Se över tilldelningen av pistoler för personalen

Frågeställningen kring pistoler som sekundär beväpning till soldater, och för den delen officerare, har legat och bearbetats av och till i mitt huvud. Mycket för att jag inte ser det som en svartvit-fråga. Det går inte, i min mening, att rakt av säga att soldater ska pistol eller ej. Därför börjar jag i sann amerikansk anda med en BLUF, ”bottom line up front”.

Jag anser att pistol som sekundär beväpning för såväl soldater som officerare behöver vägas emot de uppgifter som kräver tillgång till ett närskyddsvapen (som pistolen i ett inledande utbildningsskede anses vara). Jag anser därmed inte att det ska fortsätta vara som idag, där officerare tilldelas pistol som standard, medan deras soldater enbart har tillgång till automatkarbin.

Nuvarande tjänstepistol, pistol 88, införskaffades initialt för att täcka ett behov för piloter, ett antal befattningshavare i marinen samt vid vakttjänstgöring på förband. I praktiken innebar det att bevaknings- och insatschefer runt om i landet hade tillgång till pistoler när de löste ut VB-tjänst. Vilket skapade ett smidigare alternativ till automatkarbinen.

Det är kanske det som främst kännetecknar pistolens roll i Försvarsmakten. Ett smidigt vapensystem för att verka snabbt på korta avstånd. Detta förstärktes inte minst under insatsförsvaret där pistolen blev allt vanligare och tilldelades även soldater med camptjänst. Helt enkelt för att utfallet för en eventuell attack inne på en camp kunde minimeras av att personalen var beväpnad, och att det inte var (och inte är) hållbart för personalen att alltid bära med sig sin karbin.

Samtidigt var det inte bara internationella insatser och för VB-tjänsten som pistol sågs som ett smidigt alternativ. Även Hemvärnet fick en tilldelning av vapnet till sina hundförare, mc-ordonnanser och sjukvårdare. Befattningar som blir lättare av ett mindre vapensystem vid hantering.  

Ett beslut fattades om att försök skulle göras för ett nytt enhandsvapen och ett stort antal pistoler provades tillsammans med Norges motsvarighet till Försvarets Materielverk. När proven var klara och utvärderade så stod det klart att Glock 17 var överlägsen i stort sett alla tester. Norska försvaret beställde en stor mängd pistoler medan Försvarsmakten inledningsvis var avvaktande. Marinen köpte ett mindre antal för incidentberedskap, därefter beställde flygvapnet en mindre modell (Glock 19) avsedd för flygförarna. Senare beställer även armén pistoler för vakt- och beredskapstjänst samt för internationella insatser. Först 2005 beställs en större mängd avsedda främst för Hemvärnet.

Försvarsmakten, pistol 88

Såhär långt finns det tydliga anledningar till att nämnda befattningshavare har tilldelats en pistol. Anledningen till att jag inte skriver ut ordet sekundär är för att pistolen är primär beväpning för vissa befattningshavare. Det är helt enkelt det vapen de förväntas ta striden med i sin tjänsteutövning. Vilket ställer krav på utbildning och framförallt mängdträning, vilket inte alltid hinns med i den stora verksamhetssnurran. Frågan är då om vi i tron om att vi skapar möjligheter för bättre och smidigare vapenhantering (och därmed säkrare), istället skapar en otryggare miljö på grund av för låg utbildningsståndpunkt vid såväl nationell som internationell insats?

I samband med att våra internationella åtaganden ökade i storlek och längd, blev pistolutbildningar och pistoler allt mer vanligt förekommande fenomen ute på förbanden. Samtidigt sammankopplades pistol användningen till en nära förestående insats, och när soldaten väl kom hem lämnades pistolen åter. Detta gäller dock inte officerskåren som har en automatisk tilldelning på pistoler när de lämnar skolan och kommer till förbanden. Den här tilldelningen kan vila på två (2) faktorer; dels av gammal hävd att en officer har en tjänstepistol, vilket är en standard som funnits över tid och i flera länder. Den andra faktorn är möjligheten till att använda officeren som vaktchef eller liknande för beredskapstjänster. Samtidigt är den typen av ”berto”-verksamhet inte lika framträdande nu som den var för 15 år sedan.

Utöver detta har det skett en glidning där vissa jägar- och säkerhetsförband tilldelas pistol även på soldatnivå. De sistnämnda som historiskt haft en nära koppling mot militärpolistjänst och rena bevakningsuppgifter har i takt med nedskärningarna i Försvarsmakten fått bredda ut sina förmågor och även gått mot att lösa spaningsuppgifter där det traditionellt inte är en fördel att bära på en pistol. Men ändock ser vi hur pistol förs med ut av samtliga befattningshavare i en patrull när de ger sig ut till skogs. Jag vill bestämt hävda att en kulspruteskytt inte har behovet av en pistol som sekundär beväpning vid fälttjänst.

Men har man varit i Försvarsmakten mer än tre (3) månader vet man att striden inte bara förekommer i skogen, utan även i bebyggelsen. Vilket innebär en mer komplex stridsmiljö med snabba lägen på korta avstånd. En miljö där ett vapen med kort pipa för enklare hantering kan sägas ha en fördel. Således finns det då argument för att personalen ska beväpnas med pistol för att kunna hantera miljön. Däremot, om vi ska ta höjd för alla möjliga miljöer en soldat kan verka i, blir det plötsligt mycket utrustning som ska medföras. Vi ser inte heller Försvarsmaktens mesta stadsförband, Livbataljonen, beväpna sig med pistoler. Med argumentet om korta avstånd skulle jag i sådana fall luta mer åt att beväpna samtliga vagnsbesättningar med pistol för möjlighet till självförsvar vid närstrid, samt att de får någon form av beväpning med sig om de behöver utrymma en vagn snabbt.

Ett annat argument överlag emot pistolbeväpning på bred front är att det kräver övningstid för att lära sig hantera två (2) vapensystem parallellt på det sättet vi vill använda dem. Det vill säga, ryggmärgsbeteendet att gå till sekundära vapnet när det primära är ur funktion. Ja, vi får till det smidigt på skjutbanorna under lugna former, men när stresspåslaget kommer är det desto färre som lyckas. Om de ens tänker på att de har en pistol.

Allt detta sammantaget leder mig till slutsatsen att vi behöver göra ett omtag vad gäller tilldelning av vapen. Pistoler är ett bra rekryteringsverktyg, framförallt är det ett kul vapen att skjuta med. Samtidigt är det inte tillräckligt för att motivera att beväpna vissa personalkategorier. Om sjukvårdaren eller hundföraren aldrig behöver växla, utan alltid går till det primära vapnet eller understöds av någon annan, då finns inte behovet från första början.

Och nej, det kommer sannolikt inte uppfattas som rättvist på något sätt. Försvarsmaktens verksamhet är sällan det, oavsett vad myndigheten själv försöker påstå. Mycket av det vi upplever som brister eller rena märkligheter i verksamheten är resultatet av beslut som fattats av människor med god argumentationsförmåga. Det vill säga att det kommer alltid finnas någon med tillräckligt uppsmort munläder som kan argumentera för varför fjärrspaningsförband behöver ha pistol, medans de som verkligen behöver en pistol knappt kan formulera för sig själva varför de har behovet. Det kommer även innebära att personal inom kompanier, plutoner och kanske till och med grupper kommer beväpnas olika beroende på befattning. Vilket är helt i sin ordning så länge vi kan motivera varför.

Varje sak som motiveras med ”det har alltid varit så här” behöver granskas och revideras. Behov förändras över tid och vår uppgift är att hela tiden ligga i framkant för att vara väl rustade för morgondagen. Vilket även kan innebära att lämna ifrån oss materiel till någon annan.