Så här efter Folk och Försvars rikskonferens hade jag velat bryta ner en del av talen och samtalen. Vad är de stora strategiska penseldragen för framtiden och vad kommer det innebära för Försvarsmakten. Men istället ska jag beröra något betydligt viktigare som berör det som vi förr kallade för basplattan. Själva grundstommen i organisationen och försvaret av Sverige, personalen. För lagom till att talen drog i gång i Sälen släppte Dagens nyheter en artikel som visade tydligt på ett strukturellt fel inom myndigheten. Artikeln granskade 21 fall av sexuella övergrepp som anmälts till Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd (FPAN). Av dessa hade 19 fall avgjorts internt genom disciplinåtgärder. Trots att det i lagen om offentlig anställning tydligt framgår att handlingar som kan antas leda till någon annan påföljd än böter ska åtalsanmälas till rättsväsendet. Något jag tidigare skrivit om i en artikelserie om just FPAN.

När nu DN tar de här fallen till Försvarsmaktens militärpolischef (alltså den högsta chefen för militärpoliserna i Försvarsmakten), väljer han att polisanmäla åtta fall omgående. Övriga fall anses ha fallit för preskriptionstiden för de misstänkt utförda brotten.

Och nu börjar melodin som vi är vana vid från exempelvis politiker vars medarbetare eller partikamrater tagits på bar gärning i någon härva. Man är förvånad, bestört och lite besviken. Men det går raskt över till att lämpa över ansvarsfrågan på ”unga chefer” och ”enskilda personer” som ”egentligen” kan polisanmäla. Detta trots att det i Försvarsmaktens arbetsordning (FM ArbO) tydligt framgår att de som har rätt att anmäla till FPAN är förbandschefer, chefen för must, chefen för högkvarteret, chefen för specialförbanden och överbefälhavaren själv. Tillåt mig att vara så fräck att säga att ingen av dessa personer är särskilt unga. Det har således funnits möjlighet, att lika chefen för Skaraborgs flygflottilj, att anmäla till polisen innan ärendet ens skickats till FPAN. Och FPAN, som befolkas med jurister, hade också kunnat lämna över fallen till det civila rättsväsendet och inväntat beslut.

Men istället får vi återigen uppleva hur ekonomiska brott mot Försvarsmakten inte bara bestraffas hårdare, processen är betydligt snabbare än de utdragna processer som blir i personalfrågor.

Skärmdumparna ovan är ett axplock av de berättelser jag tog emot under dygnet då rapporteringen var som högst. Då har jag inte tagit med ett exempel från ett förband utomlands där en person som sexuellt trakasserat kvinnlig personal, istället för att skickas hem, omplacerats till en annan ort inom insatsområdet.

Det har hävdats att det här handlar om enstaka ”ruttna äpplen” i organisationen. Ja, så är det förvisso. Försvarsmakten består inte av en majoritet sexförbrytare som går runt och antastar sina kolleger konstant. Däremot framstår det som en usel ursäkt när förtroendet för individen som utfört handlingen kvarstår hos närmsta chef och att biträdande personaldirektören i Försvarsmakten anser att individen ska kunna ”jobba sig tillbaka till ett förtroende”. Vilket, återigen, uppenbarligen inte gäller stöld av diesel eller om man tar med sin flickvän in på ett skyddsobjekt. Då är förtroendet att anse som förbrukat. Att kränka kolleger, lyssna på vitmakt-musik och slentrianheila verkar också vara något man kan utföra och få möjlighet att arbeta tillbaka förtroendet. Men kan vi arbeta tillbaka förtroendet från samhället på det här sättet? Tveksamt.

Vad vi har är en organisation där ”unga chefer” som vill göra rätt och de som utsätts för en kränkande handling blir föremål för påtryckningar från högre chefer i en allt för hög utsträckning. Individer som exempelvis kränkt sina kolleger genom beröring kan ursäktas för att de är ”dugliga” i sin tjänst eller på väg att klättra i karriären. Ingenstans verkar det väga in att ”duglighet i befattning” också innebär att inte vara en tafsande rövhatt mot sina underställda eller annan personal. Arvet från förr där myndigheten kunde titta bort och ursäkta allt från alkoholism till misshandel så länge officeren skötte sig exemplariskt på jobbet måste bort. Det måste få ett slut med att chefer omgående försöker hitta ursäkter för den som kränkt en annan kollega och att man på olika sätt utövar påtryckningar för att få individen att ta tillbaka en anmälan. Händelserna på F 21 visar på att chefer själva inte ska ge sig in och ”ha samtal” med inblandade individer. Det ska vi överlåta till polisväsendet.

Vi har en hög svansföring som organisation där vi gärna påtalar för personalen att de är utvalda på olika sätt jämte den civila medborgaren. Då är det hög tid att börja axla den rollen och sluta ursäkta beteenden som ingen officer skulle acceptera att deras barn utsattes för under sin värnplikt eller anställning. I synnerhet inte med orden att man ska kunna ”jobba sig tillbaka till ett förtroende.”