Identitet (senlatin ideʹntitas ’identitet’, till idem), självbild, medvetenhet om sig själv som en unik individ.
Källa: Nationalencyklopedin

Identitet, ett ord som nu mer än någonsin verkar forma vår vardag. Den diskuteras kontinuerligt i media inbakat i uttryck som ”identitetspolitik” och ”könsidentitet”. Människans jakt på identitet är välstuderad inom beteendevetenskapen (psykologi och sociologi) och vår önskan att förstå oss själva, och andra, är sannolikt en bidragande faktor till att boken ”omgiven av idioter” blev en sådan försäljningssuccé trots avsaknaden en vetenskaplig grund. Det är troligen jakten på den egna självbilden och önskan att uppfylla den som lockar en del individer till organisationer som Försvarsmakten.

Försvarsmakten är en organisation som hänger upp mycket av sin verksamhet på identitet. Det är en historisk koppling där styrkorna enades under gemensamma fanor och baner, iklädde sig i liknande uniformer och marscherade till förbandsspecifika marscher. Även om fanorna finns kvar i den ceremoniella verksamheten är det numera tecken som baskrar, förbandstecken och utbildningstecken som formar den identitet som vi delar med varandra inom alla organisationsenheter.

Det är möjligen här som många går vilse i sin egna identitet. Medvetenheten om sig själv som en unik individ går ihop med enhetens identitet, och den identiteten blir ens egna. Det är troligtvis här vissa individer ”blir sitt jobb”. Personen ”är” soldat. Det är inte som vilket annat jobb som helst för den här personen. Det ses som ett kall och något unikt som inte går att finna någon annanstans. Försvarsmakten är givetvis inte sen att anspela på det unika i att tjänstgöra som soldat eller sjöman. Vilket ytterligare förstärker känslan av att ”höra hemma”. Jag säger inte på något sätt att detta är negativt, eller något som vi ska upphöra med. Vi behöver den här identitetskulturen på våra förband. Vi behöver symboler att samlas under för att fortsätta striden. Det är en viktig komponent till den enskilda soldatens vilja att slåss till sista andetaget. Men vad händer den dagen då det är dags att lämna? Vad händer den dagen dina kamrater lämnar?

Inte sällan anges ”kamratskapen” som en viktig faktor för att personal trivs inom Försvarsmakten. Man känner en samhörighet till sina kamrater och chefer som är motiverande. Vad händer då den dagen chefen går vidare till nästa befattning eller när stridsparskamraten sen två år tillbaka väljer att plugga?

Efter mitt inlägg om att våga ta steget ut i det civila livet fick jag respons som bekräftade den bild jag hade sen tidigare. Att runt om i Försvarsmakten sitter det individer som överväger att lämna Försvarsmakten av olika anledningar, men som inte riktigt vågar ta steget. Citatet ”Men det är detta jag kan – jag kan ju inget annat…” är talande för hur många känner för det civila livet. Har du gått direkt från gymnasiet in i Försvarsmakten, och därefter tjänstgjort några år, är det lätt att utgå ifrån att du inte kan något annat än att vara soldat. Identiteten kan upplevas som cementerad, och att lämna det bakom sig skulle kunna upplevas att lämna sig själv. Vad kommer då återstå?

Här vill jag hävda att Försvarsmakten var rätt ute när de marknadsförde sig med kampanjen ”Som vilket annat jobb som helst, nästan”. För att vara lastbilschaufför för ett företag, undersköterska på ett äldreboende eller marknadsanalytiker på ett institut är också nästan som vilket annat jobb som helst. I argumentationen gällande det unika med Försvarsmakten nämns ofta att vi är det ”yttersta utövaren av statens våldsmonopol”. Vilket vi är tillsammans med Polisen. Men vad händer om vi plockar bort det ur ekvationen? Om vi börjar bryta ner det dagliga värvet inom vår egna befattning. Kan vi verkligen inte göra något annat om vi skulle önska?

Låt inte att vara soldat definiera hela din person. Jag säger inte heller att du ska förkasta den rollen. Se det som en del av en större helhet. Det som tillsammans med dina tidigare erfarenheter, intressen i livet och drömmar om framtiden formar din egna identitet. En identitet som inte är avhängd på något flyktigt som ett yrke. För den dagen när det yrket försvinner på grund av omständigheter du inte kan påverka riskerar du att hamna i en destruktiv svacka likt elitidrottare som tvingas lämna sin idrott på grund av skador eller liknande.

Du är inte enbart din politiska övertygelse, sexuella läggning, musiksmak eller val av befattning. Du är summan av allt som tillsammans gör dig till en unik individ, en kugge som får maskinen Sverige att ånga på framåt, en kugge som passar in på fler ställen än ett. Det du inte kan idag, kan du lära dig imorgon.