Det är dags för en metamorfos

I Sverige har det funnits en något romantiserad bild av ”folkhemmet”, visionen om ett Sverige där kollektivet omhändertog individens behov och som skulle leda till såväl ekonomiskt som socialt välstånd bland landets medborgare. Lägg därtill svenskens tilltro till myndigheter och samhället i stort är det kanske inte konstigt att vi uppfattar oss som ett relativt sammansvetsat kollektiv precis som alla andra länder i vår omvärld. Trots att vi årligen motbevisas i sak när undersökningar likt World Value Survey kontinuerligt visar att vi är extremen på skalan. Det land som är allra mest individualistiskt och som värnar individens rättigheter gentemot kollektivet. Ett möjligt resultat tack vare visionen om ”det svenska folkhemmet”, men kanske inte den önskade utgången.

Vad har folkhemmet, world value survey och individualism med svenskt försvar att göra? Egentligen massor med saker. Försvarsviljan vilar på att vi som individer och som kollektiv anser att det vi har är värt att försvara. Att det finns en gemensam bild av vad Sverige är, står för och därmed vad det då är vi är redo att dö och döda för. Det jag däremot vill fokusera på är individen och dennes vilja att inordna sig i den militära gemenskapen. Och jag väljer ordet ”gemenskap” framför ”kollektiv” för att det är vad jag anser att vi försöker skapa. En känsla av samhörighet som inte bara grundar sig i ett intresse för försvaret av Sverige eller försvaret som yrke, utan mer än så. Något som finns där även när individen lämnat Försvarsmakten. Det vill säga att individen kan lämna kollektivet men aldrig gemenskapen. Ett intressant fenomen sett till vår starka vilja att vara individer.

Jag tror att en del av de konfliktytor vi ser idag mellan äldre och yngre inom myndigheten, i synnerhet äldre officerare gentemot yngre soldater, inte bara är den klassiska motsättningen mellan generationer. Utan även ett resultat av att vi under en kort tid fått se hur medborgarens levnadsstandard ökat generellt. Där olika sociala reformer har lett till att medborgaren i allt större utsträckning kan ”göra sig fri” från det som förr kanske var livsviktigt. Att bo nära släkten, snabbt hitta sig ett jobb, en partner och bilda familj för att det tillsammans skapade trygghet. Det skapade troligtvis också i viss form en nivå av levnadsglädje, men drivkraften förefaller legat i att skapa trygghet. Vilket också varit det som sen bundit kvar människor i sina relationer och yrken under hela liv. I detta har vi fostrat en generation av officerare som har en syn på lojalitet och disciplin formad efter de då gällande levnadsvillkoren. En generation som nu ställs kontinuerligt mot en generation av befäl och soldater som inte alls upplevt kraven på att stanna på orten, med familjen eller att snabbt hitta ett jobb. Kraven har troligtvis upplevts som de absolut omvända. Att komma hemifrån snabbt, läsa en högre utbildning, träffa så mycket nya människor som möjligt, resa och så vidare. Det vill säga den typiska konfliktytan vi nu ser vad gäller unga människor och värnplikt.

Men det är inte värnplikten som är intressant, utan just hur vår resa till det individualistiska samhället påverkat den militära konformiteten. Det brukar sägas att uniformen är den yttersta symbolen för att inordna individen i ett kollektiv. Att det är det vi gör under en militär grundutbildning och alltid har gjort. Att den militära verksamheten kräver att individen inordnar sig och i princip överlåter självbestämmandet över sig själv (och i princip sin kropp) till andra med högre ställning i den hierarki som råder. Det är genom den processen vi kan få en individ, trots hot om ond bråd död, att gå framåt i ett kulregn. Eller det är åtminstone vad vi tror.

Det finns givetvis forskning som visar på hur vi som individer är beredda att uppoffra en hel del för att gå tillhöra en grupp, något som sägs vara nedärvt från förhistoriskt tid för att det var så vi överlevde. Därav att vi har fenomen som ”group think” där ingen vill vara den som tänker annorlunda eller sticker ut och riskera att drabbas av gruppens ogillande. Men hur långt är det gällande och hur kommer det utspela sig i ett högst individualistiskt samhälle där individen inte är beroende av grupptillhörighet? Hur påverkar det individens inordnande i en militär kontext där vi säger att konformitet är ett krav?

Här vill jag mena att vi egentligen inte arbetar så mycket med konformitet utan istället att individen väljer självmant att tolerera vissa eftergifter så länge det inte kommer på bekostnad av den egna moralen eller individuella identiteten. Och jag vill också påstå att detta varit gällande sedan slutet på 90-talet när svensk ekonomi vände uppåt och med den, ökad levnadsstandard. En ökad levnadsstandard som bland annat ledde till att flera hade rest redan under skoltiden, ett uppkopplat Sverige där fler fick tillgång till information om omvärlden. En utveckling som sen fortsatt med bärbara datorer, smarta telefoner och nu AI. Individen har under sina formativa år kunnat kultivera sin identitet på en annan nivå än tidigare och därmed också en annan syn på vilka ”måsten” som denne är villig att underkasta sig.

När vi ser konflikter kring personlig utrustning, likt den som nu blossat upp på Amf4 mellan regementsförvaltaren och till synes huvuddelen av den underställda personalen, är det i min mening ett resultat av två olika samhällen som möts. Det ena där individen inordnat sig som en del i en ”överlevnadsmekanism” för att skapa trygghet, det andra där individen kunnat välja och därmed kunnat välja vilka tvång som denne kunnat tolerera i förhållande till interna drivkrafter.

Jag vill hävda att de problem vi har idag, vare sig det gäller utrustning eller skeva kulturer, är det direkt resultat av när konformiteten gått för långt och all form av nytänkande drivits ut antingen ur individen eller ut från gemenskapen. Så länge inga yttre faktorer förändras drastiskt blottläggs inte den här typen av svagheter. De som har inordnat sig i det uniforma beteendet har också haft allt att vinna på att upprätthålla det på olika sätt. Medan de som valt att utmana har antingen gett upp och lämnat eller inordnat sig med förhoppning om att kunna påverka senare i karriären. Återigen, systemet har funkat eftersom inga externa faktorer har förändrats.

Nu är det dock väldigt annorlunda. I princip alla externa faktorer har ändrats och det externa trycket har ökat rejält de senaste åren. Samtidigt har demografin i organisationen börjat förändras och det individuella samhället börjar allt mer få fäste i en tidigare kollektiv organisation. För att vara tydlig, jag menar inte på något sätt att det är dåligt. Snarare tvärtom. Vi behöver få in mer individer som upplever att de har friheten att ifrågasätta dogmer. Det jag samtidigt vill ha sagt är att det kommer innebära friktion under flera år till innan organisationen har lärt sig hur den ska förhålla sig till vad som är essensen av samhället som ska försvaras. Rätten att själv välja.

Det kan finnas en farhåga om att den här övergången riskerar försvarets effektivitet och sammanhållning. Att konformiteten är ett måste för att vi som organisation ska kunna respondera snabbt på ett hot. Vilket förvisso stämmer på individnivå. I vissa lägen måste vi reagera utan att det finns möjlighet att tänka och överväga olika alternativ. Samtidigt vet vi också att individen som inordnar sig i en gemenskap kan acceptera att denne inte alltid blir hörd eller får sin vilja igenom, så länge denne bekräftas i sin existens med jämna mellanrum samt upplever sig respekterad. Framförallt som yrkesperson. Vilket vi misslyckas i när vi inte klarar av att ens bekräfta individens oro över att ha undermålig materiel, eller ens tillgång till rätt materiel överhuvudtaget.

Så för att bättre möta individen ur det samhälle vi ska försvara och för att tillse att vår försvarsförmåga är fortsatt stark behöver vi släppa vår förlegade bild om vad det svenska samhället är, och istället se vad det svenska samhället blivit. Vilket i ren klartext innebär att sluta älta om lojalitet utifrån hur den manifesterades förr och sluta inbilla oss att vi kan skala bort det individuella för att inordna personen i ett kollektiv. Dagens moderna försvarsmakt innebär istället att vi bjuder in individen i vår gemenskap där bägge parter är fullt medvetna om att det är en ömsesidig tolerans för vissa egenheter, men att vi trots dessa egenheter kan utvecklas i takt med samhället och tiden vi lever i.