[…]Vi har omvända fyskrav[…]
Förbandsförvaltare Telekrigstödenheten
Citatet ovan uttalades under ett föredrag om enhetens verksamhet vilket naturligt gled in på problematiken kring att hitta rätt personal. Det är ett uttalande som de flesta troligtvis kan förstå vad som åsyftas. Nämligen att det som eftersöks är individer som kan sitta stilla framför en skärm och fokusera på att bearbeta och tolka insamlade signaler för att därefter skapa “bibliotek” till Försvarsmaktens olika plattformar. Anledningen till att jag börjar artikeln med det citatet är för att det ramar in det som jag vill ha sagt som en respons till debattinlägget “Ingen ihärdighet på Officersprogrammet“.
Författarna till inlägget lägger fram ett par punkter utifrån vilka de anser att dagens officersutbildning är undermålig. Punkterna sammanfattas till “ökad närvaroplikt, höjda krav på förkunskaper och striktare uppföljning av fysisk förmåga”. Jag tolkar inlägget som en oro över kvalitén på framtidens officerare och att om de föreslagna åtgärderna inte vidtas så kommer Försvarsmakten påverkas negativt på lång sikt.
Det har länge varit något som skämtats gällande Officersprogrammet är att kadetterna inte behöver närvara på föreläsningar. Underförstått innebär det att utbildningen är för enkel att klara av om man kan bli godkänd på obligatoriska moment utan fysisk närvaro på lektioner. Jag tror att den invändningen bygger på att det är ett invant beteende sedan den obligatoriska skolgången med efterföljande värnplikt att man som elev alltid går på lektioner och att det är på lektionen som kunskapen förmedlas. Lektionerna är hela utbildningen. Det är däremot inte nödvändigtvis hur kunskap förmedlas på högre utbildningar. Föreläsningar på högskolor och universitet paketerar samt förmedlar oftast information som återfinns i det studiematerial som är själva grunden för de examinerande momenten. Föreläsningar fungerar i stort som en möjlighet för eleven att ställa frågor på materialet och få förtydliganden. Det är alltså inte föreläsningen i sig som skapar information, det är ett av flera redskap för att förmedla den kunskap som redan finns i studielitteraturen.
Skattebetalaren förväntar sig en viss produkt från utbildningen, i vårt fall en kunnig officer enligt de krav som ställs. Det har väldigt lite med var individen fysiskt befinner sig att göra. Till skillnad från vad författarna påstår så kan en soldat till del utbildas på distans. Precis som en officer eller specialistofficer. Det har vi gjort under många år, även innan pandemin. Att en person fysiskt sitter i en lektionssal är i sig inte en indikator på att utbildningen är fullgod eller att individen lär sig. Problemformuleringen blir därmed fel eftersom det uttalade problemet sannolikt inte är att föreläsningar inte är obligatoriska utan att det saknas något annat i undervisningen. Vilket oftast brukar vara det praktiska genomförandet.
Det leder oss till nästa punkt, nämligen förkunskaper och författarnas eftersök på “höjda krav”. Det sägs att kadetter saknar “grundläggande färdigheter” som alla officerare, oavsett försvarsgren eller tjänstegren, förväntas inneha. Nämligen striden och förmågan att leda den. För att driva hem poängen citera Försvarsmaktens militärstrategiska doktrin 2022 (MSD22): “Duglighet i strid är grunden för militär trovärdighet”. Den dugligheten förefaller vara låg inför och under officersutbildningen. Vilket också är en återkommande kritik för samtliga grundläggande officersutbildningar i Försvarsmakten. Det förutsätts att samtliga kadetter ska ha en “god förmåga” till strid och att leda när de kommer till skolan. Den obesvarade frågan är då vad de ska på skolan att göra? Problemet med citatet från doktrinen och citatet från “Vår militära profession” där det står att en “officer måste förstå striden och alla dess ingående delar […]” är att de inte definierar vad som är rätt nivå utifrån vilket krav. Att “förstå striden” kan tolkas som både en låg och en hög nivå beroende på vad det är för strid som officeren förväntas förstå. Är det striden på lägre nivå som pluton och kompani eller är det striden på högre nivå i form av bataljon och brigad? Är det striden med infanteriet, pansarförband eller säkerhetsförbanden? I vilken domän sker striden som officeren ska förstå? Det finns i våra publikationer alltid en närvaro av att det ska vara den direkta striden, på marken med vapen i hand men tittar vi på vår organisation är det en liten del av det stora hela. Det återspeglas i kadettpopulationen också.
Det föreslås ett intagningsprov eller krav på förberedande kurser för att säkerställa att “absoluta grunder” sitter. Men vilka de absoluta grunderna är som förväntas av såväl den tekniska officeren som officeren på pansarförbandet uttalas aldrig. Återigen förväntas läsaren förstå vad det är författarna är ute efter att förändra och förbättra. Problemet är att det skvallrar om en domäncentrism som riskerar att slå hårt mot Försvarsmaktens förmåga eftersom den värderar alla utifrån en mall. Vilket kommer vara kontraproduktivt. Det finns istället all anledning att titta på att gruppen officerare består av flera olika yrkesroller som kräver olika saker av individen. Precis som hos Polisen. Risken är annars att vi placerar fel personer i fel befattningar där det i bästa fall innebär att individen underpresterar, i värsta fall drivs individen till att sluta.
Den tredje och avslutande punkten är den klassiska frågan om fysisk prestationsförmåga. Men förutom att det talas om att kadetter inte når upp till nivå 1 för FM Fyss (dvs cooper 2km eller beep) nämns även att kadetter efter ett års studier fortfarande har rehab och skador som “påverkar närvaron”. Jag har tidigare berört frågan i artikeln “Hjälp kadetterna att träna rätt!“. Jag delar författarnas invändning om att våra militära skolor måste bli bättre på att följa upp. Däremot vänder jag mig emot att det är individen som ska konsekvensutsättas av att vara skadad. Ett år är mer eller mindre standard för rehabilitering. Det hindrar i sig inte träning men alla åtgärder måste ses utifrån individens förutsättningar. Här ska man komma ihåg att nivå 1 inte kräver att individen måste springa cooper. Det är också möjligt att cykla om löpning av olika anledningar inte kan genomföras. Det ligger således på skolan att bistå kadetterna att komma tillbaka på banan. Men i Försvarsmakten härjar fortsatt en bild av att det är individens ansvar och att det “bara är att göra”. Man skulle kunna säga att detsamma då ska gälla kring det teoretiska. Det är “bara att” läsa böckerna och sen skriva det examinerande provet. Men vi vet att det inte är “bara att” för många, därav har vi olika medel för att lära ut kunskap (dvs föreläsningar). Detsamma gäller alltså också fysisk träning. Vissa behöver hjälp att träna rätt eller för den delen att komma iväg till löpspåret. Därav att vi inom Försvarsmakten gör många av de fysiska aktiviteterna i grupp.
Liggandes över hela debattinlägget uppfattas en invändning mot vad som beskrivs som en “tillåtande kultur”. Det är för lite konsekvenser mot individer som författarna uppfattar som “fysiskt eller akademiskt” svaga. Om vi gör upp med den tillåtande kulturen så kommer kvalitén på utbildningen att höjas. Eller så tror i alla fall författarna. Saken är den, vilket jag skrivit om tidigare, att författarna omöjligt idag kan veta vad som är en kvalitativ officersutbildning utifrån alla olika behov som finns i Försvarsmakten. Den så kallade “tillåtande kulturen” återfinns överallt i många olika skepnader, på gott och på ont. Vill man nu göra upp med den behöver man också inse vad det kommer ha för påverkan på hela Försvarsmakten. Det är enkelt att prata om att undermålig fysisk prestation måste få konsekvenser, exempelvis avskiljning. Samtidigt vet vi att det är betydligt enklare att träna upp någons tid på milen än att träna dem att tänka logiskt. Och det är ingen nyhet att en del väldigt fysiskt prestationsinriktade individer har problem med att prestera teoretiskt. Vilket i sig riskerar att påverka förbandens förmåga till strid i form av att ta emot och förmedla information, det vill säga att “förstå striden och alla dess ingående delar” (min fetmarkering).
För att loopa tillbaka till det inledande citatet. Vissa förband har behov av individer som kan sitta stilla under längre perioder och stirra in i en datorskärm. Andra har behov av individer som kan bära tungt och långt eller att springa korta sträckor snabbt. Vi behöver de som är händiga och de som är mer tänkare. Försvarsmaktens grundläggande officersutbildningar behöver möta alla behov samtidigt som att det ska vara kostnadseffektivt. Precis som den vanliga skolan. Att skolan är tillåtande är däremot inte att likställa med kravlös. Däremot kan kraven te sig olika utifrån den generella inriktningen där den tekniska officeren har andra förmågor jämfört med stridsledaren på brigaden. De kan inte vara samma typ av människa lika lite som att ingripandepolisen och cyberpolisen ska vara samma. Två befattningar som kräver olika förkroppsliganden av ihärdighet.