Förtroende är bra, men kontroll är bättre

lenin

I samband med att jag läste CSM J.D. Pendrys bok ”The three meter zone”, publicerade jag en skärmdump ur ett kapitel som handlade om att respektera soldater. Stycket i sig fokuserade på den skillnad den amerikanska armén gör på personal baserat på grad och social status (gift eller singel). Kontexten är att soldater som inte är gifta bor inne på basen i barracker, således lyder de under arméns regler vilket bland annat innebär att de måste anmäla vem som kommer och går, samt behöver hålla viss ordning. Vilket i sig inte låter som något nämnvärt i sig. Däremot om vi går djupare in så innebar det, enligt författaren, att personalen inte bara behöver ha städat. Det ska vara inordnat på ett väldigt specifikt vis. Skor och kläder ska vara inordnade i särskild ordning, tandborsten ska ligga på en specifik plats tillsammans med handdukar och tvål. Det sträcker sig därmed långt över en bäddad säng och att ha någorlunda ordning i skåpet.

Författaren ansåg att det fanns behov av att se soldaterna som människor med behov och att ett av dessa behov var att ha ett hem där personen kan koppla av. Precis som de som var gifta, eller i högre grad, kunde göra när de kom hem efter en tjänstgöringsdag. Pendry ansåg inte att det är rimligt med nitiska visitationer och kontroller när personalen är lediga. Framförallt tycktes argumenten för den här typen av visitationer sakna bäring eftersom de enbart gällde för den lilla del av förbandet som bodde på basen. Övriga delar i form av gifta soldater, NCO och officerare kunde uppenbarligen fungera i en militär kontext trots att de kunde koppla av framför sitt nintendo när de kom hem.

Men det är inte kapitlet i sig, eller hur det fungerar i USA som är fokus för det här inlägget. Istället ska vi fokusera på hur det fungerar i svensk kontext, framförallt eftersom det dök in ett par meddelanden om varför visitation är viktigt för disciplin och en vital del i soldatlivet.

Visitation (latin visitaʹtio ’besök’; ’besiktning’, av viʹsito ’besöka’; ’betrakta’) , biskopens eller prostens (visitatorns) besök i församlingarna för att stimulera och granska församlingsarbetet. Visitationssystemet går tillbaka till den tidiga kyrkan med förebild i apostlarnas besök i nygrundade församlingar.

Nationalencyklopedin

I den militära verksamheten lär vi oss tidigt att visitation är en del av livet. Innan dagens verksamhet tar vid sker en morgonvisitation av såväl personal som logement. Syftet är bland annat att tillse att personalen bär uniformen korrekt, har rätt utrustning och att det råder god ordning i logementen. Inledningsvis är den här rutinen starkt förknippad med stress, för att sen övergå till att bli förknippad med tristess istället. Anställda soldater kan snabbt tycka att den typen av visitationer är onödiga då de inte längre är rekryter, samt att det är ett tecken på ett kontrollbehov från befälen. Det ses som något negativt och stundtals inskränkande. Jag förstår de tankegångarna, och håller med om att det finns officerare som använder visitationen som ett verktyg för att visa makt. Med det sagt skulle jag däremot vilja säga att visitationen i stort är ett verktyg för att visa omtanke. Omtanke då ditt befäl inte vill att du ska bli utskälld av ett främmande befäl för att du bär uniformen felaktigt. Omtanke genom att säkerställa att du har rätt kunskap för att utföra vissa uppgifter. Framförallt en omtanke genom att kontrollera att du och dina kamrater är på rätt spår vid lösandet av en uppgift för att ni ska slippa behöva göra om, och därmed mista utbildningstid alternativt återhämtning. Och efter att ha bevittnat den stress som uppstår när personal tappar bort såväl vapen som mörkermateriel, innebär en regelbunden inventering också att visa omtanke. I alla fall för de som har en tendens att lägga ifrån sig saker där de inte ska ligga.

Visitationen spelar även en roll i försvarsmaktens säkerhetsarbete. Vi visiterar vapen och personal innan och efter skarpskjutning. Vi visiterar handgranater, sprängplatser och fordon. Allting för att upptäcka och korrigera eventuella fel och brister, vilket i förlängningen innebär mindre risk för soldaten.

Men just säkerhetsbiten kan tyckas vara självklar för många och egentligen ingenting som de flesta soldater opponerar sig emot i förlängningen. Snarare är det i den vardagliga verksamheten om utmaningen ligger. Särskilt för nya och unga officerare som inte har hunnit bygga upp erfarenhetsbanken tillräckligt. Där kan det mycket väl bli en kollision mot soldater som har längre tjänstgöringstid och kanske även är äldre. För att inte tala om när en ny officer hamnar på en enhet som är officerstung. När blir det för mycket visitationer eller för lite? Vilka visitationer är motiverade? Och hur återtar man den frihet man givit underställda om det inte funkar?

Det är lätt att hamna i svaret; chefen har alltid rätt och soldater ska ställa in sig. Men vad många av oss antagligen märkte när vi gick från värnpliktsförsvar till anställda soldater var att plötsligt fanns det situationer där soldater kunde mer än officeren som var satt att utbilda. Vårt system som tuggade på lite av hävd, stod nu inför ledarskapsutmaningar som inte alltid kommunicerades ut på officersutbildningarna. Där befinner vi oss något efter länder som USA och Storbritannien som har lärt sig detta i olika skeden i modern tid. Även om officeren har makten att ge order om väldigt mycket, behöver det finnas en förståelse och en acceptans bland soldaterna för att de ska stanna längre än sitt initiala kontrakt, eller för den delen bli produktiva.

Lär känna personalen

Jag har sett bägge sidorna av visitationsmyntet. Jag har bevittnat vad som händer när visitationer helt uteblir och resultatet blir bortslarvad materiel, trasiga fordon och felaktigt utförda uppgifter som behövs göras om. På motsatt sida finns konstanta visitationer, ett hämmande av uppgiftslösande då varje moment ska kontrolleras och godkännas samt att soldater slutar använda utrustning för att den ska klara efterkommande visitation. Båda sidorna leder till ineffektiva soldater och i förlängningen att soldater väljer att sluta för att miljön blir ohållbar.

För mig handlar visitationer om hur väl jag känner truppen. Redan efter ett (1) år kan du som befäl troligtvis räkna ut vem som är den ordningsamma, den slarviga, omotiverade och så vidare på en grupp. Detsamma gäller oavsett nivå, med skillnaden att det även börjar definieras på gruppnivå. Vilket kompani är i mest harmoni, vilket kompani behöver mer stöd. Detta är däremot subjektiva uppfattningar och kan mycket väl visa sig felaktiga efter ett tag (människor utvecklas, personalsammansättningen förändras etc). När dessa tecken börjar synas behöver du göra ett omtag och omvärdera.

Exempelvis; när jag får en ny okänd trupp till skjutbanan löser jag visitationen och styr allt. Dels för att jag ska kunna lita på att det blir gjort, dels för att börja få en känsla för truppen och dess ingående individer. Är det en GU-pluton är det inget nytt under solen för soldaterna. Utmaningen blir när det är en pluton av anställda, gärna en större mängd officerare som ”kan sin skit”. Har jag tur är det individer som förstår varför jag tar befälet och nagelfar dem på det här sättet. Har jag otur förstår de inte alls utan börjar köra sitt race i ett försök till utmanövrering (jag vill lägga min packning på det här sättet).

I det första exemplet kommer jag successivt identifiera statusen på plutonen, och kan sannolikt efterhand släppa på mer ansvar. För är det något jag märkt genom åren är det att vi har gott om soldater som gillar att känna sig kompetenta och att officerare har förtroende för dem. Därför är det viktigt att även identifiera de individer som kan axla det här ansvaret och utse de till ansvariga. Efter en period är det möjligt att släppa på mer och mer, för att slutligen upprätthålla det som krävs ur säkerhetssynpunkt. Precis som allting annat kommer varje individ och grupp till en kritisk punkt där de har så pass stort självförtroende till sin egna förmåga att misstag kommer ske. Beroende på magnituden av misstaget kan antingen ansvar utkrävas av den som är utpekad som ansvarig ”chef”, eller från hela gruppen. Med utkräva ansvar menar jag att kommunicera vilka konsekvenser handlandet får. För ofta vet människor om vad de gjorde fel, och varför det är fel. I vissa lägen kan det innebär att vi får ta några steg tillbaka och återinföra vissa kontroller för att snäppa upp oss.

I det andra exemplet kan det krävas stöd från andra parter. I första skedet handlar det dock alltid om att visa att du som chef även är ansvarig, vilket innebär att de måste följa de spelregler som de är väl medvetna om finns. Det kan fortfarande ta en positiv vändning där truppen inser att du är kompetent inom ditt område och därmed kommer acceptera de, ur sitt perspektiv, begränsningar du ålägger dem i början. Det kan även ta vändningen att de inte alls är mottagliga oavsett hur kompetent du är, för dem kan du mycket väl vara den sämsta människan som gått i ett par skor, och de vill inte ha mer med dig att göra. Då krävs det att deras chefer (om det är extern trupp), eller annan chef finns bakom dig som stödjer dig i chefskapet och påtalar med all önskvärd tydlighet för truppen vad som gäller, men också vad som väntar i andra änden om de sköter sig. För precis som soldater och officerare gillar att bli bekräftade, finns det även stundtals ett behov av motivation för att locka in dem på rätt väg. Eftersom militär personal ibland blir som barn och använder argumentet ”men de får ju!” är det möjligt att använda det i sig som en motivator. Raljant sagt; ”de får göra så för att de sköter sig.”

Har vi gjort rätt från grundutbildningen är ansvar och kontroll två (2) ord som all personal kan förstå och förhålla sig till. Individen förstår att en visitation, med eventuell korrigering, inte är personligt riktad. Individen kan även förstå att ansvar förtjänas vilket i sin tur leder till förtroende. Något som nödvändigtvis inte behöver vara förbrukat för att det genomförs visitationer vid olika tillfällen, även på logementen. Allting är inte personligt riktat och vi behöver lämna våra egon utanför i olika avseenden.

Med allt detta sagt; jag hävdar inte att jag knäckt nöten med vilken ratio av visitationer som är tillämpligt på en K-pluton. Inte heller påstår jag att det enkom är att se till att ha ett högre befäl bakom sig. Det jag däremot vill påstå är att vi kommer otroligt långt på att lägga ner tid på att lära känna varandra samt förstå vad vi gör och varför. Respekt krävs i bägge riktningar och om du ser en kollega som inte verkar förstått det konceptet, gör du vederbörande en björntjänst om du inte påtalar det för honom eller henne.

Vad gäller erfarenhet och försvarsmakten hänvisar jag till det inlägget som kompletterande läsning.