Efter att läst ett inlägg på X angående en farhåga kring att ”insatskortet” skulle komma att nyttjas mer frekvent i framtiden i o m Nato, har jag funderat mer på själva begreppet insats och att det egentligen är ett begrepp som vi borde pensionera helt.

Just ordet ”insats” har sedan övergången till ”insatsförsvar” varit förknippat med internationell insats, alltså missionerna utomlands. Detta troligtvis på grund av att när vi internt pratat om våra erfarenheter, vad vi gjort och för den delen placerat förband i ”insatsberedskap” har detta i stort alltid varit relaterat till utlandsinsatserna. Detta har i sig bidragit till att de nationella insatserna hamnat i skymundan, även om dessa på senare år fått en mer framträdande roll. Men att internationella insatser varit tyngdpunkten har varit tydligt då vi därutöver uppfunnit begreppet ”stödinsats” för att såväl arbetsrättsligt som ersättningsmässigt särskilja ett stöd från den ”faktiska” insatsen i ett land.

Just särskiljandet mellan internationellt, stöd och nationellt vad gäller såväl meriter som uppmärksammande har troligtvis till stor del drivits på av ekonomisk rationalitet. Det hade helt enkelt varit dyrt att uppmärksamma de nationella insatserna som pågår mer eller mindre kontinuerligt över hela landet med medaljer, uppföljningar och med det ersättningar som kan anses signalera vikten av att insatsen faktiskt genomförs.

Nu med övergången till ett europeisk fokus via den nationella omriktningen, och omstöpningen av insatsstaben till operationsledningen, vore det på sin plats med att helt pensionera begreppet insats och börja prata om operationer. För det är vad Försvarsmakten pysslar med när vi inte övar, då bedriver vi operationer såväl nationellt som internationellt. Utifrån den ventilerade oron över att chefer ska nyttja ”insatskortet” vid övningsverksamhet anser jag att det kommer vara tydligt för alla vad som gäller om man ingår i en övningsverksamhet eller ej. För oron är befogad på flera sätt. Förr hade vi särskilda insatsförband som hade som uppgift att stå i beredskap för att exempelvis förstärka förbanden utomlands, eller för att lösa nationella uppgifter. Med dagens säkerhetsläge och ett växande behov av tillgänglig personal har de här tydliga gränsdragningarna suddats ut. Numera är det i stort hela Försvarsmaktens organisation som är gripbar, mer eller mindre, omedelbart för att lösa uppgifter inom och utom landet gränser. Situationen har blivit så pass diffus att det helt enkelt inte är tydligt när en insats påbörjas vilket avtal som gäller och därmed vilka ersättningar eller arbetsrättsliga regler som gäller. Inte ett trivialt problem då exempelvis en uppkommen insats kommer ha påverkningar på hemmaplan för en del individer.

Genom att tydliggöra att vi antingen genomför övning eller genomför en operation kommer vi åt en del av problematiken kring vad som gäller kring ersättningar och tjänstgöringstider. Vi kommer också skapa en tydlighet kring den planering som behöver ske för såväl övning som operation. Vidare är en övning alltid en övning och en operation är alltid att se som ”skarp”, vilket tydliggör vem som bär ansvaret i första hand.

Med ”återinförandet” av operationsbegreppet vill jag även komma åt dagens problematik kring det rumsliga fokuset för insatser, framförallt de som genomförs utomlands. För att Försvarsmakten ska klara av att bedriva operationer utomlands innebär det också att det behövs genomföras operationell verksamhet hemma i Sverige. Men med dagens rumsliga fokus på var en individ befunnit sig innebär det att vi missar att omhänderta och uppmärksamma en rad individer i ”bakre läge” vars arbetsinsatser är en förutsättning för att insatsen utomlands överhuvudtaget ska kunna lyckas. Genom att bortse från var individen befinner sig fysiskt och istället fokusera på vilka som ingått i operationen kommer vi både att kunna fånga upp eventuell ohälsa i samband med operationens genomförande, samt att vi kommer uppmärksamma även de individer vars arbetsinsatser vi annars tar för givet.

För är det något som uppdelningen mellan internationell insats, nationell insats och stödinsats bidragit till är det just en tydlig värdering om vad som är en arbetsinsats ”värd” att uppmärksamma. En vanlig invändning kan vara ”men de gör ju bara sitt jobb”. På det vill jag svara, vad är skillnaden mellan att göra sitt jobb hemma i Sverige och i Mali? Självfallet risken. Samtidigt är det tydligt med utlandsobligatoriet att det är en arbetsuppgift som ingår i ”jobbet”. Således utför alla ”bara sitt jobb” oavsett var det sker och under vilka förutsättningar. Det innebär inte att alla kommer få samma typ av ersättning, det är inte det jag far efter. Utan poängen är att vi behöver bli betydligt bättre på att se till allas arbetsinsatser för kollektivet och därigenom bli bättre på att ge personalen erkänsla mer än ett slentrianmässigt tack i ledaren på Försvarets forum. Det hade inte kostat mycket att bjuda på en middag då och då, just saying.