Det har uttryckts flera önskningar om att läsa inlägg om försvarsmaktens logistik, framförallt ur de lägre nivåernas perspektiv. Jag menar alltså inte ur ett strategiskt perspektiv med de stora klossarna eller ren logistikteori. Fokus för det här inlägget är logistikövningar (eller avsaknaden utav) inom ramen för övningar som Aurora, eller för den delen bataljonsövningar där det finns en underhållskomponent. Inlägget i sig ska ses som försvarsgrensneutralt då storheterna är desamma oavsett om övningen sker på fast mark eller hav.
Jag tror att Försvarsmaktens fokus på offensivt uppträdande har skapat en normglidning där det offensiva blir synonymt med kinetisk verkan. Vi pratar mycket om ”bly i luften” och vikten av att kunna skjuta robotar träffsäkert. Utvärderingar handlar till stor del av hur plutonerna manövrerade och hur väl inriktad den indirekta elden var. Fick skytteplutonerna öva ändamålsenligt? Jag upplever att det sällan pratas om huruvida underhållskompaniet fick prövas eller om logistiken de facto fungerade väl.
Vi behöver i större utsträckning titta utanför det renodlade stridstekniska och inte enbart fokusera på att brigadens anfall handlar om förmågan till samordning av olika vapensystem. I begreppet ”eld och rörelse” inryms mer än att soldaten skjuter och sen tar löpet till nästa eldställning. Rörelse möjliggörs av en fungerande logistikkedja och vi behöver kunna lita på att den kedjan fungerar. Således behöver även de som står utanför logistikfunktionen utvärdera såväl logistiken som hur det egna agerandet påverkade logistikens möjligheter att understödja operationen.
Innan vi fortsätter vill jag även slänga in en brasklapp, inlägget kan tolkas som att skyttesoldater (och officerare) inte förstår logistik eller för den delen har uppblåsta egon. Det är inte vad jag åsyftar, däremot uppfattar jag ett behov av att med jämna mellanrum vidga perspektivet på den militära verksamheten från att enbart behandla skyttestriden, till att även innefatta lastbilen som kom med ammunitionen (eller för den delen, hemvärnssoldaten vars bevakning möjliggjorde lastning överhuvudtaget).
Det sägs att ”amatörer pratar stridsteknik medans proffs pratar logistik”. Att logistik är en nyckel för den fortsatta striden har antagligen ingen missat. Logistiken är inte ifrågasatt som funktion och är tillsammans med underrättelser och samband ständigt närvarande i alla ordrar som ges. Logistikorganisationen är stor och återfinns på flera olika sätt ner på kompanier och, i vissa fall, plutoner där logistikbefäl, kvartermästare och underhållsgrupper skapar förutsättningar för att förbandet ska kunna nå verkan på stridsfältet. Kanske är det här problemet börjar. Jag använder ordet problem istället för utmaning för att definitionen av problem passar in på situationen.
proble´m subst. ~et, plur. ~, best. plur. ~en
Nationalencyklopedin
ORDLED: pro-blem-et
1 svårighet som det krävs ansträngning att komma till rätta med
2 uppgift som kräver tankearbete och analytisk förmåga spec. i vetenskapl. sammanhang (vanl. om större, komplicerad uppgift) men äv. ngt allmännare (om mer avgränsad uppgift)
Fokus kring försvarsmaktens verksamhet, oavsett om det är interna eller externa debatter, ligger på organisationens förmåga till väpnad strid. Vår säkerhet definieras dels i kvantiteter i form av stridsflyg, stridsvagnar och mekaniserade brigader. Dels i krigsförbandsförmåga som värderar hur effektivt ett förband är på att leverera vapeneffekt inom ett angivet område.
För att möjliggöra detta har vi inom försvarsgrenarna, och organisationen i sin helhet, skapat en stödorganisation med diverse funktioner som behövs för att Sigge Stridsfordon ska kunna ta sig till fältet och skjuta pil (utan att själv bli nedkämpad). Sigge behöver inte bara få rätt lön, utrustning och ett mål. Han behöver också få drivmedel, mat och reservdelar för att skapa uthållighet. Det är därför förbandet genomför TOLO innan det är dags att gå in i förläggning. Saken är däremot den att Sigge troligtvis aldrig fått uppleva en utebliven TOLO-slinga för att underhållskompaniet hamnat fel, eller utebliven ammunition för att am-transporten blev bortskjuten tre (3) timmar tidigare. Kort och gott, vi övar sällan vad som händer när allt inte går som det var planerat inom logistiken.
Logistiksoldaterna har ofta fullt upp och gruppchefer och plutonchefer lika så. Det lastas, tankas, repareras, trafikleds och bärs bårar för glatta livet. Men i vår iver att klämma ut så mycket övning som möjligt ur de få övningsdygn vi har, har vi helt tagit bort stridens friktioner och konsekvenser.
Mattias Lagerqvist (OFficerstidningen 2/2017)
Det här har bland annat lyfts 2017 i en insändare till Officerstidningen (s. 38-39). Den bild författaren målar upp med övningar där det ständiga fokuset är på manöverdelen och dess förmåga känner jag väl igen. Soldaterna som ingår i underhållsdelarna jobbar ofta länge och sent med att tillse att fordon rullar, att PEDARS delas ut korrekt och går den extra metern för att tillse att kompaniets soldater har det de behöver för att kunna lösa ut striden. Logistiken fungerar och alla är nöjda. Saken är däremot den att logistiken aldrig övas, eller för den delen prövas, i den här kontexten. Ja personalen befinner sig på övningen, men allting är förberett långt innan övningen börjar. Mat samt vatten är beställt och hämtas fredsmässigt under dagen och ammunitionen är beräknad utifrån de moment som ska genomföras och uthämtad med tillhörande pappersexercis innan övningen. Därefter består övningen i stort av att sova lite och posta förläggningen.
So what?
Problemet med en alltid fungerande logistik, som dessutom inte prövas, är att vi får en felaktig uppfattning om förmågan. Vi skapar en sinnesbild som inte kommer matcha verkligheten när förutsättningarna förändras. Vad händer när C-130 inte kan landa in på den förutbestämda flygplatsen vid klockan K? Hur kommer sjukvården fungera när samtliga skadade från ett eldöverfall kommer in på skadeplats istället för två (2) slumpmässigt utvalda soldater? Var går brytpunkten för när teknisk chef måste börja prioritera fordon som ska överges?
Men dessa val ger två för logistiken allvarliga konsekvenser. Det ena är att chefer inom logistiken inte får den träning de skulle behöva eftersom vi nästan helt tagit bort behovet av att hanterar de riktigt svåra besluten och prioriteringarna. […] Den andra och allvarligare konsekvensen är att vi inte vet om vår logistikorganisation fungerar.
Mattias Lagerqvist (officerstidningen 2/2017)
Det finns mängder med frågor som vi behöver svara på nu i fredstid, hemma i Sverige. En del får erfarenhet från våra internationella insatser och får brottas med problemen ”på riktigt”. Där är det inte möjligt att skicka en svartomgång i tangentens riktning för att hämta kvarglömda reservdelar. Fordon går inte att återuppliva med en domarpistol eller med att en förare körs till garaget för att hämta fordon. Och kunde inte transportflyget landa in som planerat, då blev det inget med varken mat eller extra am. Friktioner.
Ur ett större perspektiv; det svenska civilsamhället ser till Försvarsmakten som en organisation som ska fungera när inget annat gör det. Men kan vi verkligen vara den garanten om vi hänger upp vår logistik på fredsmässiga (civila) lösningar?
Förringar personalen
När logistiken alltid fungerar och fokus ligger på manöverdelarna leder det till att synen på logistikpersonal blir negativ. Dels skapar vi en miljö där uppfattningen är att logistiken alltid fungerar, vilket innebär att när de gånger då den inte fungerar knyts det till individen och dennes förmåga. Det vill säga att det är enkelt att skylla på personens oförmåga att lösa uppgiften som bidragande faktor till att logistiken brast. Dels skapar vi ett synsätt där fokus ligger på kinetisk verkan, vilket kan vara såväl skyttesoldater som stridspiloter. Dessa blir fokus och övrig personal hamnar i skymundan. Förutom att det blir svårrekryterat till något som inte syns, skapar vi ett synsätt där en viss kategori är överordnad en annan. Och jag kan med erfarenhet säga att detta inte bara drabbar logistiksoldater. För vissa chefer är skyttesoldaten överordnad det mesta och det enda användbara verktyget för att lösa allehanda uppgifter, för att det är det verktyget de kan bäst.
Fler funktionsövningar är inte lösningen
Vid det här laget sitter troligtvis en och annan logistikofficer med en lätt pulshöjning och tänker; ”Vi övar ju i vår befattning ofta!”. Det här inlägget handlar inte om att exempelvis logistikbataljonen går ut och har en egen övning, eller där logistikenheter övar specifika logistikmoment efter eget huvud. Detta är givetvis viktiga delar, precis som att enskilda plutoner övar strid innan de förs samman i kompani och sen bataljon. Det är inte mängden funktionsövningar vi behöver se över i stort, utan hur vi övar funktionen när det är flera ingående delar. Vem är det som är målgruppen för övningen?
Ett exempel kan vara att målet med en bataljonsövning är att pröva underhållskedjan. Det kommer finnas moment för att öva skyttet, men de är inte målgruppen. Precis som att ledningsträningsövningar (LTÖ) någon gång behöver gå över till att öva med riktig trupp, behöver övriga funktioner öva med delar som inte ingår i funktionsstrukturen. Det vill säga delar som inte alltid agerar som förväntat, eller förstår och kan agera förebyggande. Precis som logistikofficeren behöver förstå striden, behöver skytteplutonsbefälet förstå logistiken. Detta åstadkommer vi när dessa två (2) entiteter sammanförs i samma övning och där beslut får konsekvenser för dem båda.
Avslutningsvis
Det blir bättre allt eftersom och en del i det tror jag beror på att personalen blir mer erfaren på flera nivåer. Samt att personal växlar mellan olika funktioner och därmed kan skapa större förståelse för varför förbandets olika delar agerar på ett visst sätt. Samtidigt har vi en bra bit kvar att vandra för att uppnå konsekvensstyrda övningar på riktigt. Den dagen då vi tillåter riktiga logistikkonsekvenser under större övningar kommer jag gladeligen ta dessa. Oavsett om det är att vi inte har tillräckligt med drivmedel för att fortsätta ett anfall, eller att en grupp soldater försvunnit i sjukvårdskedjan kommer detta sannolikt innebära att viktiga lärdomar dras. Det är dessa lärdomar som vi behöver för att verkligen bli farliga; eller som det så populärt heter, uppnå operativ effekt.
Förövrigt anser jag att fler bör följa svarthöks initiativ och lyfta fram underhållspersonal.