Mer än bara fåfänga

Insatsen i Afghanistan var på många sätt prövande och omvälvande för Försvarsmakten. Ett av områden där myndigheten var kontinuerligt ansatt var diskussionen om personlig utrustning och att personalen i utlandsstyrkan i allt högre utsträckning köpte eget, vilket i sin tur spred sig hem till Sverige. Högkvarteret försökte på olika sätt slå ner på fenomenet där det starkaste (och mest återkommande) argumentet var säkerhetsaspekten. Som myndighet och arbetsgivare hade Försvarsmakten en skyldighet att tillse att personalen var rätt utrustad, samt följde de angivna säkerhetsföreskrifter som fanns. Ett argument som visade sig svagt när stridsutrustning sammansatt med buntband och eltejp var att anse som godkänd och säker utrustning, medan industritillverkad inte var det.

”Allra tydligast är trenden i utlandsstyrkan. Skrivelsen avslutas med att konstatera att anskaffningen av oreglementerat materiel dels utgör en säkerhetsrisk men även riskerar att verka demoraliserande och ge ett oprofessionellt intryck.”

Mer än bara kamouflage – Försvarsmakten 2008

Säkerhetskortet har även dragits kring framförandet av fordon vilket i sin tur vållat debatt kring förarbevis och vad som krävs för att en person med b-körkort ska få framföra en minibuss i tjänsten. Här vilade åtgärderna på en olycksstatistik som var föga smickrande för Försvarsmakten, och det ska sägas att det är befogat med åtgärder gällande framförandet av tyngre fordon.

Sett till mängden tillbud och de senaste olyckorna där personal dött är det tydligt att säkerhet har en roll att fylla och inte ska förkastas. Vilket undertecknad anser blev tydligt när strax över 200 individer (totalt 1442 svar kom in) ansåg att det var okej att lämna en kamrat ensam i vintermörkret under övning för att lösa en tilldelad uppgift. Det innebär förvisso inte att det faktiska utfallet hade blivit på det sättet om det testats i verkligheten. Men scenariot är hämtat från verkligheten, och återkopplingen på frågan visade att liknande händelser har utspelat sig på olika platser i landet med olika resultat. Talande är just hur viljan att lösa tilldelad uppgift, eller rädslan att misslyckas, driver på en syn att säkerhet är hämmande vilket i sin tur leder till att det negligeras genom hela beslutskedjan.[1]

Med allt det här i bakhuvudet är det extra beklämmande att läsa i Officerstidningen hur det systematiska arbetsmiljöarbetet (där verksamhetssäkerhet ingår) brister, så till den milda grad att huvudskyddsombudet gjorde en anmälan mot Försvarsmakten på grund av, vad han ansåg vara, allvarliga brister i arbetsmiljön. Därutöver ska två av tre försvarsgrenar uppgett att de saknar resurser för att omhänderta det delegerade arbetsmiljöansvaret. Från Högkvarterets sida säger man sig inte känna till detta, och det kan mycket väl vara på det sättet. För vilken chef vill vara den som anmäler begränsningar om detta sen ligger vederbörande i fatet för framtiden?

Här återkommer vi till det som inlägget började med, nämligen frågan om personlig utrustning. För problematiken som varit kring ryggsäckar anpassade för kvinnor tas upp på ett lysande exempel där det systematiska arbetsmiljöarbetet inte fungerat. Istället för att problemet lyfts upp till central nivå har förbanden lokalt löst problemet med att leta fram gamla ryggsäcksmodeller. I samma artikel lyfts samtidigt att lokala frågor om exempelvis vantar inte ska behöva lyftas upp, utan kunna hanteras just lokalt. Oavsett hur den framtida lösningen blir visar den på att systemet just nu inte fungerar, att vi behöver vara medvetna om det och att det inte är acceptabelt att möta dessa frågor med antydningar om fåfänga hos personalen.

Det finns ett problem som i allra högsta grad kan ha en demoraliserande inverkan och ge ett oprofessionellt intryck. Det är däremot inte att personalen tar pengar ur egen plånbok för att införskaffa utrustning som är bättre anpassad för deras befattning. Det är snarare myndighetens segdragna byråkrati gällande inköp och den felriktade stoltheten över att alltid lösa uppgift, oavsett förutsättningar.

PS. Huvudskyddsombudet drog tillbaka sin anmälan trots att brister kvarstår.

I ett skriftligt yttrande uppger han att bristerna i arbetsmiljön ännu inte är omhändertagna och att han fortfarande inte fått något fullödigt svar på hur problemen
ska omhändertas av ansvariga chefer.
Däremot har han fått indikationer utanför samverkansgruppen att ett systematiskt arbetsmiljöarbete
kan vara på plats inom ett kvartal. Det är också skälet till att han valde att dra tillbaka sin anmälan.

Officerstidningen nr 7 / 2020

En extra tidsfrist är troligtvis inte det som Försvarsmakten behöver i en fråga som man hänvisat till med eldig passion; nämligen personalens säkerhet.DS

[1] Schüler, M. (2020). Säkerhet och taktik – militär säkerhetskunskap. Kungl. Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift. Nr 3/2020