I och med Rysslands angrepp på Ukraina, och med den alla upptäckta övergrepp mot civilbefolkning och brott mot krigets lagar har folkrätten som ämne fått ta plats i rampljuset. Den 10 februari publicerade Dagens Nyheter en debattartikel av Försvarsmaktens företrädare för folkrätt. Artikeln hade fått en klickvänlig (dvs provocerande) rubrik som löd: ”Visst kommer även svenska soldater att begå krigsbrott”. Rubriken i sig var tillräcklig antagligen för att få det militära kollektivet att snabbt ta avstånd och med handen på hjärtat förklara att de minsann inte alls kände igen sig i bilden eller ens hört någon som skulle yttrat något folkrättsvidrigt. Så även den nu ökände utbildningschefen för Försvarsmakten, generalmajor Cherinet, kände sig tvungen att formulera en respons. Vi är helt enkelt inte Ryssland kan stora delar av responsen sammanfattas till.
Vad betyder då det här? För om Sverige hamnar i krig så är risken överhängande att svenska förband begår krigsbrott. Inte medvetet – utan för att vi har en alldeles för dålig utbildning om vad som är tillåtet.
Krister Wedin
För att förstå vad författaren till debattartikeln menar behöver vi titta på den årsrapport som han hänvisar till. Årsrapporten, tillsammans med en uppsats i ämnet, visar på att vi har problem som vi behöver hantera gällande den allmänna kunskapen kring folkrätt.
För tydlighetens skull, det handlar inte om att svenska officerare och soldater kommer åka runt och avrätta civila eller krigsfångar. Problemet ligger i gråzonerna där emellan. När är en person att anses som en kombattant och när är den inte? Och vad är militär nödvändighet när vi behöver förstöra kritisk infrastruktur som utan tvekan kommer ha en negativ inverkan på de civila? Författaren till artikeln lyfter som jag ser det befogad oro över hur svensk personal kommer vara rustad för kriget om våra övningar inte alls återspeglar verkligheten de kommer möta.
Under samma övning hamnar jag i konflikt med en yngre kollega som menar att Rules of Engagement
Markus Gunnarsson (2020) Från insatsförsvar till invasionsförsvar: Försvarsmaktens officerare och krigets lagar.
(insatsregler) måste råda och man endast skjuter i självförsvar. Då övningens kontext är i nationellt
försvar försöker jag påpeka att en kombattant får bekämpas även om denne inte skjutit. Blicken jag får
är full av misstro.
För det är en sak att slå sig för bröstet om hur vi uppträtt ute i internationella insatser för fred och säkerhet. Det är en vitt skild miljö jämfört med den vi kommer möta i Finland eller Lettland den dagen Ryssland bestämmer sig för att dra in hela världen i ett nytt världskrig. Den militära nödvändigheten för att utföra vissa handlingar ser annorlunda ut jämfört med den vi såg i Mali eller Afghanistan. Vi ser dagligen från båda sidor situationer där bestyckade luftburna sprängladdningar (FPV) används mot skadade soldater på stridsfältet, evakueringar av skadade och civila fordon med få eller inga igenkänningstecken. Samtidigt ser vi också hur sjukvård ges till skadade fiender och hur kapitulationer genomförs i ordnade former enligt överenskommelser. Det här är, precis som med nyttjandet av fjärrstyrda farkoster eller grävandet av värn, något som vi behöver diskutera kontinuerligt under våra utbildningar. Oavsett om det sker under grundutbildning eller på högre officersprogrammet.
Om nu folkrätten och krigets lagar har en ”central betydelse” för oss i myndigheten visar den senaste årsrapporten att det inte realiseras ute i verksamheten. Att under en timme ha en teorilektion om krigets lagar, för att sen inte under resten av grundutbildningen återkomma till ämnet eller ens pröva det i olika moment är ungefär lika produktivt som att utbilda på tourniquet under en timme och sen aldrig ta fram den igen.
Vad det här nu inte får, men riskerar att, bli är någon form av diskussion kring funktionsföreträdares envälde. För det handlar inte om när soldaten får eller inte får göra något, för att citera en respondent i uppsatsen. Det handlar snarare om när soldaten ska eller inte ska bruka dödligt våld. Det handlar också om att förbereda organisationen för ett stridsfält där vi måste vara trygga i att det vi gör är proportionerligt och inte vänder en civilbefolkning emot oss för att vi inte tänkte till före.
I årsrapporten för 2022 (vilket är den senaste publicerade rapporten) framgår det tydligt hur det varit ett sluttande plan. Dels med återrapporteringen av genomförda utbildningsmoment (vilket också kan förklaras genom en rapporteringsutmattning från förbanden). Dels genom att tiden för utbildning varierar kraftfullt mellan förband. Spannet kan vara mellan 1 till 16 timmar. Här sticker hemvärnet ut som en positiv kraft där, sett till hemvärnets tidsuttag generellt, lagt 20 timmar på teori och praktiska stridsmoment.
Funktionsföreträdarens sammanställning återkommer kontinuerligt till att det saknas personal ute i organisationen för att omhänderta och stödja vid utbildning. Istället lämnas instruktören, som med så mycket annat, att själv försöka omhänderta utbildningen och sy ihop utbildningspass som innehåller rätt typ av moment. Vilket då medför att moment baserade på folkrättsutbildningen sällan förekommer. Således är det inte konstigt att funktionsföreträdaren till slut försöker nå ut genom ett publikt debattinlägg, för att det helt enkelt inte finns andra vägar att gå. Årsrapporter kan trots allt ignoreras. Debattinlägg med provocerande rubriker är däremot en annan sak bevisligen.
Våra kombattantutbildningar, som genomförs just med grunden i krigets lagar, kan inte genomföras som ett enskilt projekt. De måste ingå i en helhetsgrepp där hela vår militära organisation förstår vad begreppet kombattant innebär och hur vi ska förhålla oss till det.
Över 30% av respondenterna anser att de inte får bekämpa eller vet inte om de får bekämpa. Detta är oroväckande högt då som tidigare sagts är begreppet kombattant centralt i krigets lagar. […]
markus gunnarsson (2020)
Det ska avslutningsvis sägas att vi inte kommer kunna utbilda bort attityder. Om man är av åsikten att försvaret på hemmaplan innebär att man kan bortse från krigets lagar, för att man har en moralisk rätt, då kommer utökad utbildning inte ändra det. Precis som att vi idag har problem med att vi inte alltid kommer åt de som trakasserar sina kolleger vore det naivt att tro att vi skulle kunna komma åt ett medvetet val att bortse från folkrätten. Vad vi vill och kan komma åt är däremot de som vill göra rätt men som på grund av låg kunskap eller felaktig utbildning riskerar att agera fel. De som tror att de inte kan bekämpa en kombattant när de egentligen ska göra det. Eller de som aldrig behövt tänka på civilläget i bebyggelse och sen kommer behöva leva med att när de följde sin träning dödade civila i ett hus.
Det behöver inte vara svårare än att vi åtminstone börjar musa det på lägre nivåer och på så sätt kan resonera kring hur vi skulle göra.
Sammanställning genomförd utbildning folkrätt 2022 FM2023-555:3
Gunnarsson, M. (2020). Från insatsförsvar till invasionsförsvar: Försvarsmaktens officerare och krigets lagar.