PEK94 bjöd också på ”raggarskjutningar”

En av helgens uppmärksammade diskussioner, förutom avslutandet av FMÖ23, har varit ett debattinlägg som kritiserar nuvarande skjututbildning. Det är kanske inte att skjututbildningen kritiseras som är den största invändningen, utan att kritiken kan tolkas som ännu ett inlägg till narrativet ”PEK94 skapade bättre skyttar än nuvarande utbildning.” Egentligen har det mesta redan bemötts av Fredrik Jacobsson i ett inlägg från 2019 och således skulle jag egentligen bara kunna hänvisa till det utan att skriva ett inlägg på temat. Samtidigt behöver vissa saker bemötas när det målas upp en, i mitt tycke, förskönad bild över dåtidens skjututbildning.

Jag misstänker att författaren till debattinlägg, liksom jag, är barn av PEK94. Jag får åtminstone det intrycket när jag läser texten. Då det finns några oklarheter kring vad författaren egentligen vill framhäva som styrkor hos PEK94 och vad nuvarande skjututbildning saknar gällande ”tidlösa och allmängiltiga aspekter av skjutning” kommer jag först redogöra för hur jag uppfattat texten och dess kärna.

Huvudargumentet är att dagens skjututbildning inte är överförbar mellan vapensystem. Att skjututbildningen inte fokuserar på träffsäkerhet i första eldöppnandet och att nuvarande skjututbildning tar för lång tid, kostar för mycket tid och ammunition samt inte skapar skyttar med förmåga att anpassa sitt skytte efter avstånd och terräng. Det hela förefaller leda till ”raggarskjutningar” där det skjuts mycket med lite resultat. Mycket beroende på att befälen har låg utbildningsståndpunkt vad gäller skjutteknik. Författaren hävdar därutöver att förändringen till det nationella försvaret och värnplikt kräver att skjututbildningen förändras och anpassas. Underförstått en återgång till något som liknar föregående skjututbildning.

Invändningar som är helt klart graverande om de skulle vara sanna. Samtidigt vill jag hävda att PEK94 inte skapade bättre skyttar än nuvarande skjututbildning. Framförallt anser jag att det är ogrundat att påstå att dåtidens befäl var bättre skjutinstruktörer än de vi har idag ute på förbanden. Just instruktörens kompetens, och den misstro som debattartikeln hyser mot dagens instruktörer kan sannolikt kopplas ihop med åren då det saknades instruktörsutbildning och nyexaminerade yrkesofficerare från alla officersutbildningar bara förväntades kunna utbilda i skytte. Vilket ganska omgående, precis som Jakobsson skriver, ledde oss nedåt i en negativ spiral vad gäller skjutkompetens. Jag vill däremot hävda att det inte var särskilt bättre förr med befäl som gick runt med sitt ”gula facit”, sa något generisk om skjutställningen utifrån sin träffbildsmall och sen gick vidare till nästa soldat. Vare sig det var den ruttade kaptenen eller BFA-sergeanten föreföll de alla vara slavar under mallen. Det var trots allt den som bidrog till att tempot kunde hållas uppe så att dagens alla skjutövningar kunde hinnas med. Det handlade om produktion.

Efter att ha kikat i min PEK-bok (ja, jag har kvar den) så vet jag att varken jag, eller huvuddelen av mina plutonskamrater, var några mästerskyttar trots utdelning av diverse skyttemärken vid MUCK. Faktum är att vid några tillfällen fuskades det för att alla skulle ta sig igenom en övning och gå vidare till nästa. Vi visste ungefär hur vi skulle rikta på längre avstånd för att jobba in oss mot ett mål på ett öppet fält. Vilket vi egentligen fick lista ut själva då återkopplingen från befälen i huvudsak bestod av att utvärdera hur väl vi kom ner i knästående skjutställning, eller hur mycket vi drog upp knäet i liggande skjutställning. Hur det sen skulle tillämpas ute i skogen på platser som inte var en öppen jämn höjd på ett skjutfält förblev oklart.

Att skjututbildningen för automatkarbin var överförbar till andra vapensystem beror inte så mycket på valt utbildningssystem. Det var överförbart för att alla vapen (ak, ksp och pskott) använde sig av öppna riktmedel. Det vill säga att du inte behövde lägga tid på att utbilda i siktteknik då principen var densamma. Idag har vi rödpunkt eller annat sikte på ak, ksp och granatgevär. Vi har därutöver tillfört andra sensorer som underlättar för skytten att träffa vid första eldöppnandet. Däremot har p-skottet halkat efter. Jag kan förstå att det framstår som ineffektivt att behöva lägga mer tid på att utbilda på något så ”enkelt” som ett pansarsskott. Samtidigt behöver det ses utifrån helheten då med tidsvinsten vad gäller övriga vapensystem som använder rödpunkt. Påståendet om att PEK94 hade en fördel i att det gick snabbt att återta utbildningen vid krigsförbandsövningar är ett påstående som inte går att mäta just nu. Helt enkelt för att Försvarsmakten nyligen kommit ifrån med krigsförbandsövningar och således kommer det dröja några kullar innan vi helt ser effekten av hur lätt eller svårt det skulle vara att repetera dagens skjututbildning.

Vad jag tror de flesta är överens om är att PEK94 syftade till att snabbt producera tillräckligt träffsäkra skyttar för att 1) skapa skyddsvakter och 2) kunna genomföra stridsmoment i form av strid från stridsställning på skjutfält. Det senare där de enskilde skytten knappt utvärderades på sin träffsäkerhet. I stället låg fokus på hur snabbt gruppen kom till skott och hur många fallmål som nedkämpades inom vilken tid. Det kan tyckas ironiskt att vår verksamhet på skjutfälten fokuserade på samma saker som vi nu övar på våra skjutbanor. Nämligen tid till skott och en tillräckligt bra träff för att ”fälla” målet.

Var det något vi var bra på under GU så var det att skjuta mycket och fort. Gjorde det oss till bättre skyttar än de som utbildas? Tveksamt.

Jag hävdar att det idag finns en större tillgång till skjutinstruktörer som skjuter regelbundet på arbetstid och även på sin fritid jämfört med förr. Jag hävdar även att den skjuttekniska förståelsen bland befäl nu är högre än vad den var under PEK94-eran och för den delen åren 2008-2016. Mycket tack vare instruktörsutbildningar (såväl centralt som lokalt) och att fler befäl helt enkelt fått skjuta mer under sin karriär. Det faktum att vi redan från start poängterar att skytten ska utvärdera sitt skytte och vid behov skjuta fler skott medför att vi skapar skyttar som utvärderar sitt eget skytte kontinuerligt.

På frågan varför det inte alltid verkar vara så är svaret fortsatt att vi under några år framöver fortsatt kommer behöva hantera att det saknades instruktörsutbildning och en övergångsutbildning från PEK till dagens utbildningsmetodik. Men att slänga i backen och återgå till vad vi hade förr kommer inte komma åt de problem som författaren beskriver. Vare sig vad gäller ”raggarskjutningar” eller befäl med högre skjutteknisk kompetens.

Avslutningsvis ska det sägas att även om jag har förståelse för att man vill tillbaka till något som man uppfattar som tryggt och självklart, är det med en viss oro jag ser hur vi tittar bakåt för att hitta lösningar när vi i själva verket behöver titta framåt mot nästa konflikt. Ett återinförande av PEK(isch)-liknande skjututbildning tillsammans med 7,62 skulle i allra högsta grad resultera i krigsförband med sämre uthållighet och brister i förmågan att leverera verkan.