Drönare, eller RPAS, är i ropet och det börjar dyka upp såväl system som publikationer i Försvarsmakten. Nyligen släpptes ”Direktiv RPAS vid pansarskytte- och stridsvagnskompani”. Boken är resultatet av försöken med RPAS vid pansarförbanden och är en del i utvecklingen av hur manöverförbanden ska kunna använda fjärrstyrda plattformar inom sin verksamhet.
Det är positivt att arbetet kommit igång och att det börjat resultera i försök och utveckling. Det innebär samtidigt, precis som skrivs i inledningen till publikationen, att det kommer behövas revideringar längs resans gång. En sådan är hur vi förhåller oss till de olika kategorierna av system. Nato har en klassificeringsmodell som utgår ifrån fem olika grupper. De här grupperna baseras i huvudsak på vikt och vilken höjd plattformen flyger på. I Sverige använder vi till del den klassificeringen, till del egna klassificeringar och benämningar som antingen försöker beskriva plattformens storlek eller ledningsnivå.
Till exempel har vi MRPAS där M står för ”mini” (dvs storlek), TUAV där T står för ”taktisk” (dvs nivå). Därtill försöker Systemutvecklingsplan RPAS 2019 introducera begrepp som LSRPAS (låg stridsteknisk RPAS) och ORPAS (operativ/strategisk RPAS). Även om det kan ses som ett trivialt problem att vi i Sverige inte har kommit fram till en fastställd nivåindelning nu när vi är med i Nato, är det ett större problem att vi inte förhåller oss till de nivåindelningar som fastställts. Rättare sagt, vi operationaliserar inte nivåerna i våra publikationer vilket riskerar att skapa problem med hur vi agerar i valda situationer.
Om hotet från en fientlig RPAS är uppenbart överhängande ska bekämpning ske omedelbart.
Direktiv rpas pansarskytte- och stridsvagnkompani, s. 12.
I direktivet för RPAS vid pansarförbanden finns det en sektion som beskriver hur bekämpning av fientliga RPAS är tänkt att gå till. I den återfinns ett utklipp från arbetsutgåvan av handbok Luftvärn Grunder som radar upp fyra grundregler för ”truppluftvärn”.
Grundregler för truppluftvärn
Truppluftvärn har normalt ”Eldförbud” mot alla luftfarkoster
Rätt att avge eld ”Eldtillstånd” styrs av gällande insatsregler
Eld beordras av lägst gruppchef mot varje enskilt flygföretag
Rätten till självförsvar gäller oavsett insatsregler
Grunden är densamma vad gäller all form av öppnande av eld i markdomänen där vi försöker skapa typsituationer för att rama in verkligheten och göra det enkelt för soldaten (samt chefen). Problemet blir att det kommer vara svårt att avgöra när det är befogat att nedkämpa en farkost eftersom den kan vara ett hot mot gruppen samtidigt som den också inte är det. Det ”uppenbara” hotet blir troligtvis inte uppenbart förrän det är försent. En problematik som återfinns idag i fred där farkoster inte nedkämpas för att de där och då inte uppfattas som ett tillräckligt stort hot som påkallar den våldsutövningen. Tankebanor som vi i Sverige behöver göra oss kvitt om vi ska vara rustade för ett scenario där drönare blir ett hot hemmavid mot såväl skyddsobjekt som verksamhet.
But because the drones did not pose an imminent threat, and officials at the time weren’t certain if they were being used for nefarious purposes or perhaps it was just wayward hobbyists, the military was prohibited from shooting them down, citing potential risks to troops and civilians.
https://globalnews.ca/news/10812987/mysterious-drones-langley-air-force-base/
Att upptäcka, klassificera och avgöra vilken typ av verksamhet som en flygande farkost håller på med är idag möjligt tack vare vår kunskap om hur vissa plattformar används. Två plattformar som ligger och cirkulerar i en form av bana på en viss höjd kan antas vara två stridsflygplan som genomför en patrullslinga. På samma sätt kan vi bedöma att ett enskilt flygplan som ligger på en avlång bana på hög höjd sannolikt genomför spaning. Det här blir betydligt svårare med RPAS då dessa i allväsentlighet är multifunktionella plattformar blir det svårt att komma till samma slutsatser enbart baserat på radar (Watling & Bronk 2024). Alla farkoster blir därmed alltid ett potentiellt hot där självförsvar är befogat vilket åsidosätter eventuella insatsregler. Hur ska soldaten eller gruppchefen kunna avgöra om en quadcopter de observerar över sig spanar mot dem, någon annan eller är på väg att släppa en granat på deras vagn? Vad är den förväntade reaktionen om det är en farkost med vingar? Här finns en problematik som kräver mer tanke men också signalspaningsutrustning på lägre nivå för att stödja även soldaten i sin verkansprocess.
För att koppla åter till nivåindelning behöver ”truppluftvärn” och bekämpning av RPAS också nivåindelas utefter den förväntade räckvidden förbandet har i höjdled samt olika former av farkoster. Även om nivåindelningen är långt ifrån optimal kan vi använda den för att beskriva hur vi bör agera i olika situationer. Det ger oss betydligt mer spets än generiska grundregler och beskrivning av en typ av luftmål. I direktivet beskrivs svårigheten att verka mot ”små luftmål”. Men luftmål kan vara små av olika anledningar, antingen på grund av avstånd eller på grund av ringa storlek. De senare är troligtvis rimligare att bekämpa med kulspruta än de första.
En RPAS är p.g.a. sin rörlighet och ringa storlek ofta ett svårt mål att bekämpa.
Direktiv RPAS Pansarskytte- och stridsvagnskompani, s. 12.
Kort och gott, RPAS är ett samlinsbegrepp för många olika former av farkoster i olika storlekar. Det behöver framgå betyligt tydligare i våra publikationer när vi beskriver hur vi vill agera i vissa typsituationer. En RPAS kan nämligen även vara såväl trögrörlig som av betydande storlek.
Referenser
Direktiv RPAS pansarskytte- och stridsvagnskompani FM2024-3579:8