Efter en diskussion kring SERE på discord och en kommentar kring ”evasion” ur en nationell kontext tänkte jag att det är ett tillräckligt intressant ämne för att utveckla i ett (och möjligen flera) inlägg. Framförallt för att det har hänt en hel del sedan den gamle trotjänaren Handbok Överlevnad kom ut 1988. Försvarsmaktens överlevnadsutbildning, precis som exempelvis skjututbildningen, har utvecklats och anpassats efter såväl ny utrustning som de operationsområden vi befunnit oss i under de senaste 20 åren.

Utan att gå allt för djupt in i historiken kring hur överlevnadsutbildningen såg ut förr behövs några särskilda skillnader lyftas för att lägga grunden för den här artikeln. Förr låg fokus på en typ av överlevnad som kan liknas med bushcraft och att överleva i en värld som har väldigt många likheter med det postapokalyptiska samhället. Det vill säga att man såg framför sig att soldater som tvingades fly enskilt skulle behöva använda det som fanns till hands från naturen för att kunna göra allt från att laga mat till att utöva sjukvård. Skulle soldaten eller sjömannen mot förmodan ha oturen att bli tillfångatagen var långa förhör med stresspositioner att vänta. I stort var det mycket av utbildningen som kretsade kring att härda ut tills momentet eller övningen tog slut.

Idag ser det annorlunda ut och de delar som nämndes ovan är i stort enbart minnen från hur det en gång var. När Försvarsmakten började vända sig utåt i världen och på allvar skicka ut förband runt om i världen anammades även ett internationellt tänk kring överlevnadsutbildning. Det är här begreppet SERE kommer in. Ordet är en akronym som tillsammans bildar systemtänk från ”ax till limpa” där överlevnad enbart är en del: Survival, Evasion, Reistance och Extraction (eller escape om du föredrar den amerikanska termen). På ren svenska blir det: överlevnad, flykt, fångmotstånd och undsättning.

De olika nivåerna av SERE

I stort har länder inom det som till vardags benämns som ”väst” enats om att det ska finnas tre olika SERE-nivåer: A,B och C. Varje nivå är utformad för att utbilda en specifik målgrupp och bygger på att individen genomfört föregående nivå. För svensk del innebär det att samtliga värnpliktiga under sin grundutbildning ska genomföra det som kallas för SERE A. Vilket, som de flesta av er kanske redan sett på olika instagram-konton, innefattar moment som att bygga bivack, göra upp eld och koka den obligatoriska fisken med rotfrukt. Allt detta ingår i själva överlevnadsdelen, därefter följer flykt vilket kan vara det som föranleder att individen behöver överleva. I grunden handlar det om att individen ska lära sig hur denne kan snabbt och säkert (utan upptäckt) ta sig tillbaka till egna förband. Därefter kommer ”resistance” med utbildning i hur individen ska bete sig om denne blir tagen som krigsfånge. Avslutningsvis får soldaten och sjömannen lära sig hur denne ska agera när denne räddas av egna förband. Det vill säga att stegen följer en form av logisk ordning utifrån hur händelser kan komma att ske i verkligheten.

De två övriga nivåerna, B och C, är påbyggnadskurser där B framförallt skräddarsys mot internationell tjänst och det kommande operationsområdet. Exempelvis med farliga djur och hotet ifrån klimatet. Fångdelen förstärks med att individen blir utsatt för att bli tillfångatagen av en irreguljär aktör (tänk extremistgrupp). Den sista nivån, C, fokuserar på agerandet i olika klimat samt själva undsättningen där individen ska kunna bli räddad av särskilda förband med särskilda tekniker tillsammans med utökad fångutbildning. Vilket är en orsak till att framförallt flygande personal genomför utbildningen för att kunna bli undsatta när de varit tvungna att lämna sitt flygplan eller helikopter. Sammanfattningsvis är de olika nivåerna delar i en flerstegsraket där innehållet anpassas efter typ av befattning. Grunden är att alla är utbildade för lägst SERE A och enbart ett fåtal specifika riskbefattningar får utbildning i nivå C.

Den svenska kontexten

Inspirationen till det här inlägget kom som sagt efter att det lyfts att ”evasion” i svensk urban miljö inte borde handla så mycket att hålla sig undan då det får antas att svensk befolkning kommer bistå svensk militär personal som skurits av från eget förband. Vilket är ett korrekt antagande och något som egentligen ska genomsyra tankesättet kring SERE i svensk kontext. I princip innebär överlevnad i södra Sverige att välja en riktning, framrycka i den tills man träffar på en väg, därefter följa vägen för att slutligen komma fram till bebyggelse. Generellt borde ingen svensk soldat behöva överleva mer än 24 timmar på sin stridsutrustning innan denne rimligtvis ska ha funnit någon form av bebyggelse där det finns skydd och mat. Kruxet är att ta sig till en sådan plats om man nu skulle ha hamnat i ett område som snabbt blivit överrullat av en motståndare. Därtill att även om befolkningen är vänligt inställd och kan bistå i olika former, finns det situationer där risken för civilas liv blir för hög eller där ett dolt uppträdande i en stad är att föredra för att inte riskera upptäckt från andra.

Det här ställer dock helt andra krav på överlevnadsutrustning än vad gemene man kanske tror. Återigen, södra delen av Sverige är relativt tätbefolkad vilket innebär att det kommer finnas en hel del materiel att tillgå längs med vägen. Förvisso är detta sällan så som vi övar och en överlevnadsutbildning sker nästan uteslutande på ett övningsfält som är kliniskt rent ifrån alla tänkbara redskap. Det riskerar att bidra till att vi förbereder vår utrustning för felaktiga förutsättningar, och därmed bär med oss mer än vad vi behöver.

Vidare finns det en risk att vi stirrar oss blinda på att leta efter ätbara blommor när vi mycket väl kan befinna oss i en del av landet som har gott om potatisfält, eller andra odlade grödor som kan ätas med enkel tillagning. I synnerhet finns det en risk att vi stirrar oss blinda på att införskaffa mat överhuvudtaget när det egentligen är vätska, skydd och eld som är de kritiska områdena för att överleva de första tre dygnen i isolering.

I de norra delarna blir avstånden något större vilket ställer till del andra krav på såväl utrustningen som åtgärder från individen. Samtidigt är det möjligt att byta ut vägar mot vattendrag och följa dessa nedströms till någon form av sjö. Där kommer individen troligtvis att träffa på någon form av stuga som kan användas för skydd initialt.

Fokus stridsvärde

För att sammanfatta: SERE ur ett svenskt perspektiv handlar i själva verket mindre om att ”gå till skogs” och skapa allt man behöver, och mer om att behålla tillräckligt gott stridsvärde för att kunna ta sig till bebyggelse eller eget förband. Överlevnadsutrustningen behöver således anpassas därefter och dimensioneras efter den miljö du kommer befinna dig i. Det innebär framförallt för dig som har hela landet som operationsområde att du kommer behöva hitta generiska lösningar och vara beredd på att göra vissa prioriteringar. Ja det är najs att ha såväl stor kniv som yxa och såg, men i slutändan kan du komma att behöva lägga bort något på grund av vikt och att utrymmet behövs för uppdragskritisk materiel. Likväl behöver du inse att fiskelina med krok och ett flöte av kotte verkligen kan kännas som ”överlevnadsaktigt”, men ur ett rent militärt överlevnadsperspektiv är det mer nice och kanske inte ens ett verktyg du kommer att använda när det väl gäller.