I dagarna levereras kanske ett av de viktigare numren av Officerstidningen ut till förbundets medlemmar. Och det skriver jag inte för att försöka framhäva vare sig facket eller tidningen ur något egenintresse utan för att huvudtemat, psykisk ohälsa, är av vikt för försvaret och vår förmåga. Kanske bryr jag mig lite mer efter min episod med utmattningssyndrom som resulterade i en period av nedsatt förmåga. Eller för den delen efter att ha bevittnat flertalet vänner inte bara uppvisa tecken för ohälsa utan även bli sjukskrivna under längre perioder, ibland med omplacering som följd som en del i rehabiliteringen. Även om jag ”slapp” depression kan jag identifiera mig i mycket av det som exempelvis stridspiloten Johan beskriver som upptakten till sjukskrivningen. Framförallt den initiala känslan av att nu när sjukskrivningen finns på papper så är det kört i den fortsatta karriären. Vilket tack och lov har visat sig, åtminstone till min kännedom, vara falskt. Med min sjukskrivningen kom även insikter om hur övriga kolleger mådde, och hade mått, under en längre tid där alla hade sina sätt att hantera belastningen. Man skulle kunna säga att det kanske var slumpen som gjorde att det brast för mig där och då, istället för någon annan.

Men nu ska det här inlägget inte handla om det som hände mig eller någon annan för den delen heller, utan fokus kommer ligga på två uttalanden som görs av två olika personer som representanter för Försvarsmakten. Uttalanden som inte bara visar på hur verklighetsfrånvända vi ibland kan vara internt utan också hur vi omedvetet (eller kanske t o m undermedvetet) fostrar den där ”tystnadskulturen” som vi säger oss inte ha.

Vår värdegrund innebär att, om du väljer att inte berätta att du mår så dåligt att du är beroende av mediciner, då är du inte lojal. Det innebär också att du inte är pålitlig och därför riskerar att fastna i en granskning.

Claes Ivgren, Försvarsmakten

Först ut är chefen för generalläkaravdelningen, Claes Ivgren, som klämmer till med att den som inte berättar om sin ohälsa och den vård denne genomför, då är individen att betrakta som illojal och därmed inte pålitlig. En otroligt svartvit bild av verkligheten som överhuvudtaget inte ens erkänner att vi har motiverade individer som brinner för det de gör, och därmed har allt att förlora på att bli klassade som sårbarheter. För det är just så Ivgren benämner den psykiska ohälsan i sammanhanget. En sårbarhet. En sårbarhet som säkerhetsintervjun ska fånga upp enligt generalläkaren. Det är minst sagt anmärkningsvärt att en person som befinner sig inom sjukvårdssfären talar varmt om ett verktyg vars syfte inte är att vara omvårdande utan att identifiera och filtrera bort sårbarheter (dvs människor) och att direkt säga att det är tack vare dessa verktyg som vi har en låg andel psykisk ohälsa jämfört med övriga samhället.

Flygöverläkaren Håkan Sköldefors använder samma argument. Att flygvapnet inte har mer problem med psykisk ohälsa än Sverige i övrigt. Men att vi har en låg andel psykisk ohälsa jämfört med övriga organisationer säger i sak ingenting när ohälsan ökar i samhället. Det kommer även påverka Försvarsmakten och dess personal, låg nivå eller ej.

Det ska nämnas att det finns en intervjuperson som förefaller ha en nykter syn på världen och individers drivkraft. Chefspsykologen för Plikt- och prövningsverket säger rakt ut att de inser att individer inte alltid talar sanning, framförallt när ”saker står på spel”. Vilket vi kan konstatera att saker gör för en anställd i Försvarsmakten som har tjänstgjort under en längre period, bildat familj och börjat vandra mot nästa steg i karriären. Att då drabbas av någon form av psykisk ohälsa, troligtvis av ett krävande jobb, och samtidigt känna oro över att bli bortsorterad av säkerhetsapparaten skapar inte gynnsamma förutsättningar överhuvudtaget till varken en sundare arbetsmiljö eller en fullständig rehabilitering.

Vad Försvarsmakten behöver arbeta med är den stödjande delen som är av vikt för att individen överhuvudtaget ska kunna komma tillbaka till sin tjänst. Att personal uppsöker psykolog privat i rädsla av de inte kan lita på den egna försvarshälsan är inte acceptabelt. Det är inte heller acceptabelt att den högsta instansen för arbetsmiljön i Försvarsmakten dömer ut den egna personal som sårbarheter och illojala när det är just lojaliteten till arbetsplatsen som sannolikt orsakat sjukdomen till att börja med. Här har myndigheten en del detaljer att slipa på för att motverka det, i många fall, oförtjänta rykte som destruktiv arbetsplats.