Föregångsmannaskap, ett 18-bokstäver långt ord som är återkommande i Försvarsmaktens utbildning av befäl, och så pass viktigt för organisationen att det fått en egen rubrik i Handbok Utbildningsmetodik. Överbefälhavaren har även sagt att det är grundbulten i Försvarsmaktens verksamhet där personalens uppträdande kommer färga hur samhället ser på oss. I mångt och mycket sammanlänkas föregångsmannaskapet med det vardagliga i att bära den personliga utrustningen enligt föreskrifter, hoppa först i en isvak eller ut från ett flygplan samt att bete sig så som det ”anstår” en soldat eller officer.
Föregångsmannaskap – att föregå med gott exempel – är starkt kopplat till för-troende. Det som eleverna ska känna förtroende för måste vara gediget och ärligt. Ju besvärligare förhållandena är desto viktigare är föregångsmannaskapet. ”Följ mig!” är i det militära sammanhanget ett tydigt uttryck för detta.
Handbok Utbildingsmetodik, s. 51
I kölvattnet av diskussionerna (1, 2) kring Generallöjtnant Gyllensporres personliga utrustning dök inte helt oväntat ordet ”föregångsmannaskap” upp. Ordet har en förmåga att slängas fram när någon bär utrustning som ingen annan har. Detta kopplas sannolikt ihop med den cementerade bilden att chefen ska bära samma utrustning och utsättas för samma vedermödor som sina soldater.
[…] chefen ska dela sina underställdas vedermödor. Hon eller han vinner mer förtroende som deltagare i enhetens terränglöpning än som tidtagare vid målet.
Handbok utbildningsmetodik
I grunden ett sunt förhållningssätt då vi vill undvika att chefer sitter på betryggande avstånd och utsätter soldater för onödiga risker, eller för den delen helt tappar kontaktytan med personalen. Då Försvarsmaktens utbildningsmetodik i stor utsträckning hängs upp på att visa hur något ska se ut eller utföras, är det således inte märkligt att vi kontinuerligt återkommer till just det synliga agerandet. Argumentet är i stil med; om soldaten ser sina befäl med händerna i byxfickorna, då kommer soldaten också ha händerna i byxfickorna. Det vill säga, vi försöker att konstruera en social norm som organisationen anser vara önskvärd och när någon bryter mot normen lyfts det fram som negativt i avskräckande syfte. Således skapar vi en kultur som håller samman officerare och soldater där alla har samma förhållningssätt.
[var] dig själv som instruktör, chef och människa. Försök inte spela teater eller utge dig för att vara någon annan än den du är. Det är bara en tidsfråga innan du blir genomskådad och fallet kan bli stort.
Handbok Utbildningsmetodik
Samtidigt har vi ett facit på att det underförstådda föregångsmannaskapet när det gäller personlig utrustning inte fungerar. Otaliga överstar och generaler har förevigats på bild, såväl nationellt som internationellt, med uselt tillpassade kroppsskydd och stridsvästar. Inte sällan bär de det obligatoriska ”lånekitet” med ett kroppskydd där det något pliktskyldigt sitter en flerbruksficka liten centrerat på bröstet. Inte sällan är kroppsskyddet illa tillpassat vilket ytterligare sänker helhetsintrycket. Ja, det må uppvisa att även chefer bär samma utrustning som soldaterna, däremot är det inte föregångsmannaskap i ordets rätta bemärkelse då det inte ses som förebilder. Det här är själva grundpremissen för det jag kommer skriva härnäst. Nämligen att det Generallöjtnant Gyllensporre utför i själva verket är föregångsmannaskap.
Det här bygger jag på en par faktorer. Inledningsvis att det är genuint. Även om det går att diskutera tillpassningen av utrustningen så är det äkta. Vad vi ser är en chef som tagit sig tiden att utforma sin utrustning så som vederbörande vill ha den, från topp till tå. Det signalerar ett tydligt ”följ mig” i form av att det är inte bara okej, utan förväntat att personalen ska bry sig om sin utrustning, använda den efter bästa förmåga och tillpassa där det behövs. Framförallt visar agerandet, tillsammans med den uppmärksammade tweeten, att det finns viktigare saker att fokusera på, nämligen lösandet av uppgift.
För vad som inte faller inom ramen för föregångsmannaskap är det stundtals infantila beteende som kommer fram vid tillfällen som denna. Det blir i princip ett enda långt ”men varför får de och inte vi?!”. Av någon outgrundlig anledning blir vi som en bunt tredjeklassare som i en form av förvriden rättvisepatos hellre vill att alla ska ha det som vi själva, även om vi tycker att vår situation är dålig. Det här blir absolut tydligast när man står på ”den andra sidan” och får motta kommentarer om utrustningen som man bär. Framförallt när chefer kommer och säger åt personal att de inte får bära utrustning som de tränat med, för att det skulle göra övriga soldater avundsjuka. Än värre är när detta förekommer i insatsområden där fokus rimligtvis borde ligga någon annanstans.
Situationen med den personliga utrustningen, eller för den delen löner, blir inte bättre av att peka finger på andra och använda dessa som argument för att du själv ska få det bättre. I den logik som tillämpas i Försvarsmakten blir effekten nämligen omvänd, istället får de som blir utpekade det sämre. Mer än en gång har enheter fått stå inför skranket och plockat bort utrustning baserat på ren avundsjuka. Det således ingen då den förändring som uppnåtts nollställs, och kollektivet får börja om på nytt med att driva igenom förändringar. Istället bör argumentationen utformas efter de egna behoven och drivas tillsammans för att uppnå önskad verkan. Det är fullt möjligt att fråga andra hur de arbetat för att få igenom vissa inköp. I vissa fall är det en form av ”fråga inte”, i andra fall finns det en lösning som fler kan använda sig av om de bara tog sig tiden att utföra arbetet. Listorna med ”m-nummer”-märkt utrustning är betydligt längre de som står på utrustningskorten. Kruxet är ibland att eventuella inköp behöver bekostas av förbanden själva, vilket innebär mindre pengar till annat. Således är det inte alltid aktuellt att köpa in materiel utan nöja sig med det man har.
Med det sagt behövs diskussionen kring personlig utrustning kontinuerligt föras. Framförallt när Försvarsmakten gör helomvändningar i det dolda från att stridsskjortor inte har tillräckligt bra flamskydd, till att tilldela samma modell som man tidigare kritiserat och istället hävda att det är skyddet mot myggor som är undermåligt. Här behöver det bli mer konsekvent och fastställas att den modellen även är godkänd att bära på hemmaplan (där hotet från vektorburna sjukdomar är lågt). Jag önskar däremot att diskussionerna slutar handla om personer där de förväntas stå till svars för Försvarsmaktens tillkortakommanden.
Vi bör även omvärdera vår underförstådda bild av föregångsmannaskap och knyta den till hårdare uppgiftslösande, initiativkraft och flexibilitet än yttre attribut som kängputs och vilken typ av stridsväst som bärs. Vi har mer att vinna på det som organisation såväl som soldater.