Det är mycket som händer i världen just nu, vilket oundvikligen påverkar Försvarsmaktens verksamhet. Det har tidigare kommunicerats att stödet till Ukraina och ansökan till Nato medför vissa konsekvenser för myndighetens tillväxt och de anskaffningar som behövs göras efter alla dessa år av nedprioriteringar. Idag har överbefälhavaren spetsat till det ytterligare och sagt att den obalans som nu finns mellan resurser och uppgifter kommer innebära att vissa delar av försvarsbeslutet kan komma att pausas. Helt enkelt för att obalansen är av en sådan magnitud att organisationen inte klarar av att lösa ut alla de uppgifter som fattades i ett beslut pre-Nato.

Låt mig vara tydlig i att det är positivt att myndighetschefen kommunicerar så här pass tydligt kring Försvarsmaktens nuvarande situation. Det har under lång tid funnits en obalans mellan uppgifter och resurser, en situation som inte gynnades av en ”forcerad tillväxt” och en hastigt uppkommen Nato-ansökan. Men det är inte det jag vill fokusera på just nu. Det jag tycker behöver vara i fokus är risken att myndigheten inte har lärt sig av sin historia och återigen nedprioriterar infrastruktur och materiel. Det senare är kanske det allvarligaste problemet då det lett till den ”lyxfällan”-situation vi har idag. Där tillförda pengar försvinner in i det svarta hål av ”materielskuld” som vi har att hantera.

Det handlar om olika typer av fordon som behöver renoveras och modifieras, samtidigt som vi ska köpa in nya. Det handlar om brister i personlig utrustning som nu är på den nivån att all personal under Aurora inte får ut grundutrustning utan att prioriteringar behöver göras. Eldhandvapen-frågan har tidigare behandlats och behöver sannolikt inte diskuteras mer. Det handlar även om större system som under lång tid behövt ersättas, som exempelvis transportflygplan, rpas och ledningssystem. För att inte tala om införandet av cyberförsvars-förband och rymdförsvar. Det är således inte konstigt att det kostar pengar, än mer i den nuvarande ekonomiska situationen som omvärlden befinner sig i. Så när ÖB nämner att det kan behövas göras kortsiktiga nedprioriteringar inom infra och materiel ser jag framför mig hur vi skjuter vår nuvarande skuld framför oss samt att den börjar växa igen, trots våra försök till att minska skulden.

För att sätta det här i någon form av perspektiv. En del kanske tycker att det egentligen inte får några större konsekvenser med nedprioriteringar av infrastrukturen eller materiel. Det viktiga är ju att det finns människor att ställa upp vid frontlinjen. Men vi kan ta den aktuella situationen med Sudan som ett exempel. Riksdagen har beslutat att skicka en styrka upp till 400 man för att evakuera svenskar ut ur Sudan. Det är en väsentlig styrka även om den i genomförandet sen ”bara” uppgår till 150-200 personer. Till att börja med ska dessa individer ha tillgång till en infrastruktur så att de kan öva och planera. De ska även ha tillgång till materielsystem på såväl soldat som förbandsnivå för att kunna ha exempelvis säkert samband hem till Sverige och kunna genomföra operationen med låg risk. Men de ska också kunna ta sig till (och gärna ifrån) operationsområdet, och Sudan tar man inte sig till varken via sjö- eller landvägen. Då behövs transportflyg. Just nu är 50% av Sveriges transportflygskapacitet insatt i Östafrika. Flygplan som Sverige modifierat och förlängt livet på så pass länge att den nu tillhör en av de äldsta C-130H-flottorna i världen. Likt alla våra tretton- och tjugo-bilar är det en imponerande bedrift att lyckas krama ur så pass mycket ur ett materielsystem. Men det finns trots allt fysiska gränser för hur länge något kan fungera och ska vi ha en fungerande undsättningsförmåga även i framtiden räcker det inte enkom med att ha specialförband som står redo att åka världen runt, det krävs även transportresurser som kan matcha den förmågan.

Vare sig det handlar om armén, flygvapnet eller marinen vilar grenarnas förmåga på människor och system i samverkan. Fortsätter vi nedprioritera infrastruktur och materiel för att kortsiktigt kunna lösa ut värnpliktsutbildning eller att bygga (pappers)förband, då kommer vi tio år längre in i framtiden få se oss själva inkapabla att lösa en rad uppgifter som våra politiker och medborgare tar för givet att vi ska klara av.

Så vad ska bort? Det svaret kommer troligtvis skifta beroende på vem du frågar och när. För egen del skulle jag säga att det framförallt är de stora övningarna som måste stryka på foten under några år om vi samtidigt vill bibehålla beredskap och handlingsfrihet. Kostnaden och uteffekten för övningar som Aurora är från mitt perspektiv inte i närheten av något som kan liknas med balans. Just nu kostar det mycket mer än vad det smakar. Jag menar att det utifrån nuvarande situation behöver vi titta på mindre avgränsade övningar och fortsatt delta i internationella övningar med ”mindre” bidrag. Därutöver behöver ambitionen med tillväxt inom värnplikten att minska för att vi ska ha en möjlighet att bygga ikapp, såväl infrastrukturmässigt som med tillgänglig befälskår. Just nu producerar vi värnpliktiga på en rad förband där det saknas en realistisk chans att införliva de värnpliktiga i verksamheten. Det blir förvisso en rekryteringskull varje år att hämta soldater ur, däremot ställer jag mig tvekande till att storleken på kullen ligger i vårt bästa intresse just nu. På vissa håll verkar det snarare vara en påtvingad siffra för att det ska fördelas jämt över en hel försvarsgren.

Överbefälhavaren har helt rätt i att vi måste vara tydliga med vad vi klarar av. Det gäller inte minst oss själva till vardags. Och på samma sätt måste högre chef förstå att när förbanden säger nej då behöver det kommuniceras till landets politiska ledning så att alla ledningsnivåer, inte bara den militära, förstår läget. Just nu verkar det finnas en viss diskrepans i uppfattningen om vad nuvarande budget kan räcka till och det ligger oss alla i fatet.