2 § Försvarsinformationens ändamål är att sprida kunskap om vår säkerhetspolitik, om totalförsvaret och om det militära försvarets roll i totalförsvaret. Försvarsinformationen skall ge ökad förtrogenhet med uppgifterna i försvarets tjänst.
Försvarsinformation skall vara saklig och så fullständig som säkerhetsföreskrifterna medger.
Förordning (1996:927) om Försvarsmaktens personal 8 kap. försvarsinformation
Förordningen om försvarsmaktens personal innehåller inte bara soldaterinran och utlandsobligatoriet, den innehåller även ett kapitel om försvarsinformation, vilka skyldigheter personalen har i frågan och hur informationen ska inriktas. Det här är intressant då det till att börja med inte är något som Försvarsmaktens kommunikationsdirektiv för perioden 2021-2025 överhuvudtaget refererar till trots att det tydligt beskriver vad syftet är och var fokus ska ligga.
3 § Försvarsinformationen skall utgå från de mål för säkerhetspolitiken som statsmakterna har fastställt. Den skall inriktas på att belysa de uppgifter som statsmakterna har lagt på Försvarsmakten och dess verksamhet och ha avseende på organisation, materielanskaffning, utbildning och övningar samt de utrikespolitiska, militärpolitiska och militärtekniska förhållanden som har varit och är av betydelse för statsmakternas beslut.
Förordning (1996:927) om Försvarsmaktens personal 8 kap. försvarsinformation
Det kan sägas att förordningens direktiv införlivas i Försvarsmaktens kommunikation lite per automatik. Skriv en artikel om inryck eller ett nytt materielsystem och saken är klar, åtminstone vad gäller den tredje paragrafen. Den andra paragrafen däremot haltar väsentligt vilket jag anmärkt på vid flertalet tillfällen. Vad jag däremot vill poängtera i den här artikeln är ett annat problem, nämligen att direktivet tittar uteslutande på myndighetens eget behov, eller åtminstone det uttryckta behovet, av kommunikation för att uppnå ”militärstrategiska och verksamhetsmässiga mål”. Direktivet tar alltså inte beaktande i det som uttrycks i förordningen om att sprida fullständig försvarsinformation (så långt säkerhetsskyddsklassificeringen tillåter).
För är det något som vi ältat under de senaste 10 åren, och som återigen aktualiserats genom såväl pandemin som kriget i Ukraina, så är det hur viktigt det är med information. Och inte bara information utan även information som är korrekt och utsänd från en tillförlitlig källa. Men hur ska det vara möjligt att bara lyssna på tillförlitliga källor när expertmyndigheten är frånvarande och har ett externt informationsflöde som motsvarar en mindre idrottsförening?
Jämför exempelvis med Folkhälsomyndigheten som regelbundet publicerar nyhetsartiklar inom det egna expertområdet. Skillnaden mellan Folkhälsomyndighetens artiklar och Försvarsmaktens är tyngdpunkten i informationen, varför man publicerar informationen. Där Försvarsmakten försöker få till långa artiklar med en journalistisk touch och bilder fokuserar Folkhälsomyndigheten på att pressa ut information. Om det sen är en kort eller lång text verkar spela mindre roll. Det viktiga är att informationen finns tillgänglig för medborgaren att läsa nu eller i framtiden när denne söker efter informationen.
I Försvarsmaktens direktiv beskrivs en inriktning där det ”önskade kommunikativa slutläget” är att myndigheten har en ”hög acceptans i samhället” och att medborgaren förstår och är ”positivt inställd” till verksamheten. En förvisso logisk inriktning utifrån en kommunikatörs eller marknadsförares perspektiv. Det handlar om att kontinuerligt föda en positiv bild av vår verksamhet. Felet som är att den inriktningen överskuggar åtagandet av informera allmänheten om vad vi gör och varför. För medan vi fokuserar på att skriva rekryterande texter om hur kul det är att genomföra värnplikt som plutonsbefäl, hur utmanande det är att sitta i en internationell stab i hopp om att uppfattas som en attraktiv arbetsgivare, nås allmänheten av helt andra nyheter. Exempelvis om majorer som missbrukar kreditkort på besök hos Nato, stridspiloter som säger upp sig eller anställda som trots kränkningar fortsatt får tjänstgöra. Allt detta utan att myndigheten på något sätt försöker informera om vad som händer eller varför utfallet blev på ett visst sätt.
På sociala medier har Försvarsmakten totalt över 400 000 följare. Även om det sannolikt består av personer som dels är anställda, dels följer på flera plattformar är det fortfarande inte en oansenlig mängd människor (med svenska mått mätt) som man kan nå ut till. Framförallt underlättar plattformarna för spridning av information snabbt till personer som inte följer men som kan vara intresserade av innehållet (trust me, I know this). Alltså ett verktyg som i allra högsta grad kan bistå i att sprida försvarsinformation i enlighet med förordningens direktiv. Men istället fortsätter det finnas en uppdelning utifrån potentiell rekrytering och journalister. Som om det vore den mest naturliga uppdelningen i världen, vilket det kanske hade varit om vi hade pratat om tryckt media i form av en branschtidning. Nu handlar det däremot om digital media där information delas utifrån andra premisser.
I samband med att Försvarsmaktens ledning omorganiseras i enlighet med L23 vore det önskvärt att Försvarsmaktens kommunikationstjänst sågs över och revideras för att passa in i dagens informationslandskap, inte hur informationsdomänen såg ut för 20 år sen.