Den här artikeln kommer argumentera för att Försvarsmakten som organisation är betydligt mindre redo för fjärrstyrda farkoster än vad gemene man kanske tror. Trots att vi haft RPAS i organisationen på olika sätt sedan 90-talet har erfarenheterna och metodutvecklingen uteblivit vilket inneburit att det försprång vi en gång hade har tappats gentemot övriga världen. Därmed inte sagt att vi ligger efter i användningen. Istället för att fokusera på begränsningar som ålagts vissa system innan systemen ens nått ut på förband måste vi lägga fokus på hur vi avser använda olika system och omhänderta ett gäng frågor som måste besvaras nu, inte sen när systemen redan är ute i organisationen.
Även om vi under större delen av 2000-talet levt i en era av fjärrstyrda farkoster (RPAS) och där användandet har problematiserats på olika sätt var det först genom Nagorno-Karabach-kriget som obemannade farkoster, framförallt patrullrobotar, fick ta plats på stora scenen. Sen kom 24 februari och ett uppblossat krig i Ukraina som återigen visade på hur RPAS kunde nyttjas för att exempelvis leda in indirekt eld mot bakre områden och kritiska punkter. Precis nu som då har mycket av diskussionerna kretsat kring vad som är nytt eller inte nytt gällande modern krigföring och luftburna system. Skillnaden med kriget i Ukraina är att vi har en betydligt längre tidslinjal att titta på där det skett en tydlig mognad och utveckling i hur de olika systemen används samt hur de kan modifieras för ökad överlevnad.
I samband med både Nagorno-Karabach och Ukraina har det höjts röster om hur viktigt det nu är att alla möjliga enheter i Försvarsmakten får tillgång till små enkla system, framförallt quadcopters, för att kunna vara redo för framtidens slagfält. Turligt nog låg prov och försök med UAV06 i röret, däremot har systemen knappt hunnit komma ut förrän det lyfts kritik mot vissa säkerhetsföreskrifter gällande nyttjande av systemen. ”Hur svårt kan det vara? Civila kan ju flyga” och ”vi har ju haft drönare hur länge sen som helst” tycks vara återkommande uttalanden. Det är förvisso sant att inlärningskurvan för att flyga exempelvis en DJI Mavic är låg. Något annat vore konstigt med tanke på affärsidén att sälja så många system som möjligt. Det är inte det handgripliga spakandet som är problemet, det är vad operatören har planerat och hur denne sen utför planen som är den springande punkten. För larmen om ”drönare” runt om i landet har varit många de senaste åren, en del direkt orsakade av privatpersoner som inte tänkt till före och flugit lite som de själva känt för. Samtidigt vet vi inte heller hur många privata farkoster som går i marken, tappas bort eller på annat sätt förstörs under sin levnadstid. Därmed finns det en risk att vi missbedömer komplexiteten utifrån vad vi tror oss veta när det saknas fullständig data. Det är kunskap som organisationen nu behöver bygga upp själv och med hjälp av myndigheter som har mer erfarenhet av att använda quadcoptrar än vad Försvarsmakten har.
Det andra, att Försvarsmakten länge haft fjärrstyrda farkoster är förvisso sant, men samtidigt innebär det inte att det skett någon vidare utveckling av metoder eller processer under den perioden. Att vi överhuvudtaget har ett taktiskt system (UAV03) kan sägas bero på att det var politiskt viktigt att få ett mer kvalificerat system på plats i Afghanistan (likt helikopter 16). I övrigt har det varit ett svalt intresse från Försvarsmakten och dess olika grenar vad gäller utvecklingen av fjärrstyrda system. Det innebär bland annat att lärdomar som drogs tidigt med exempelvis Ugglan eller Örnen under internationella insatser aldrig omsattes i en nationell kontext. Därtill har utvecklingen kring olika processer för hur systemen ska hanteras i nationellt luftrum, med indirekt eld med mera dragit ut på tiden när all utveckling lämnats till ett enskilt förband som dessutom förväntats axla funktionsansvar. Det hade kanske funkat, om enheten hade varit minst dubbel så stor som den är idag. ”Som man sår får man skörda” brukar det heta och just nu räcker skörden inte riktigt till för att mätta alla munnar.
För många munnar har det blivit. Om konflikten i Kaukasus fick folk att öppna ögonen för fjärrstyrt, så har kriget i Ukraina skapat ett upplevt behov som vida överstiger nuvarande kapacitet att hinna med, även om många anstränger sig till det yttersta och viljan finns. Men att kasta ut tekniska system skapar inte en förmåga, vilket vi vet när det gäller införande av mörkersensorer, sambandsutrustning och nya vapen. Det kräver övning, misslyckande, en fungerande erfarenhetshantering och framförallt tid för att uppnå en fullgod förmåga. Vad gäller att använda luftburna system, framförallt för armén, är den organisatoriska kompetensen låg. Det kan tyckas vara ett barskt uttalande, samtidigt har företrädare för markstridskrafterna uppvisat bristande förståelse och vilja att ta till sig såväl bestämmelser som de allra enklaste arbetssätten för att skapa goda förutsättningar för att flyga. Det är inte ”bara att göra” när man inte har koll på hur saker ska göras. Precis som att det inte ”bara är” att sätta sig i ett stridsfordon och köra iväg, är det inte heller ”bara att” kasta upp en farkost i luften och sen utförs underverk. Många är de chefer som uppvisat bristande förståelse för vad luftburna system med elektrooptiska sensorer kan eller inte kan göra. Att ”uav:a i dungen där borta” är inte en uppgift. För att möta chefers bristande kunskaper måste operatören eller enheten vara betydligt vassare på att tolka och omvandla chefers vilja till en adekvat uppgift som ger resultat. Men om varken operatören eller enheten har den kompetensen eller erfarenheten kommer resultatet i bästa fall halvkasst, i sämsta fall förlorar vi ett system för att vi missbedömde begränsningar eller egen förmåga. Just nu befinner vi oss i en fas där alla; chefer, staber och operatörer, försöker lära sig parallellt hur systemen nyttjas på bästa sätt.
För att lärandet ska vara produktivt, utan att vi riskerar att förlora system (som trots allt inte är gratis) eller för den delen riskerar att skapa olyckor med andra saker som flyger, behöver vi således införa en del ramar som alla behöver hålla sig inom initialt. Vilket kan tyckas vara löjligt och upplevas som att vi hamnar långt bakom alla andra. Men att vi skulle vara efter alla andra är en villfarelse som troligtvis beror på att vi likställer teknologisk utveckling med välutvecklade metoder och stridstekniker utan att ta hänsyn till att mycket av omvärldens stridsteknik är baserad på lågintensiva konflikter, samt att utbredningen av system är låg även i omvärlden. Flertalet länder har först nu börjat experimentera med mindre system och sprida ut dem bland fler förbandstyper. Vi behöver således få kontroll på vår oro, slå bort tanken om att vi skulle ligga hopplöst efter och inse att vi inte gynnas av att rusa fram i utvecklingen. Vårt misstag är att vi tappade ett försprång vi hade när vi började experimentera med fjärrstyrda farkoster under andra halvan av 90-talet.
Vad vi behöver fokusera på nu är dels att utveckla metoder för respektive förbandstyp, dels att utveckla generella metoder om hur vi ska öka systemens tillgänglighet och överlevnad. Det har gjorts ett initialt arbete där olika förbandstyper fått beskriva vad de anser vara dimensionerande för ett mindre obemannat system, exempelvis att kunna spana längs en väg och upptäcka mineringar eller kunna detektera rörelse inom ett avgränsat område med hjälp av ”ground moving target indicator” (GMTI). Därutöver måste vi även ställas oss frågan hur vi ökar operatörens överlevnad. Vad gör vi om farkosten blir upptäckt, antingen genom signalspaning eller genom att en fientlig farkost ser vår farkost och följer den tillbaka till vår gruppering? Det senare har dokumenterats vid ett antal gånger i Ukraina. Hur ska vi hantera hotet från indirekt eld som skjuts på pejl? Vad gör vi när en farkost tas över och vi förlorar kontrollen? Hur ska samordningen hanteras med flera farkoster inom samma enhet, eller för den delen mellan olika enheter i samma operationsområde? Hur ska igenkänning ske så att vi inte vådabekämpar egna system eller för den delen i fredstid, säkerhetsrapporterar egna farkoster under övning?
Andra saker är hur vi ska hantera det inhämtade underlaget, framförallt bland förband som normalt inte har spaningsenheter och därmed inte heller erfarenheten av att hantera den typen av underlag. Var drar vi gränsen för vilken information som är god nog att skjuta på och vilken som detaljupplösning som krävs för att göra vissa bedömningar? Kommer vi behöva utbilda underrättelsepersonal annorlunda i framtiden för att vara redo att hantera den här strömmen av bildunderlag? Behöver vi andra stödsystem eller är det tillräckligt bra med de som kommer med systemen? Vi vet från våra insatser vad utbildad personal kan göra med för ändamålet utvecklad mjukvara (exempelvis Socet GXP). Var gör sig den kompetensen nu bäst i en organisation som kommer bli betydligt mer bildalstrande än förr?
Frågorna är många och svaren kommer skilja sig mellan förband, försvarsgrenar samt stridskrafter. Genom att börja långsamt och sakta införa systemen i organisationen samt låta den utpekade personalen kontinuerligt öva i sin roll kommer vi sakteligen bygga en mognad som gör det möjligt att pusha olika begränsningar framför oss. Precis på samma sätt som vi successivt pushar gränser under en grundutbildning. En del säger att det just nu är viktigare att det går fort än rätt, problemet är att vi mer eller mindre alltid haft den inställningen vilket gör att vi fortfarande får lägga resurser på att fixa saker som vi hade kunnat göra rätt från början. Kriget är inte över oss (än), således är det viktigt att vi bygger en stabil och hållbar grund så att vi slipper lappa och laga under mer….stressiga former.