Det har varit examen för kadetter på Karlberg vilket innebär, förutom nya fänrikar till förbanden, en drös av nya uppsatser som publicerats på DiVA. Jag tycker det är intressant att skumma igenom uppsatserna för att få en uppfattning om vad just den kullen verkar tycka vara extra intressant och viktigt. En kandidatuppsats kommer i sig troligtvis inte bjuda på några större kullkastningar i varken taktik eller teknik. Däremot kan de bjuda på diskussionsunderlag och därmed på sikt en förändring i hur organisationen bedriver viss verksamhet.

I det här fallet handlar det om diskussionen kring beväpning av underhållspersonal, närmare bestämt flygunderhållspersonal. Det är ingen nyhet att automatkarbinen anses vara otymplig, och därmed en riskfaktor när en flygtekniker ska arbeta nära ett flygplan eller helikopter. Således lägger personalen ifrån sig sina vapen för att kunna arbeta obehindrat.

För en flygtekniker är AK5C relativt otymplig när de löser sin huvudtjänst. Dess vikt, storlek och det faktum att vapnet bärs i en rem runt kroppen och utgör då en risk vid arbete på flygmaskinen. De behöver alltså lägga ifrån sig den personliga beväpningen innan de arbetar på flygplanet eller helikoptern.

Under övningen SWENEX 2018 med 3e helikopterskvadron märktes detta tydligt då samtlig personal hade med sig sin personliga utrustning samt vapen över tid. Vid arbeten på flygfarkosterna lade samtliga tekniker ifrån sig vapen och utrustning runt 10–15 meter ifrån arbetsplatsen.

Beväpning av flygtekniker, KD Gabriel Dijkstra (2019)

Initialt anges tre (3) faktorer som har negativ inverkan på bärandet av vapen nära maskinen. Den fysiska storleken på karbinen upplevs för stor. Vikten uppfattas även i sig som en negativ faktor samt att vapnet behövs bäras i en rem vilket minskar möjligheten till att bära karbinen nära kroppen.

De hot som definieras som dimensionerande för flygbaser är fjärrbekämpning samt specialförband. Även om författaren senare skriver att luftlandsatta reguljära förband skulle kunna vara aktuella, ligger fokus på de två tidigare nämnda hoten. Detta är viktigt att ha i bakhuvudet senare när vi kommer in på diskussionen rörande kaliber och genomslagskraft.

Intervju-underlaget bygger på nio (9) personer från underhållsenheter på en helikopterskvadron, samt en (1) officer från LSS samt en (1) officer från MSS. De båda senare är involverade i utvecklingen av materiel för respektive försvarsgren. Även om det kan tyckas vara en väldigt liten urvalsgrupp ger den i handen tre (3) olika perspektiv på beväpningsfrågan och fångar en möjlig anledning till varför högre och lägre nivå inte alltid förstår varandra.

Scenarion

Författaren definierar tre (3) scenarion som beskriver situationer där brukaren behöver använda sin karbin. Således utgör dessa ramar för diskussionen.

Scenario 1 berör försvar av gruppering. I det här fallet beskrivs i form av att personalen befinner sig i sina tält, förläggningen blir påskjuten och stridsavstånden är 200m.

Scenario 2 berör arbetet som sker ute på plattan vid exempelvis en flygmaskin. Personalen som genomför underhållsarbete blir påskjutna och besvarar elden samt inväntar förstärkning från säkerhetsförbanden. Avståndet definieras som 100-200.

Scenario 3 är transport till och från en underhållsplats. Scenariot syftar till att beskriva vilken karaktär ett vapen behöver ha för att tillåta smidig hantering i ett fordon där flera tekniker framrycker.

Förbandsnivå

Inte helt oväntat nämns MP7 som ett vapen som flygunderhållspersonalen ser som en målbild. Ett litet vapen som möjliggör att bära på kroppen i hölster, alternativt väldigt nära kroppen för att bibehålla kontroll över vapnet och inte riskera att skada flygmaskinen.

För de tillfrågade teknikerna var vapnets storlek något nästan alla tog upp. Ett litet vapen med hög eldhastighet för att möjliggöra en nedhållande effekt och för att möjliggöra arbete på helikoptern,med vapnet på sig.

Ett litet vapen som sitter tight mot kroppen hade enligt en svarare bidragit till att det inte behövdes lägga undan lika ofta vid arbete på helikopteren (sic) Heckler & Koch MP7 nämndes som ett alternativ. Ett exempel vara att vapnet skulle inneha möjlighet att bäras i hölster.I det fall vapnet behöver läggas undan skall det också göras så nära som möjligt.

De bägge intervjuade från LSS samt MSS har identifierat att för att uppnå verkan upp till 200m, krävs en automatkarbin. Här har representanten från MSS identifierat att de flesta tänker på AK5D när de tänker på kort automatkarbin, och får då en felaktig bild över hur mycket en karbin behöver väga eller hur stor den behöver vara för att fortfarande använda 5,56-ammunition.

En av anledningarna till detta är enligt honom att de flesta som tänker på en kortpipig AK tänker på AK5D. Informant 2 menar att dagens moderna kortpipiga automatkarbiner är betydligt mindre och lättare en just AK5D. Vapnen är även mer lättskjutna.

Samtliga som intervjuas ramlar väldigt snabbt in på genomslag av kroppsskydd, och att det i framtiden kommer behövas andra kalibrar för att uppnå genomslag. Det är här jag tycker att resonemanget som förs blir för enkelspårigt. Om nu det dimensionerande hotet är specialförband behöver vi titta på hur dessa enheter är utrustade. Vid invasionen av Krim var de irreguljära enheterna väldigt lätt utrustade. Det vill säga, de hade inga kroppsskydd att tala om. De senare enheterna däremot hade kroppsskydd ur det nya RATNIK-systemet. Men då pratar vi reguljära förband, således behöver vi vara tydliga med vad som är dimensionerande och därefter diskutera utifrån det.

Kulsprutepistol, PDW och andra självskyddsvapen räcker inte på de avstånden utan vapnet måste upp i klassningen automatkarbin. I framtiden är också en mellankaliber runt 6 –7 mm att föredra för att på så sätt få mer genomslag.

Vidare behöver vi förstå vad truppen menar när de säger att de vill ha en mp7. Troligtvis är det inte vapnet i sig som de vill åt per se, utan ett vapen om är snarlikt i form av storlek och hantering. Ett vapen som möjliggör enkelt bärande, vilket troligtvis kommer öka benägenheten att bära vapnet över tid.

Möjliga lösningar

Författaren kommer fram till ett par möjligt lösningar för den framtida beväpningen. Bland annat skriver han om möjligheten till att förstärka underhållspersonalens beväpning med kulsprutor för att kunna försvara sin gruppering. Alternativt kommer flygtekniker ha samma beväpning som övriga försvarsmakten även framöver, vilket innebär att personalen fortsatt kommer lägga ifrån sig sina vapen för att kunna utföra sitt arbete.

Det senare alternativet kommer ställa högre krav på att det finns ett hårt skal av flygbassäk-plutoner och flygbasjägare som kan dels möta hotet tidigt, dels förstärka underhållspersonalen när de hamnar i en stridssituation.

Jag skulle vilja att diskussionen kring hot och hur de definieras förtydligas. Därefter behöver vi genomföra en analys om vad som är det dimensionerande hotet och därefter utrusta efter det. Att dimensionera efter ett hot, men utrusta för ett ”möjligt” scenario leder snabbt till att vi hamnar i utrustning och förmågor som ska kunna möta alla möjliga hot. I det här fallet, vilka avstånd behöver flygunderhållspersonalen verka på och om vi inte uppnår genomslag på grund av piplängd, kan vi åtgärda det med understödjande system eller genom skjututbildning?