Kriget i Ukraina har nu pågått i en vecka och det finns just nu inget som tyder på att det kommer ta slut inom de närmsta dagarna. Förutom att den ryska krigsmaskinen har visat på stora brister i sitt genomförande samt att moralen hos truppen inte varit så stark som man kanske hoppats. I samband med detta har såväl den ryska som den ukrainska sidan visat upp bilder och filmklipp med krigsfångar som antingen enbart visas upp med ansikte, eller som visas upp på film där de svarar på frågor alternativt får ringa hem till sina anhöriga. Innan vi går vidare ska det förtydligas att detta är något som bägge sidor genomför, och vi såg liknande sekvenser i kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan förra året.
Således blev det naturligt att följa upp min tidigare artikel om SERE i en nationell kontext med några observationer om hur vi kanske behöver tänka om gällande vår utbildning.
Idag ska samtliga soldater och sjömän under sin grundutbildning erhålla en SERE -utbildning på grundnivå (nivå A). Detta innebär för svensk del att de värnpliktiga utbildas i hur man bygger exempelvis bivacker, gör upp eld eller ska agera vid en fångsituation. Grovt innebär utbildningen att soldaten eller sjömannen får en genomgång av krigets lagar, vad de har för skyldigheter och rättigheter samt att detta sen övas praktiskt där individen exponeras för en synnerligen stressfull situation. Baserat på det som skedde i Nagorno-Karabakh och det som nu sker i Ukraina är min åsikt att vi behöver lägga om våra utbildningsdelar något för att bättre matcha verkligheten. Vad som är tydligt är att även soldaten längst ner i organisationen kommer användas på ett sätt som vi förr har förknippat med piloter och operatörer. Alltså personal som anses ha hög risk för att bli isolerade, ensamma. Vad filmerna och bilderna från Ukraina samt Ryssland visar är att den enskilde soldaten löper samma risk att ensam bli tillfångatagen för att sedan filmas och exploateras på ett sätt som kan leda till trauma.
Det här innebär att moment som vi tidigare förknippat enkom med internationell tjänst och som därmed förekommer i nivå B och C skulle behöva flyttas ner till nivå A. Inte för att individen har särskilt skyddsvärd information utan för att individen själv är skyddsvärd i det långa loppet. För krig tar slut för eller senare, fångar utväxlas och får komma hem vilket medför att vi behöver ha förberett vår personal på ett sådant sätt att de har de verktyg som krävs för att hantera en fångenskap med allt vad det innebär.
Det medför därmed att vi som jag poängterade i mitt tidigare inlägg behöver lägga mindre fokus på andra saker som vi idag tar för givet av hävd. Det vill säga att hitta mat ute i skogen, orientera efter naturens tecken eller för den delen orientera efter solen. Samtliga delar förvisso bra att kunna men som i det nationella sammanhanget mer framstår som ”nice” än ”need”. I mångt och mycket behöver vi skaka av oss föreställningen från förr om att soldaten eller sjömannen skulle överleva i en miljö liknande fria kriget där motståndaren var överallt. Detta är som jag ser det en extrem. Istället behöver vi titta på det initiala skedet likt det vi sett i de moderna statskonflikterna där den första månaden är den kritiska perioden där människor tas tillfånga. Där fångenskap medför mer än att du ska rabbla namn, grad och födelsedata. Överlevnad för fria kriget borde istället ligga som en tilläggsnivå likt B eller C för de kategorier som har, precis som vid internationell tjänst, en ökad risk för att bli isolerade långt borta från egna förband.
Det slagfältet vi ser idag och kommer att se imorgon kräver att vi tar ett steg framåt och lämnar gårdagens syn på vad överlevnad i krig innebär.