I helgen blossade det upp en mindre diskussion på X kring huruvida instruktörens egna personliga färdighet är den viktigaste aspekten eller ej vid utbildning. Rättare sagt, påstående kretsade kring skytteinstruktörens förmåga till att själv skjuta bra.
Det blev kanske inte den hetaste diskussionen, däremot fanns det två tydliga läger – för och emot. Som jag tolkar diskussionerna tror jag att det till del handlar om vad man läser in i begreppet ”hög personlig färdighet”. Förstår man det som att instruktören måste vara bäst på sin grej då är det rimligt att ha invändningar mot påståendet. Förstår man det däremot som att instruktören behöver vara duktig inom sitt ämne, då framstår det för mig som ett väldigt självklart påstående.
Jag tror lite av schismen också ligger i den transformering befälskåren gjort från dåtidens skolning genom ”on the job training” till en period där det krävdes instruktörskurser för att överhuvudtaget få lov att instruera en annan människa i något till det vi har idag, en hybrid mellan instruktörskurser och erforderlig kompetens. Där ”on the job training” gav ett praktiskt kunnande var det kanske inte alla gånger öppet för utveckling eller diskussion kring varför medan instruktörskurserna till del innebar forcerad praktisk utbildning och mer fokus på de teoretiska med regler och formalia. Min egna reflektion från instruktörskurser som elev är att jag i princip blivit visad och instruerad samt i vissa fall fått öva ett fåtal gånger innan kursens slut för att därefter återvända till förbandet. Personligen har jag mer än en gång kastats in i instruktörsrollen med ytliga kunskaper för att utbilda andra. Jag är övertygad om att det haft inverkan på resultatet och elevernas kunskapsnivåer efter genomförd utbildning.
Nu har pendeln svängt tillbaka mot det praktiska, understött av den digitala utvecklingen där information nu flödar i mängder. Det finns idag få egentliga begränsningar för en instruktör att förkovra sig och söka inspiration utanför eget förband. Det innebär också att elever numera har tillgång till samma information och därmed kräver mer från instruktören. Det är där den höga personliga färdigheten kommer in. För en instruktör som är intresserad av sitt ämnesområde kommer troligtvis hålla sig uppdaterad om vad som händer ute i världen och omsätta teori till praktik genom att öva och pröva. Genom att öva och pröva är det också möjligt för instruktören att genom egen upplevelse se problemområden och hitta vägar runt, vilket leder mot att bli expert.
För att återkoppla till rollen som skjutinstruktör är det ett rimligt antagande att genom att konstant öva och pröva olika moment samt skjuttekniker (i enlighet med våra handböcker) kommer instruktören att successivt höja sin personliga färdighet vilket sen omvandlas till förmedlad information till eleverna.
”Men pedagogiken då?” undrar nu någon. Jo, den är också viktig. Saknar du förmåga att paketera information på ett sätt som tillåter eleven att förstå och omvandla till handling, då blir det givetvis svårt. Samtidigt har vi ”visa” först i vår utbildningsmetodik. Förmågan att kunna visa för eleven hur något ska genomföras spelar en central roll i hur vi utbildar. Först därefter börjar vi instruera så att den som utbildas till slut kan öva för att slutligen genomföra någon form av prov där kunskaperna testas. Min erfarenhet, i synnerhet från internationella kurser, är att just förevisningen kan få många ljus att tändas hos de som övas och en bra förevisning kräver att instruktören kan utföra momenten med självförtroende.
Med allt det sagt innebär det också att vi behöver ändra en del fenomen som fortsatt existerar ute i organisationen. Det främsta är att likställa en instruktörskurs med att individen nu är fullfjädrad instruktör inom ett ämne. Instruktörsutbildningar examineras genom att en individ uppnår lägsta godtagbara nivå. Vissa kurser kanske har bäste elev men det förändrar inte att de allra flesta har uppnått en godtagbar nivå för att kunna utbilda inom ett specifikt område. En instruktör kommer således att hålla en utbildning som håller en godtagbar nivå första gången men det kräver tid och övning för att bli experten. Precis som det krävs tid och övning för en enhet att uppnå en hög krigsduglighet. Således blir det inte bra när vi skapar ”generalister” som ska vara instruktörer inom ett dussin olika områden. Tiden kommer helt enkelt inte finnas att gå bortom den nedärvda övningsplanen från föregående år. Vilket givetvis blir en tuff balans i en tid med utökade värnpliktskullar och vakanser på GU-förbanden.
Min förhoppning för framtiden är att chefer som tar emot nya instruktörer ger dessa tid att bli duktiga inom det specifika ämnesområdet och att instruktörer upplever en vilja att konstant öva sig själva inom sina områden för att höja sin egen färdighet.