Den som gapar efter mycket…

Nu händer det som flera uttryckt en oro över i samband med att fler politiska partier började ställa krav på mer pengar till försvaret. Nämligen att fokus hamnar på fler värnpliktiga på fler utbildningsorter. Dagen efter att regeringen tillkännagett en vilja att öka försvarsanslagen till 2% av BNP kom så första utfallet. Avsändare var tre skånska liberaler ville se en återetablering i nordöstra Skåne med ett nytt regemente i Rinkaby (av alla tänkbara ställen). Motiveringen? Det finns ett aktivt skjutfält där och en redan pågående utbildning (i storleksordningen reducerat kompani) och har goda förbindelser till Kristianstad. Författarna säger att det inte handlar om någon ”lokalpatriotism” där fokus ligger på att Skåne ska få ytterligare ett regemente. Samtidigt är det exakt där som tyngdpunkten ligger i argumentationen, inte så mycket vad det skulle tillföra Sveriges försvarsförmåga. Det påstås kunna ge en snabb ”utdelning i flera svenska krigsförband”.

Men det stannar inte vid att lokal- och rikspolitiker hamnar i någon form av lokal arbetsmarknadsextas. Helt plötsligt börjar det pratas om att det nyligen upprättade Dalregementet i Falun ska kunna tredubbla sin utbildningskapacitet från 250 till 750 värnpliktiga per år. Regementschefen uttalar sig om att mer pengar kan innebära snabbare uppbyggnad och mer materiel. Men samtidigt är det tydligt att när det väl kommer till kritan så finns det kommunala intressen som står emot de intressen som Försvarsmakten har.

Det är som att löftena om mer pengar har fått alla att helt glömma bort vad Försvarsmakten anförde i sitt underlag till propositionen för senaste försvarsbeslutet.

Försvarsmakten föreslår återhållsamhet med att upprätta nya organisationsenheter eftersom ny infrastruktur är förknippade med långa ledtider, stora investeringskostnader och betydande osäkerheter gällande miljötillståndsprövning och då befintlig produktionskapacitet inledningsvis är tillräcklig.

Personalförsörjningen av yrkesofficerare kommer även att vara en begränsande resurs under hela 2020-talet. Försvarsmakten bedömer därmed att det är mer rationellt och leveranssäkert att i första hand utöka utbildningsvolymerna på befintliga verksamhetsorter.

Försvarsmaktens underlag för försvarspolitisk proposition 2021–2025 s.48

Återhållsamheten blev det inte så mycket med och politikerna beslutade att inte bara inför en ny organisationsenhet, utan tre nya (I 13, I 21 och A 9), Vilket tillsammans med återetableringarna i Arvidsjaur, Göteborg och Uppsala gav en ny organisation med fem nya regementen och en ny flygflottilj. Om Försvarsmakten ansåg att det skulle vara svårt att få till rekrytering av personal under hela 2020 med ursprungsplanen på fyra nya organisationsenheter, så blev inte förutsättningarna bättre med sex nya.

Ovanpå detta har vi en växande mängd värnpliktiga som ska utbildas samt, med det nya beslutet om ökade anslag och forcerad tillväxt, en uppsjö av ny materiel som ska tillföras med bland annat fokus på soldaten. Vilket kommer innebära att det krävs personal för att utprova, utveckla och utbilda på alla nya prylar som nu ska komma ut. Samtidigt kommer det gå åt än mer personal för att omhänderta växande värnplikts- och kadettkullar. Ovanpå detta lägger vi sen etableringen på de nya orterna som i sin tur kräver personal för att bemanna en rad kravställda funktioner för att kunna driva ett regemente eller flottilj. Utöver det har vi en pensionsknöl som under de kommande fem åren innebär att 1400 yrkesofficerare kommer att gå i pension, hur många av dessa vi kommer kunna eller ens vilja behålla är oklart. För att inte tala om den nu påtvingade konverteringen som slussade iväg en drös med officerare och omgalonerade till de högre utbildningarna (HOP & HSOU) vilket under de kommande åren bidrar till nedsatt effekt på olika platser i organisationen. Då har jag inte ens gått in på de yngre yrkesofficerare som väljer att sluta varje år av allehanda olika anledningar.

Vi är inte fler än vad vi är idag. Även med de mest snillrika lösningarna och om vi skulle kapa bort allehanda förvaltningspåtvingade eller personaladministrativa uppgifter kommer det fortfarande vara en brist på resurser för att omhänderta ytterligare fler utbildningsorter innan 2030. På så sätt är det sant att mer pengar inte löser alla våra problem. För vi kan inte köpa in mer kompetens för exempelvis grundutbildning. För även om Försvarsmakten slagit sig för bröstet när det gäller återanställning av äldre officerare måste vi ställa oss frågan vilken effekt det får i praktiken att anställda någon som inte tjänstgjort under de senaste tio åren? Det har hänt en del gällande allt från materiel till pedagogik.

Det pengar just nu skulle kunna göra är att stärka lönesituationen i organisationen så att inflationen och skenande drivmedelspriser riskerar att göra det ohållbart för personalen att fortsätta dyka upp på tjänstgöringsorten. Från politiskt håll skulle den reglerade anställningstiden för GSS kunna slopas för att undvika ytterligare manfall under den kritiska period vi nu befinner oss i. För pliktförband i all ära, men det är de stående förbanden som kommer vara gripbara här och nu för att möta motståndaren inom samtliga arenor. Då är det inte läge att som politiker spela lokalpatriotiska arbetsmarknadskort eller som officer försöka växa för att få större budget då det riskerar att ha en negativ effekt på försvaret av Sverige.