar sig fram till artikeln möts vi av rubriken ”Försvarsmakten är en attraktiv arbetsgivare”, ett citat av personaldirektören. Varför tar jag upp rubrikerna? Jo för att artikeln, vilket i själva verket är knappt en A4-sida, innehåller ingenting som beskriver hur villkoren förbättras. Vad vi får är istället en svepande beskrivning om hur myndigheten genomfört flera ekonomiska satsningar inom personalområdet, bland annat på jour och beredskap samt att myndigheten lagt omkring 1 till 1,5% mer än övriga arbetsmarknaden på löneutveckling. Det är i princip det konkreta som återfinns i artikeln, i övrigt är det samma trötta upprepningar om hur olika undersökningar framställer Försvarsmakten som en trygg arbetsgivare. Försvarsmakten är en såpass trygg och attraktiv arbetsgivare att vi uppenbarligen upplever ett behov att kontinuerligt påminna alla om det hela tiden. Samt att studenter runt om i landet ser ett behov av att ständigt undersöka påståendet i sina uppsatser. Påståendet stärks ytterligare av att det fortfarande finns förband där personalen inte tagit del av årets medarbetarundersökning.
Det är som om svensk media de senaste åren inte skrivit om personalbrist eller att Riksrevisionen inte bara konstaterat brist på arbetskraft utan även att myndigheten har svårt att behålla personal. Det hjälper inte att högskolestudenter 2020 tyckte att Försvarsmakten och Skatteverket verkade vara intressanta arbetsgivare eller att studenter numera kan tänka sig att jobba i Försvarsmakten på civila befattningar (efter arbetsgivare som bl a Polisen, SÄPO och Sveriges television).
Men, personaldirektören har rätt i att Försvarsmakten gjort en satsning på OB, jour och beredskap som är konkurrenskraftig i jämförelse med det civila. Därutöver ska även ersättningen för ”under kontroll” nämnas som ytterligare ett konkurrenskraftigt villkor. Det finns även goda möjligheter för framtiden med de särskilda åtgärder som identifierats.
Samtidigt är det uppenbart trögt att komma fram till de här förbättringarna och det är inte myndigheten självt som driver frågorna. Vi har fortfarande en beredskapsersättning om 5500kr i månaden som varit oförändrad i snart tjugo år. Därutöver har vi otyget att ersättning för flytt vid förbandsbyte behandlas olika av förbanden. Och så har vi händelsen där chefer försökte få underställda att skriva på papper som hade resulterat i sämre ersättning och mindre ledighet. För att inte tala om alla återkommande tvister som resulterar i att Försvarsmakten måste betala stora summor i skadestånd för brott mot avtalen. Därutöver hade vi det stora spektaklet med stoppade lönehöjningar till sjömän. Historiken talar snarare emot Försvarsmakten som en attraktiv arbetsgivare när man vill att personalen ska arbeta mer men med mindre ersättning.
Sen har vi påståendet om att man lägger över övriga arbetsmarknaden vad gäller löneutveckling. Vilket stämmer. Försvaret i sin helhet och Försvarsmakten som enskild aktör har haft en betydligt högre löneutveckling under exempelvis 2023 än övriga staten enligt Arbetsgivarverket. Under perioden 2020-2021 var löneutvecklingen inom försvaret 2,7%. Saken är däremot den att utvecklingen beror på att man höjer ingångslönerna samt nyanställer i större mängd. Den kollektiva löneutvecklingen blir däremot låg. Något som Arbetsgivarverket konstaterade redan 2017.
När man säger att man ligger över arbetsmarknadssnittet måste man därmed komma ihåg att det i huvudsak drivs av att man justerar de lägsta lönerna kontinuerligt genom nya lönestrukturer samt att soldater och sjömän är de lägst betalda enligt BESTA. I lönestruktur 2020 var lägsta lönen för OR1 20 000kr. I lönestruktur 2024 är den lönen numera 25 000 kr. I sig en 25% höjning av lönen under fyra år, och där höjningen ligger omkring 4,5% per år. Men det innebär i sig inte att individen fått en sådan höjning varje år. Snarare vet vi att det finns individer vars löner har släpat efter och att vissa helt enkelt fått se sig omsprungna lönemässigt av nyanställda där lönerevisionsprocessen inte mäktar med att hantera situationen. Fortsatt gäller axiomen att det är befattningsbyten som genererar högre lön.
Här någonstans tänker en del: ”men om allt är så fruktansvärt dåligt, varför stannar du då kvar din gnällf*tta?!” Enkelt, för att allt inte är fruktansvärt dåligt (även om jag med då och då funderar på alternativ). Situationen är i stort ”not terrible, not great” för mig personligen lönemässigt. Men det blir provocerande när det konstant basuneras ut hur attraktiv Försvarsmakten är som arbetsgivare när verkligheten är att det både är svårt att rekrytera samt att behålla personal. Eller när man klappar sig själv på axeln för att ha höjt några ersättningar medan andra inte höjts på årtionden eller där man aktivt motarbetar höjningar och t o m försöker blåsa personalen. Det är lätt att säga att man ligger över snittet i löneutveckling när man kontinuerligt höjer de lägsta lönerna utan att samtidigt korrigera resten av lönestrukturen. Och som jag påpekar tidigare, vad är poängen med att fastställa en lönestruktur om man inte ens avser att tillse att all redan anställd personal hamnar rätt direkt?
Om man kontinuerligt behöver påpeka att man är en attraktiv arbetsgivare, är man då verkligen det?