Efter att ställt samma fråga med cirka ett (1) års mellanrum verkar det finnas ett dödläge i synen på fanjunkaren och om graden ska vara sammankopplad med ett formellt utbildningssteg eller ej innan befordran. Det är i princip 50/50 när följarskaran röstar i frågan. Ett resultat som troligtvis påverkas av att respektive försvarsgren har sin syn på fanjunkare-rollen och vad denne förväntas utföra för uppgifter.
Sett till de riktlinjer som respektive försvarsgren gett ut ser jag viss problematik med att kunna införa ett särskilt utbildningssteg som är likvärdigt ens inom respektive gren (eller för den delen de försvarsmaktsgemensamma förbanden vars intressen också ska omhändertas). Min skepticism baseras främst på att samtliga försvarsgrenar fokuserar på tjänstgöringstid och begreppet erfarenhet. En lång tjänstgöringstid ska i sin tur bidra till att individen hinner bygga upp en djup kunskap inom sitt funktionsområde och därmed ska kunna verka som expert på olika nivåer. Här har Flygvapnet spetsat till det genom att individens yrkesskicklighet ska bedömas av andra erkänt skickliga individer. Det här öppnar förvisso upp för en modell där den som ska befordras ställs inför en kommission med tillhörande kunskapsprov som antingen kan vara lokal eller central. Även om en central modell väljs kommer denna vara knuten till den specifika funktionen såväl som försvarsgrenen. Således kommer den svårligen kunna överföras till andra områden eller delar av Försvarsmakten utan att det uppstår diskussioner om validiteten. I still med den diskussion som varit tidigare där synen på befordran till fanjunkare skiljt sig betydligt mellan förband.
Ett utbildningssteg försvåras ytterligare med hänvisning till att det i riktlinjerna framgår att det finns två (2) huvudsakliga spår för specialistofficeren att vandra i. Det tidigare nämnda funktionsspåret, och chefsspåret.
Den här individen förväntas vara “kompetent att leda stridsskjutning med eget kompani i bataljons ram” samt ha “systemförståelse för eget typkompani/funktion inom typbataljon” och kunna “stödja chefer med planering, genomförande, uppföljning. Stridsvärde, disciplin, moral och anda, erfarenhets- och taktikanpassning”. Inte oväntat läggs ansvaret för förbandsandan på specialistofficersskrået. Det kommer således bli en bedömningsfråga om en individ kan bistå med att upprätthålla “disciplin och moral” för att i framtiden kunna bestrida rollen som kompanifanjunkare.
https://www.taktisk.se/2019/10/13/karriarvagarna-for-specialistofficerare/
Förvisso är det möjligt att införa krav på att en fanjunkare ska ha erkänd kompetens inom att leda stridsskjutningar och att utföra stabsarbete. Samtidigt är det krav direkt knutna till chefsinriktningen, och i stort armén. Därmed finns det en risk att de här kraven i stort blir ”bock i kanten”-krav för övriga som sen aldrig utför den typen av uppgifter. Således en belastning för utbildningsorganisationen vars kapacitet hade kunnat användas för att utbilda andra.
Vad som är gemensamt för båda inriktningarna, och som kan ses som gemensamt för den stora massan, är stabstjänstgöring. Förr eller senare kommer även specialistofficeren hamna i någon form av stabsmiljö där dennes ämnesexpertis är efterfrågad. Således skulle det vara möjligt att inrätta (precis som det nu gjorts på LedsS) en stabsutbildning för specialistofficerare. Frågan är däremot om detta är kunskap som inte kan tillgodogöras genom tjänstgöring på hemmaförbandet (eller för den delen vid den växeltjänstgöring som naturligt kommer ske i karriären vid staber) som en naturlig del i kompetensutvecklingen. En möjlig lösning skulle kunna vara något liknande de utbildningspärmar som finns inom flygvapnet där individen behöver genomföra vissa uppgifter eller kurser för att kunna ”checkas ut” och arbeta mer självständigt.
Slutsats
Med hänvisning till hur riktlinjerna är skrivna och vad de betonar för kunskap och färdigheter har jag svårt att se poängen med att införa ett utbildningssteg för översergeanter som är på väg att kliva upp till nästa nivå. Det finns möjligheter för respektive försvarsgren att utforma en egen fanjunkarskola för att möta de egna behoven. Om man väljer denna lösningen behöver Försvarsmakten inrätta gemensamma riktlinjer hur personal som växlar mellan försvarsgrenar ska hanteras för att det inte ska ligga en person i fatet för att denne befordrats inom en annan försvarsgren. Därtill behöver det tydliggöras vad för kunskap som individen förväntas tillgodogöra sig vid en ”fanjunkarkurs” som inte kan inhämtas hemmavid. Allt för att motverka långa utbildningssteg på andra orter vilket redan är ett gissel för förband med ansträngt personalläge.
Som det är nu har jag svårt att se krav på ett ytterligare utbildningssteg för fanjunkare-graden. Utifrån de riktlinjer som redan fastställts finns det tillräckligt med möjligheter för förbanden att styra vilka de befordrar och när, samtidigt som det är tillräckligt ensat för att inget förband eller försvarsgren ska sticka ut från mängden.