En fråga dök upp på X kring hur instruktörer genomför utvärderingar efter övningsmoment. Närmare bestämt, vem börjar prata: instruktören eller eleven?
Svaret är kanske inte helt oväntat: ”det beror på”. Alla har olika preferenser kring hur de vill lägga upp utvärderingsmomentet utifrån övningens utformning och övningstruppens nivå. Utan att fastna i pedagogik och vad som är mer rätt eller fel tänktrme jag redogöra för hur jag resonerar.
Min övergripande preferens är att låta den specifika eleven som utvärderas eller som fört befäl under genomförandet att få reodgöra för hur individen uppfattat situationen och varför denne fattade vissa beslut (eller för den delen valde art inte fatta beslut). Anledningarna till detta är flera. Främst får jag en redogörelse för hur individen uppfattat läget och kan därmed fokusera återkopplingen till dem lägesbilden. En annan anledning är att jag får en bild hur elevens kunskapsnivå är utifrån de övergripande målsättningar som finns. Därutöver slipper jag lägga tid på feedback som eleven själv redan uppfattat.
Nackdelen med det här? Tid. Det tar tid om det ska ge någon form av uteffekt och tid är inte alltid en vara vi har mycket av. Ett sätt att komma åt den problematiken är antingen genom moderering av utvärderingen när den utvecklar sig till en diskussion (vilket stundtals sker). Ett annat är att tydligt sätta upp ramar kring utvärderingens utförande. Det klassiska sättet är att säga åt eleven att hålla sig till ”tre bra saker, tre saker att utveckla”.
För att det här ska fungera krävs att truppen eller eleven har nått en viss nivå av ”militär mognad”. Det vill säga att individen har kunnat skapa sig referensramar kring hur saker bör utföras, exempelvis ett anfall, och kan resonera kring den egna prestationen i relation till riktlinjer och den aktuella situationen.
Det kräver även att övningen är utformad så att det är möjligt att göra fel eller misslyckas utan att det skapar ett felbeteende. Till skillnad från exempelvis övning i vapenhantering.
Det är när ovan beskrivna förutsättningar saknas som envägskommunikationen (instruktör till elev) kommer in. Det kan vara att truppen eller individen är noviser och saknar den militära mognad som krävs. Ett sätt att bygga den militära mognaden är genom mängdövning av specifika moment. Det blir således viktigare att tillse att eleven utför rätt åtgärder genom att vi visar och instruerar, därefter övar vi. Här är antal korrekta repetitioner nyckeln till kunskapsuppbyggnaden och vårt fokus ska ligga på att kontinuerligt korrigera upptäckta fel.
Hur utvärderingar är med andra ord flytande och beroende på en rad olika faktorer. Det är inte sekventiellt eller beroende av hur länge en individ tjänstgjort i sin befattning utan beror i stort på var vi befinner oss i visa, instruera, öva, pröva samt vilka krav och målsättningar vi har. Är kravet att utförandet sker på ett föreskrivet sätt, då finns det väldigt litet utrymme/behov av dialog. Är kravet att eleven ska uppvisa förmåga att lösa en stridsuppgift är behovet av att förstå elevens resonemang betydligt större.
Avslutningsvis vill jag höja en varningens finger för att fastna i dåtidens syn på vad som är en ”bra övning”. En bra eller effektiv övning är inte nödvändigtvis en övning med många genomföranden eller där första skottet avlossas när skjuttiden börjar. Det är ett gravt förenkla komplexiteten kring militär utbildning och skapa mätvärden som inte säger något om utbildningseffekten. Det är instruktörens uppgift att skapa en miljö som är ändamålsenlig utifrån de krav och målsättningar som är utformade av chefen. Det inbegriper såväl att utforma övningen som hur utvärdering ska genomföras.