Bärandet av kroppsskydd 12

Sedan införandet av kroppsskydd 12 har jag bevittnat en del intressanta sätt att bära det på. Allt från konceptet ”allt som finns i väskan ska monteras” till ”jag glömde visst en del av kevlaret”. Men det som jag funnit intressant är hur högt, respektive lågt personalen bär kroppsskyddet och att det kan finnas så pass stora skillnader när det finns ett krav på utbildning innan soldaten ens får använda utrustningen. Samtidigt följer det här ett mönster gällande materiel i Försvarsmakten; nämligen att hur materielen är tänkt att användas skiljer sig markant ifrån hur den faktiskt används. Vilket i sig underminerar processen för att införskaffa utrustning och skapar frustration för att inköpare och slutanvändare inte förstår varandra.

Innehållet i det här inlägget kommer troligtvis vara rena självklarheter för de flesta. Samtidigt hoppas jag kunna bringa lite klarhet i dels i skillnader mellan kroppsskydd och ”plate carrier” och varför det kan bli fel om man som användare dimensionerar kroppsskyddet som en ”plate carrier” utan att vara medveten om vad man gör avkall på.

Skillnad på kroppsskydd och kroppsskydd

Det kan råda en del begreppsförvirringar när vi försöker översätta vissa begrepp från engelska till svenska, eller för den delen till försvarsmakts-svenska. Det blir inte lättare när begrepp över tid förvrängs och det uppstår en definitionsglidning. Därför behöver vi klargöra vad som är vad, och vilket syfte utrustningsdetaljen har.

Inom försvarsmakten finns det tre (3) kroppsskydd som används på bredd. Kroppsskydd 90, Kroppsskydd 94 samt Kroppsskydd 12. Alla dessa kroppsskydd har samma grundfunktion, att skydda den övre delen av kroppen (och till del skrev) från splitter. Såväl 94 som 12 har även möjligheten att ytterligare förstärka skyddet med förstärkningsplattor. Plattorna finns i olika konfigurationer och är specificerade för att klara olika ammunitionstyper. Vad gäller det svenska plattorna är den specifikationen hemlig, däremot finns det gott om information gällande internationella klassningar för olika plattor (level III, IV osv). Plattorna är som sagt förstärkningsskydd, ett skydd som adderas för att hotbilden kräver extra skydd. Precis som skydd för nacke, överarmar och skrev. Genom att då kombinera de mjuka ballistiska panelerna med de hårda plattorna ska vi erhålla tillräckligt med skydd mot såväl splitter som olika projektiler.

En svaghet med kroppsskydden är den att de byter rörlighet mot mer skydd. Genom att hänga på skydd för skrev och rumpa, samt designa kroppsskyddet för att skydda bålen kommer soldaten bli mindre rörlig. Därmed uppstod ett behov av en väst som ökar rörligheten, men som skyddar vitala delar av kroppen. Ett exempel på detta är de ”chicken plates” amerikansk helikopterpersonal bar i Vietnam för att skydda mot finkalibrig eld från marken. Däremot innehöll västen inte kevlarskydd för att skydda mot splitter.

Under de tidiga insatserna i Afghanistan köpte officerare och soldater egna ”plate carriers” för att de exempelvis ansåg att kombinationen kroppsskydd 94 och stridsväst 2000 inte höll måttet. Detta innebar bland annat att vi under en period kunde se ”plate carriers” från Eagle Industries och Warrior Assault Systems. Antingen där kroppsskydd 94 och ”plate carriern” kombinerades, eller där kroppsskydd P100 kombinerades med någon form av stridsväst.

Således kan det snabbt uppstå begreppsförvirring när vi benämner två (2) olika typer av skydd för kroppsskydd, när det bara är en (1) lösning som skyddar större delar av överkroppen. Fortsatt i texten kommer jag att benämna heltäckande skydd som kroppsskydd, och västar som enbart bär plattor som ”plate carriers”.

Skyddet är mer än bara plattorna

För att ett kroppsskydd ska kunna skydda bäraren måste det bäras korrekt. Precis som att en öppen dörr blir en svaghet hos bepansrade fordon, kommer ett kroppsskydd som bärs felaktigt innebära ett bristfälligt skydd. Vilket för oss tillbaka till hur personalen väljer att bära kroppsskydd 12. Om allt fler väljer att bära kroppsskyddet högt likt en ”plate carrier”, och i en storlek som de upplever sitter bättre (oftast mindre än vad som ska tilldelas enligt instruktionsbok), öppnar det upp för oskyddade ytor kring bålen som annars hade varit skyddade. Detta innebär även att eventuell skyddshöjning med skydd för skrev och rumpa inte kommer att skydda dessa områden vilket exponerar de ytliga blodkärlen som exempelvis finns i ljumskarna. Det vill säga att kroppsskyddet ska bäras på ett sådant sätt att det slutar i ”navelhöjd”, vilket ger en viss vingelmån om huruvida det ska vara mitten på naveln eller vid navelns kant.

Samtidigt innebär ett korrekt bärande att kroppsskyddet att rörligheten blir lidande. Framförallt kring fordon där det mycket väl kan innebära att kanten på kroppsskyddet ligger och trycker mot låren och orsakar obehag. Och är det något som historien visat gång på gång är det att militär personal hatar att känna obehag i onödan, och kommer därmed sluta bära skyddsutrustning som de uppfattar som hindrande. Vilket är vad jag tror vi ser just nu med kroppsskydd 12. Personalen uppfattar de korrekta storlekarna som hindrande och går därmed ner i storlek för att bibehålla rörligheten och bekvämligheten. En del gör det troligtvis också för att de upplever att plattorna hamnar korrekt på överkroppen i förhållande till det de ska skydda.

Positionering av plattor

Förstärkningsplattornas uppgift är att skydda de vitala organen (hjärta och lungor), viket även bidrar till att del ryggrad och vissa andra interna organ skyddas (beroende på storleken på plattan). Genom att skydda de här organen ökar vi sannolikheten för överlevnad samt förmågan till fortsatt strid. Skador i de nedre delarna av buken, som förvisso medför problematik, är inte direkt dödande och överlevnadschansen är god*. För att uppnå fullgott skydd framifrån behöver plattans överkant vara placerad i höjd med nyckelbenen (se bild ovan). Nyckelbenen samt halsgropen är två (2) tydliga markörer som du kan använda dig av för att positionera plattan. Det är viktigt att komma ihåg att den här positioneringen ska ske stående, för att undvika att plattan hänger för långt ner. Notera även att det är plattan som ska vara där. Det räcker inte att du har själva skalet på kroppsskyddet där.

En sidonotering är även att hjärtat är relativt stort, framförallt hos vältränade individer, och därmed tar större plats i bröstet än vad många kanske tror. En rekommendation finns därmed att plattan ska vara så pass bred att den når ut till bröstvårtorna för att täcka upp.

För att positionera skyddet baktill kan du behöva ta hjälp av en kamrat. Här ska det bakre plattan placeras så att den kommer i höjd med den främre, för att skydda samma område. Målet är således inte att plattan ska sitta högt och skydda övre delen av ryggraden/nedre delen av nacken.

Det här tar tid och tålamod att få till, att korrigera centimeter för centimeter genom att använda de inre kardborre-banden som reglerar positionen av plattorna.

Vad gäller sidoplattorna kommer de hamna (vid korrekt bärande) kring bålen och skyddar därmed de inre organen vid sidorna. Där det annars finns risk att det uppstår allvarliga blödningar i buken som kan bli svåra att stoppa. En högre placering innebär således att skyddet flyttas upp, vilket i sin tur innebär ökat skydd för lungor och hjärta, medans skyddet för buken minskar. Återigen, det här är avhängt på storleken på plattorna i förhållande till din storlek.

Hitta rätt storlek

Positioneringen av förstärkningsplattorna leder oss således in på storleken på kroppsskyddet i sig. Vid införandet av kroppsskyddet var det bukmått som avgjorde vilken storlek på kroppsskyddet soldaten fick. Som de flesta antagligen förstår är detta en väldigt grov metod för att hitta rätt storlek, precis som storleksangivelserna på uniformen, vilket i sin tur troligtvis bidragit till en skepticism mot storlekssystemet då det inte alltid träffade rätt. Numera används kroppslängd och vikt för att tilldela rätt storlek, vilket precis som tidigare bukmått kan träffa helt fel i förhållande till vilken position plattan ska ha beroende på hur personen är byggd.

Upplever du därmed att du inte kan få plattorna positionerade på ett korrekt sätt, och dessa är en vital del i din befattningsutrustning, kan det därmed vara lämpligt att pröva andra storlekar. Oaktat vad måttabeller säger.

Allmänna tankar kring kroppsskydd 12

Det finns antagligen lika många åsikter om kroppsskydd 12 som det finns användare. För en del är kroppsskyddet det bästa som hänt den svenska soldaten sedan m/90. För andra är det en lösning som inte alls passar deras befattning. Samtidigt behöver vi ha i åtanke vad det är vi diskuterar. Som jag skrev inledningsvis är kroppsskydd 12 ett kroppsskydd, inte en ”plate carrier”. Därmed blir det lätt fel om vi utvärderar det som en ”plate carrier” och därmed kritiserar designen utifrån kriterier den antagligen aldrig var tänkt att uppfylla.

Kroppsskydd 12 (KRSK 12), som det nya skyddet heter, skyddar mot splitter och projektiler. Genom att använda olika förstärkningsskydd kan man anpassa skyddet efter hotbild, uppgift, miljö och befattning.

FMV 2012

Inledningsvis anser jag att Försvarsmakten brister i anpassningen av kroppsskyddet. Jag upplever att vi som organisation sällan tar möjligheten att anpassa utrustning efter uppgift eller hot. Istället blir det lite allt eller inget, såväl nationellt som internationellt. Om nu vi lagt ner resurser tillsammans med FMV för att utveckla ett helt eget kroppsskydd, då borde vi utnyttja det mer utifrån vår egna verksamhet.

Vi gjorde arbetet i några steg med tester på Markstridsskolan där vi utvärderade ergonomin och hur man mår efter att ha använt skyddet. Men också hur det fungerar i fordon, tillsammans med annan utrustning och vid olika typer av uppdrag i olika temperaturer.

Klas åberg, fmv

Samtidigt som jag förstår att det var bråttom att ta fram ett dugligt alternativ för insatsen i Afghanistan ställer jag mig frågande till om tre (3) månader verkligen är tillräcklig tid för att utveckla ett system som ska passa en hel försvarsmakt? Ja det är möjligt att påstå att det är tillräckligt eftersom soldater inom samtliga vapengrenar använder systemet dagligen. Samtidigt tyder diskrepansen i hur utrustningen används på att vi inte nådde hela vägen fram med att skapa ett fullgott skydd. Personligen kan jag inte bära kroppsskyddet i korrekt storlek och samtidigt sitta i ett fordon, inte om jag vill ha någon blodcirkulation kvar i benen när det är dags för avsittning.

Vidare vill jag även ifrågasätta användarvänligheten när det, trots utbildning, fortfarande syns personal som bär kroppsskyddet direkt felaktigt. Då pratar jag inte om att det bärs för högt utan snarare tvärtom, det bärs för lågt alternativt bärs sidoplattorna på sniskan vilket innebär att skyddet inte är fullständigt.

Att personal därutöver väljer att bära den dolda västen ytterst i kombination med stridssele eller väst innebär även att valet av textil borde varit ett annat. Som det är nu är textilen på den dolda västen inte lämpat för den exponering den utsätts för i praktiken.

Det finns även detaljer kring designen kring fästpunkterna (MOLLE) där vissa ytor blir obrukbara för att fästpunkterna är smalare än övriga punkter på grund av platsbrist.

Överlag håller jag med om att det är det bästa som vi lyckats leverera i form av personlig stridsutrustning till soldaten. Även om tillbehör som fickor uteblev har det öppnat upp möjligheten för soldaten att ta ansvar för sin egna utrustning och anpassa den så som hon eller han önskar. Däremot behöver framtida utvecklingsprojekt involvera fler grenar och fler befattningar, och vi behöver överge den gamla tanken om att alla ska ha samma utrustning då vi numera har väldigt nischade enheter med väldigt specifika behov.

---

* För dig som är intresserad av att lyssna på tre (3) läkare som diskuterar just var det skulle vara mest lämpligt att ta en kula rekommenderas podden Ronden, avsnitt 83.