Taktisk.se

Din räls till örat

Det här är mitt bidrag till en kunnigare försvarsmakt

Av

den 1 april, 2026

i Allmänt

Det har sagts förr, och tåls att sägas igen. Kriget i Ukraina har tagit in OSINT i det ”fina rummet” inom underrättelsevärlden. Det har visat på att öppna källor i allra högsta grad är relevanta även i krig, för samtliga nivåer inom en modern försvarsmakt och ska ses som en av flera viktiga discipliner för JISR. Trots detta lyser såväl utbildningar som verktyg med sin frånvaro i Försvarsmakten. I flera år har flera förband suttit och väntat på att det ökända OSINET skulle bli tillgängligt till en bredare massa. Istället har verkligheten visat att underrättelsebefäl runt om i riket är hänvisade till att sitta med sina tjänstetelefoner (även privata enheter) för att sondera sociala medier, eller för den delen att sitta och försöka hitta information genom att nyttja allehanda sökmotorer.

När det framställs kritik mot organisationen så kommer det inte sällan en motfråga; vad har du gjort för att göra det bättre? Så här kommer vad som antagligen kommer vara mitt mest omfattande bidrag, åtminstone vad gäller investerad tid och pengar.

Lumos

Nej, jag har inte suttit och handknackat all kod själv utan jag har använt Claude för att hålla uppe tempot för att få fram en fungerande plattform på några veckor. Tycka vad man vill om generativ AI och om det är creddigt eller ej, jag vill i praktiken visa alla att det finns verktyg där ute som markant sänker tröskeln för var och en att utveckla något eget med minimala programmeringskunskaper.

Projektet, som fått namnet Lumos (för att alla vet att det låter coolt med ord som låter antika), har i grunden tre grandiosa (eller präktiga, välj själv) syften. Det första är att ge alla underrättelsebefäl på förbandsnivå en sportmössa att följa händelser i världen utan att själva behöva sitta och googla upp källor, doomscrolla mentalt påfrestande grafiska flöden eller drunkna i ett informationsflöde som inte är hanterbart för en enskild individ på en S2:a. Det andra är att påvisa att, med rätt mängd data och källor, kan generativ AI ta fram tillräckligt spetsiga analyser om vad som sker just nu. Därav att det framgår vilken AI-modell som tagit fram den specifika analysen, för att den enskilde ska kunna bygga upp en erfarenhet kring vilken modell som kan leverera vilken typ av analyser och med vilken kvalité.

Kartvy som visar aktuella händelser i olika tidstempon, exporterbart till KML för vidare bearbetning.

Den som surfar in på lumos kommer troligtvis känna sig överväldigad över antalet knappar och funktioner. Men faktum är att det går alldeles utmärkt att inte använda någon av funktionerna initialt om man mest vill kunna scrolla flödet snabbt. Varje funktion har en roll att spela i att skapa en tillräckligt tydlig bild av läget. Förutom att filtrera på källor går det att få dagliga sammanfattningar med analys av flödet, hjälp att bygga ihop en databank som analyseras i särskild ordning, få en kartöversikt och bygga en tidslinje för att särskilt ämne. Antagligen behöver du inte alla funktionerna samtidigt, men de finns där tillsammans med möjligheten att exportera data i olika former av format för vidare bearbetning. För det är viktigt att ha i åtanke. Lumos är inte en nyhetstjänst. Poängen är inte att leverera en bunt med nyheter utan innebörd. Nyheterna finns där tillsammans med andra källor för att ge full transparens kring vilken information som används samt visa var den kan hittas.

Det finns en hjälp-sektion som beskriver alla funktioner och ger tips om hur du kan använda dem. Läs den.

Som jag skrev inledningsvis, detta är ett verktyg riktat mot lägre taktisk nivå, således är tidshorisonten på informationen begränsad därefter. Lumos kommer inte kunna hjälpa dig att göra historiska analyser som ligger månader bak i tiden. Syftet är att titta på det som hänt de senaste dygnen, främst det senaste dygnet, och göra en bedömning om vad som kan komma att ske 12 timmar framåt. Thats it. Detta är ett medvetet val då det är just den lägre nivåns behov av att snabbt få tillgång till information som inte blir tillfredsställt idag av organisationen.

Bli inte tagen på sängen när en geografisk plats hamnar i händelsernas centrum.

”Men man kan inte lita på allt som står på internet!”

Något som har hållits emot öppna källor under många år är att det är svårt att veta om det som skrivs är sant eller ej. Vilket är riktigt, precis som att det är svårt att veta om en mänsklig källa talar sanning eller ej, eller om det signalspaningen fångade upp var en korrekt utsändning eller ej. Men det är absolut svårt att få pejla på vilken källa som kan vara trovärdig eller ej. Som med vilken annan ISR-resurs som helst så tar det tid att arbeta upp ett bra källäge, tid som inte alltid finns när det är snabba händelser. Jag har försökt hjälpa till lite på vägen genom att märka ut källors bias. Det är information som vägs in i bedömningen och som kan användas för att se om det finns ett visst kommunikationsmönster vid ett givet tillfälle.

Alla källor märks ut på olika sätt för att det ska vara tydligt vad det är för information du läser.

But mah OPSÄK?

Du väljer själv om och i så fall vad du använder Lumos till. Inget av det du söker efter, bokmärken eller liknande sparas på servern utan lagras lokalt i din webbläsare. Sammanfattningar som antingen görs automatiskt dagligen eller som görs på kategorinivå sparas för uppföljning, allt annat stannar hos dig. Jag har försökt göra det jag kan med att hålla en god säkerhet på serversidan och med inläsning av data från externa källor. Huruvida det är tillräckligt lär visa sig i framtiden.

Lumos är inte på något sätt färdigutvecklat, jag hyser inga illusioner om att allting kommer fungera perfekt nu när fler kommer kunna testa funktionerna i olika miljöer. Stöter ni på felfunktioner som inte går att komma över, klicka på knappen för felanmälan och skicka in. Får jag inte reda på att felen finns, och hur de ser ut, då kommer jag inte kunna åtgärda dem heller. Det innebär också att slutprodukten, nämligen en nedladdningsbar kopia som vem som helst ska kunna köra på sin egen server, kommer bli sämre. Det är nämligen det tredje syftet: att allt det här i framåt sommaren ska bli en lösning som alla kan ladda hem utan att betala en krona för att köra på egen server (om nu en centraliserad lösning fortsätter att lysa med sin frånvaro).

Dubletter märks ut och filtreras bort (nej, stilmallen är inte riktigt hundra än).

Med allt det sagt, jag hoppas att du kommer ha nytta av Lumos, om inte för bearbetning så för att hitta egna lösningar på dina inhämtningsproblem. Om du tycker att Lumos ger dig något och vill hjälpa till med att hålla igång den är du mer än välkommen att skänka en slant via ko-fi.

PS. Ser du inlägg på ryska eller ukrainska så är det för att översättningsfunktionen hunnit arbeta igenom dessa än. Vänta 10-15 minuter så kommer de att översättas. Detta har ingen påverkan på exempelvis sammanfattnings- analysfunktionen då den utgår ifrån originalspråk. DS

PS 2. Detta innebär också att vissa av RSS-flödena kommer att stängas ner då de är kategoribundna och vissa kategorier kommer att ändras, alternativt raderas. DS.

OP Ny och vägen mot försvarsgrensskolor

Av

den 16 mars, 2026

i Allmänt

Det är antagligen ingen nyhet för dig att officersprogrammet varit en het potatis under lång tid, kanske än mer nu när Försvarsmakten ska växa, kompensera för en stor pensionskull, anpassa sig till Nato och utveckla en rad nya förmågor som vi tidigare enbart kunde drömma om (hej rymden!). Då är det naturligt att vissa saker måste förändras, däribland hur vi utbildar vår officerskår och vad de ska förväntas kunna efter examen.

Efter år av kritik mot att officersprogrammet inte förbereder kadetterna för verkligheten och att Försvarshögskolan inte hörsammar Försvarsmaktens behov pågår det nu en översyn av officersprogrammet. Målsättningen är att arbetet ska rendera i ett nytt officersprogram med start hösten 2027. Det vill säga att det går inte att dra saker i långbänk utan om förändringar ska ske behöver förutsättningarna skapas här och nu.

Det var kanske en del som likt jag lyfte på ögonbrynet kring arméns inrikting att alla blivande officerskadetter, oavsett om det var SOU eller OP, ska genomföra en armégemensam FOK. I synnerhet eftersom det inte är ett krav för officersprogrammet, därmed kan den blivande kadetten strunta i det och ändå påbörja sin utbildning. När jag läser arméns ståndpunkter i delrapporten blir det tydligt att försvarsgrenens krav på FOK är ett steg i riktningen som armén vill gå och att den riktningen framstår som rakt motsats till vad Flygvapnet vill göra, medan marinen finns någonstans i mitten.

Vad är problemet med nuvarande utbildning?

Det ska sägas att det inte finns en unison uppfattning av vad problemet egentligen är. Av de tre försvarsgrenarna är det framförallt armén som framför behov av förändring och framstår som den mest konservativa parten.

(…)framför allt MS och FS meddelar att de är nöjda med Officersutbildningen och kvalitén på de nya fänrikarna och AST är i stort sett nöjda.

Kommentar ur delrapport officersprogrammet

Arméns ståndpunkt kan kokas ned till att man eftersträvar att höja kravet för officersprogrammet så att även OP, likt SOU, kräver en befälsutbildning. Idag finns inte ett sådant krav till OP och det verkar finnas en oro för att det urholkar befälssystemet. Det här kan i sin tur kopplas ihop med att armén eftersträvar att kadetten efter examen ska kunna verka som instruktör i fred och plutonchef i krig. Det vill säga att all praktik som kadetten utför under sin utbildning ska dedikeras till truppföring och instruktörstjänst. Man ägnar mycket fokus kring att de som enbart genomför 9 och 11 månaders grundutbildning har ett förkunskapsglapp gentemot 15 månaders värnpliktiga och att det därmed försvårar för att tidigt uppnå plutonschefskompetens. För att lösa detta vill armén införa FOK och därefter att termin 1 genomförs gemensamt (OP, SOU, ROU) vid funktionsskolorna, vidare in till VFU för termin 2 och 3 för att slutligen avslutas OP med tre terminer på FHS. För att få detta att gå ihop utan att avsevärt förlänga utbildningen skulle isf utbildningstakten per termin öka från 30 hp till 45 hp.

Detta är ett fokus som inte delas av de blå försvarsgrenarna. Flygvapnet anser exempelvis inte att införandet av krav på gruppbefälsutbildning är ändamålsenlig för flygvapnets behov. På samma sätt anser flygvapnet inte att det skulle vara fördelaktigt att införa begränsningar vad gäller att byta såväl domän som förband under utbildningen. Man vill snarare ha flexibilitet där kadetter kan göra omval för att bättre matcha mot försvarsgrenens behov, samt att man ser det som en rekryteringsbas att kadetter kan välja en annan domän än den som de grundutbildats inom. En anledning till det kan vara att såväl marinen som flygvapnet i högre utsträckning verkar i krigsbefattningar från dag 1 jämfört med armén samt att exempelvis Flygvapnet har en rad funktioner som det inte finns någon grundutbildning till.

I rapporten noterar man att om försvarsgrenarna inte uppnår en ensad syn på försvarsmaktstid (FMT) och när den ska ligga, då kan utbildningen tvingas till att starta vid två olika tidpunkter och att det kan medföra konsekvenser för domänbyten såväl som möjligheten för kadetter från olika försvarsgrenar att studera ihop. Det vill säga att om armén drar åt sitt håll kommer övriga försvarsgrenar att tvingas gå i en annan riktning för att ta tillvara på sina behov.

Framtidens eller gårdagens officer?

Utifrån underlaget förefaller armén leva mer ”här och nu”, där lösningarna syftar till att lösa behoven av instruktörer till GU i den dagliga produktionen och i andra hand plutonchefer. Allt annat förefaller vara nedprioriterat. Jämfört med Marinen och Flygvapnet som mer verkar fokusera på att behöva tillgodose behovet för flera olika funktioner där chefsskapet kommer först senare och instruktörsbiten inte alls nämns (undantaget amfibiekadetter). Istället framför Marinstaben att man önskar att höja kraven på den sjökrigsvetenskapliga inriktningen med exempelvis krav på betyg i fysik.

Delrapporten stärker mig i övertygelsen att en splittring av officersprogrammet är nära förestående, inte nödvändigtvis 2027 men åtminstone innan 2030. Helt enkelt för att armén verkar vilja göra mer som man alltid har gjort trots att omvärlden har förändrats. Jag kan absolut förstå att försvarsgrenen, som den som utbildar flest värnpliktiga, behöver ha en generisk officer som främst ska verka som instruktör innan denne går vidare och gör något annat. Samtidigt innebär det att vi då hamnar med två utbildningssystem, OP och SOU, som utbildar mot samma typ av befäl med samma syfte inom armén.

I en tid där vi ska vara innovativa och redo för morgondagens slagfält förefaller det märkligt att kraftigt smalna av en utbildning och dessutom minska rörligheten mellan funktioner, förband och domäner. Blir vi verkligen bättre av att kräva 15 månaders utbildning och att den individen sedermera ska läsa till officer inom den inriktningen? Har de officerare vi hitintills utbildat, som haft kortare grundutbildning, verkligen inte kunnat bli tillräckligt kunniga? Är det en oro över att officeren inte kommer kunna stanna så länge på lägre nivå som föranleder det upplevda behovet av att skapa inlåsningseffekter?

Hur ska OP Ny sen takta med MDO och Natos behov av kompetens på olika platser i organisationen? Hur ska det här i ett senare skede omhändertas av HOP? Kommer arméofficeren behöva spendera mer tid i skola senare i karriären för att läsa olika YBK:er jämfört med sina kullare i övriga Försvarsmakten? Det ska bli intressant att följa projektet och se vart det landar in.

Lämna inte drönarverksamheten åt slumpen

Av

den 15 mars, 2026

i Allmänt

Kraftfullt influerad av Orvar Bäcklins substack om skjutträning och eldenheter kände jag att det kanske även kunde vara på sin plats att skriva något om drönarträning, om än i en lite kortare form. Notera att jag skriver träning och inte utbildning, det vill säga att mitt resonemang kommer kretsa kring det som sker efter att individen blivit godkänd som operatör på något av Försvarsmaktens fjärrstyrda system och har kommit tillbaka på förbandet. Jag vill också med det här inlägget ge lite stöd till chefer som nu får en massa tekniska system tillförda sig som de får ansvar för att infoga i sin verksamhet, inte sällan utan tydliga styrningar om var fokus ska ligga.

Precis som Orvar skriver är det viktigt att sätta mål: vad är det vi vill uppnå på drönaren som vi fått tillförd? Samma tänk bör även gälla för CUAS, markburna sensorer och liknande. Systemen tilldelas oftast med en tanke från högre stab men det inte alltid att den tanken lyckas tränga igenom hela vägen ner. Min personliga åsikt är att även om man på lägsta nivå inte delar högre stabs tanke eller syfte så ger det oss något att utgå ifrån. Det kan ge en direkt fingervisning om vad vi behöver fokusera på under träningen. Förväntas vi bevaka stora områden eller förväntas vi använda systemet i strid? Två olika syften som kräver olika flygprofiler och därmed olika träningsupplägg.

Som chef är det därmed viktigt att kontinuerligt följa upp hur drönaromgången, gruppen eller plutonen tränar. Precis på samma sätt som vi ska följa upp skjutträning, sjukvårdsförmåga och den fysiska statusen. Till hjälp finns exempelvis den fastställda loggboken för rpas befälhavare (LOGG RPAS BEFH). Utifrån den kan vi titta på vad personalen tränar på och utforma övningsmoment därefter. På samma sätt kan vi kräva av personalen att varje flygning ska ha ett syfte, även om det precis som på skjutbanan kan vara bra att bara komma ut och göra något, blir det bättre kvalité om vi bestämt vad det är vi ska öva på specifikt innan passet påbörjas. Vet vi att ett pass ska vara dedikerat till BVLOS, då är det också tydligt vilka konsekvenser det får om passet ställs in.

Med den typen av uppföljning är det också möjligt att bygga förtroende mellan chef och RPAS-personal kring prioriteringar samt hur chefen ser framför sig att vissa uppgifter löses. Exempelvis vid inhämtning mot rörliga mål, vilken information är det som är prioriterad vilket i sin tur påverkar hur nära vi måste ligga ett mål och därmed vilken risk vi måste ta med plattformen.

Låt inte heller flygtid bli ännu en siffra som ska inte i någon rapport utan ett praktiskt värde. Titta på vad som har uppnått med den flygtid som nyttjats och utvärdera om det saknas flygtid för att nå målsättningarna. Kanske är den totala flygtiden tillräcklig men att utförandet av flygningarna har inte varit tillräckligt effektiva för att fullt ut nyttja tiden? Kanske har det omsatts operatörer vilket medför att flygtiden måste utökas för att omhänderta en förmågehöjning för den nya personalen. Ta fram en stegringstrappa precis på samma sätt som det finns en tydlig stegring med en övningsserie.

Kontentan är att vi nu tillförs olika tekniska system, det ställer krav på såväl operatörer som chefer att vi nyttjar systemen effektivt och ändamålsenligt. För det är ingen annan som kommer tala om för såväl hemvärnsgruppen som logistikplutonen hur de ska använda drönarna för att det ska passa deras verksamhet. Så länge flygsäkerheten upprätthålls kommer det vara enheternas eget ansvar att omsätta tekniken till metoder och praktisk stridsteknik. Och det kräver mer från chefer nu initialt än att säga åt operatören att ”åka och dröna lite där borta”.

Den armégemensamma FOK:en

Av

den 13 mars, 2026

i Allmänt

I början på året, närmare bestämt den 29 januari, fastställde arméstaben ett tilläggsdirektiv för den armégemensamma FOK (förberedande officerskurs) som arméchefen fattat beslut om föregående år. Det uttrycks att FOK kommer vara obligatorisk för alla officersaspiranter som antagits till arméns officersutbildningar, oavsett om det är officersprogrammet eller någon av utbildningarna inom ramen för grundläggande officersutbildning (GOU). Det vill säga att alla som antas till OP och SOU i år förväntas genomföra en FOK på sitt förband som man läser för.

Syftet anges vara att den armégemensamma officerskursen ska öka såväl kunskap som förmåga inom det egna truppslaget. Individen ska bli bättre förbered kunskapsmässigt, få bättre förutsättningar för att kunna tillgodogöra sig skolans utbildning, ges bättre förutsättningar att utvecklas som chef och ”bli farligare för fienden”.

Läs mer

Mitt personliga ansvar

Av

den 7 mars, 2026

i Allmänt

Nytt år, nya händelser (minst sagt) och nya utgåvor av Försvarets forum. Och vad vore ett nytt nummer utan någon form av märklig kommentar kring sociala medier, om än så bara en mening? I sin lilla, ska vi kalla det för chefredaktörens inledning, i senaste numret väljer kommunikationsdirektören att prata om valår och informationsoperationer. Vilket är ett populärt ämne då exempelvis internetstiftelsen kommer ge ut en ”valspecial” om hur internet, bland annat sociala medier, påverkar medborgarens val. I ett försök att visa på allvaret och att vi alla är en del i det kognitiva försvaret faller kommunikationsdirektören i samma fälla som så många andra gjort före honom. Nämligen att sammanblanda kritik med att förstärka ”motståndarens narrativ” med en antydan om att det är farligt för Sverige.

Försvarsmakten finns en god säkerhetskultur avseende hur vi skyddar det som är skyddsvärt och hur vi bygger fysiska och tekniska stängsel. Det vi i ökad omfattning behöver rusta oss mot är våra motståndares ambition och faktiska försök att ”komma in i våra huvuden”; det som kallas för kognitiv krigföring (cognitive warfare). Tillsammans med våra allierade i Nato är detta ett område som Sverige
och Försvarsmakten kommer att ägna alltmer
uppmärksamhet. Här har vi alla ett personligt ansvar
att inte okritiskt dela inlägg i sociala medier eller
förstärka motståndarens narrativ.(taktisk.se fetmarkering)

Fredrik Peedu, kommunikationsdirektör

Ett ständigt återkommande förslag på lösning för att minska spridning av såväl miss- som desinformation är att individen ska vara källkritisk. Det lämnas till individen att vara rationell och inte dela sådant som är fel eller som kan gynna fiender till nationen (exempelvis Ryssland). Problemet är att argumentet bygger på den egna individens uppfattning om vad som är rätt eller fel, en egocentrisk bild av världen. Vad som i det här sammanhanget skulle kunna anses vara att ”förstärka motståndarens narrativ” blir otroligt subjektivt. Framförallt eftersom effektiv informationskrigföring sammanblandar information som vi kollektivt uppfattar som fakta tillsammans med vilseledande informationselement. Den absolut bästa skriver inte ut något utan lämnar det till individen att tolka det på ett visst sätt. Den absolut vanligaste formen av detta utsätts vi för dagligen av kvällspressen där en rubriksättning (och bildsättning) initialt får oss att tro en sak, inte sällan något som provocerar för att leda till klick och delning, men där när vi sedan läser innehållet inser att det inte alls var på det sättet.

Bild från Myndigheten för psykologiskt försvars-kampanj om hur memes och satir användes för att vilseleda. Kampanjen blev förlöjligad på olika håll, i synnerhet på högerpopulistiska sajter.

Detta sker dagligen av olika etablerade mediekanaler vilket gör det svårt att utöva en kontinuerlig källkritik eftersom det egentligen inte handlar så mycket om källans trovärdighet utan hur informationen formats av den individ som formulerat rubriken och den som formulerat texten (vilket är två olika individer). Den senare kan dessutom vara något som egentligen inte alls jobbar på tidningen som publicerar nyheten utan texten är oftast levererad från en annan nyhetsbyrå. Därefter kan viss redigering ske för att texten ska passa in mot den specifika målgruppen, och det är här som det stora problemet ligger. Alla nyhetsredaktioner formulerar sig efter sin målgrupp, oavsett om det är Sveriges Radio, Flamman eller Fria tider. Man har god insikt i vilka ord man ska använda samt hur rubriker ska formuleras för att få spridning. I synnerhet negativa rubriker får större genomslag. Känslor ska triggas och om du redan är upprörd när du läser en artikel så kommer du förstå den annorlunda jämfört med om du är glad. En inte oviktig faktor i sammanhanget eftersom det påverkar din förmåga till att kritiskt granska en nyhetsartikel exempelvis.

Vilseledande bild och rubriksättning
Vilseledande bild och rubriksättning

När vi då pratar om att människor måste bli bättre på källkritik och ta personligt ansvar menar vi med andra ord att individen först måste välja en källa som i huvudsak håller sig till vad vi kollektivt uppfattar som fakta och som vi accepterar som rekorderlig. Därefter ska individen undantrycka de känslor som rubriksättaren försöker trigga med sina väl valda ord, därefter förväntas individen läsa artikeln och motstå den initiala impulsen att vilja dela nyheten med andra i sin krets innan nyheten har ställts mot en annan källa (där processen görs om). Det faller på sin egen rimlighet för det är inte så människor fungerar, och det är inte så medielandskapet eller för den delen internet i stort är utformat. Därmed riskerar budskapet bli att det är bättre att ta det säkra före det osäkra och inte dela alls. Framförallt saknas den formen av kontroll utanför internet där människor påstår allt möjligt kring fikabord.

Sen har vi biten om att förstärka motståndarens narrativ. Alla narrativ kan förvandlas till vapen av en motståndare utifrån vad denne vill uppnå där och då. Det kan vara såväl positiva som negativa händelser beroende på om man vill stryka medhårs eller mothårs. Som jag beskrev innan har de bästa påverkanskampanjerna en grund av sanning i sitt påstående. Ibland behöver de inte ha ett falskt eller vilseledande element för att sanningen är tillräcklig i sig. Det innebär att en delning av en kritisk artikel, exempelvis kring hur hur en tidigare överbefälhavare skött sitt kärleksliv eller hur någon i landets politiska ledning haft tvivelaktiga affärer gynnar en motståndares narrativ. Samtidigt ligger det inom ramen för vad som är såväl medborgarens rätt att ta del av som att yttra kritik kring. Vi kan inte, av rädsla för att springa en fiendes ärenden, sluta att dela med oss av den kritik vi har. Snarare är det ett tecken på ett sunt fungerande demokratiskt samhälle att den kritiken kan ventileras OCH bemötas. Vi måste kunna bemöta och dessutom stå för det som är våra laster, som människor och i samhället i stort.

Bild: Under 2022 spred skvallersajten ”Stoppa Pressarna” flertalet artiklar om dåvarande överbefälhavarens relation med dåvarande underrättelsechefen vid NOA. Innehållet blandade friskt mellan faktiska händelser och vilda spekulationer.

För det är när den undantrycks som den blir farlig och börjar underminera tilltron till statsapparaten. Att kategoriskt avfärda kritik på det sättet och inte bemöta den riskerar istället att gynna motståndaren. Det är då vi får händelser som geijeraffären, eller för den delen Epsteinfallet, som muteras och sprids på ett sådant sätt att det till slut blir omöjligt att veta vad som är sant eller falskt. Det vi ser hända i USA vad gäller ett internt informationskrig är således inte mer än enstaka år bort om vi inte lär oss att hantera och bemöta kritik utan istället fokuserar på att kväva och förminska den.

Viktigare än att dras med i klagokörer är att
lägga energi på det man faktiskt kan påverka.

Överbefälhavare Michael Claesson

Detta leder mig till Överbefälhavarens kommentar kring krisen i Nato och hur det spekuleras på olika håll kring om organisationen kommer överleva utan USA eller ej. Generalens fokus är att bli redo för kriget, om det råder ingen tvekan och utifrån det perspektivet är det inte heller konstigt att han vill att alla andra har samma fokus. Det vill säga fokuserar här och nu på det som man själv kan påverka. Samtidigt är det också en farlig kommentar sett till att personalen samtidigt är människor, och därutöver medborgare med åsikter som kommer att påverka det val vi nu går in i. Det vill säga att det ligger inom räckhåll att påverka hur vi nästkommande period förhåller oss till våra allierade och partners. Då kan vi inte bara kasta det som händer västerut åt sidan och fortsätta som vanligt. I synnerhet inte när det kan komma att påverka personalens säkerhet och där det finns en risk för moralisk skada. Spekulationer uppstår där det saknas information, där svaren på frågorna helt enkelt uteblir. Det här är inget okänt, det vet vi med oss sedan vår egen grundutbildning att soldater kommer börja spekulera om när övningen tar slut. Det är mänskligt att vilja ha ramar att förhålla sig till och skapa möjligheter att påverka sin situation.

Det här är viktigt, inte bara för mig personligen utan för hela samhället. Ska vi ha en chans att bygga den resiliens som det hela tiden pratas om måste vi kontinuerligt utsätta oss för det som är svårt. Resiliens byggs inte av att undvika hinder eller problem. En robust motståndskraft hos individ och samhälle skapas genom att ta tag i problem och utsätta sig för det som är obekvämt, kontinuerligt. Det blir inte bättre av att enbart fokusera på det man själv kan påverka. Det blir inte heller bättre av att bara fokusera på problem. Det finns givetvis en ”sweet spot”, jag hävdar dock att vi i all väsentlighet fortsatt ligger på den mer försiktiga sidan när det gäller att vara kritiska och att vi alltjämt är mer lojala än vad som kanske är rimligt.

Och gällande den goda säkerhetskulturen så är den fortfarande av karaktären att skydda sånt som är ”pinsamt hemligt” mer än det som är hemligt samt att vi generellt har en tendens att överskydda information i tron om att allt som berör militär verksamhet måste vara skyddsvärt (som exempelvis villkor för FLF Finland).

Det här är hur jag väljer att utöva mitt personliga ansvar att, i enlighet med uppförandekoden, markera mot sådant jag uppfattar leder till en destruktiv tystnadskultur och en krigsorganisation som inte alls är redo för vad som komma skall. Jag är väl medveten om att det runt om i organisationen uppfattas som klagosång, destruktivt eller rent utav underminerande. Men till dess att gemene officer slutar vara rädd för kritik och att kritiken kan springa fiendens ärenden kommer jag känna mig nödgad att fortsätta peka hål på den grandiosa självbilden och visa på bristerna. Svenska liv kan hänga på det.

Budgeten och personalen

Av

den 3 mars, 2026

i Allmänt

I slutet på februari offentliggjordes Försvarsmaktens budgetunderlag för 2027. Underlaget redogör dels för hur myndigheten planerar att använda de pengar som tilldelats i enlighet med det regleringsbrev som gäller för 2026. Underlaget innehåller även rekommendationer från myndigheten vad gäller förändringar i lagstiftning och organisation för att kunna uppnå de uppsatta målen samt viktiga investeringar inom olika områden.

Underlaget innehåller även en redogörelse för aktuellt läge inom myndigheten och vad man avser att göra under perioden 2027-2030 och 2031-2035 inom respektive försvarsgren och stridskraft. Det finns mycket att skriva om men just den här artikeln kommer fokusera på personalen, såväl försörjning som de förändringar som oundvikligen kommer att påverka vardagen för den kontinuerligt tjänstgörande personalstyrkan.

Förra året fattade Natos medlemsländer beslut om vilka förmågemål (capability targets) som ska vara gällande de kommande åren för respektive land. Dessa påverkar i allra högsta grad hur Sverige behöver utforma sitt militära försvar och därmed hur personalstyrkan behöver utformas.

Ett nytt beredskapssystem

Militär verksamhet är naturligt ihopkopplat med beredskap och beredskapen har sett lite olika ut beroende på tidsperiod samt förbandstyp. Det nya beredskapssystemet är anpassat till Nato och består av sex olika kategorier som anger olika nivåer av tillgänglighet av såväl personal som materiel samt typ av personalkategori. I kategorierna1 till 3 återfinns förband bestående av kontinuerlig och tidvis tjänstgörande personal. Personal som Överbefälhavaren äger mandatet till att aktivera till del eller i sin helhet i normalläget (det som formellt kallas för grundberedskap). Kategori 4 är krigsförband bestående av värnpliktiga. Kategori 5 består av de förband som innehåller delar av både stående och värnpliktig personal. Slutligen har vi kategori 6 som består av Hemvärnet och dess materiel. Förenklat är tanken att kategoriseringen ska hjälpa till att kravställa organisationens olika delar för att möta såväl nationella krav som de krav alliansen ställer på oss. Allt för att de beslutade krigsförbanden ska vara operativa senast 2030 enligt nuvarande plan.

Massvis med nya förmågor, men brist på rätt personal

I underlaget beskriver Försvarsmakten hur flera olika förmågor utvecklas, förstärks eller köps in. Bland annat vad gäller tekniska system och underrättelsesensorer eller att vi går mot automatiserad bearbetning och molntjänster. I detta framhålls, återigen, att personal med rätt kompetens är avgörande och att det är centralt att myndigheten fortsatt ”motiverar och utvecklar” sin personal samt att man har ändamålsenliga avtal.

Myndigheten redovisar återigen det som varit känt under flera år, att det finns en brist på personal inom en rad kompetensområden såsom teknisk tjänst, IT, logistik och STRIL. Det nya är att bristkompetenserna nu kategoriseras som ”förutsättningsskapande”, ”stödjande” och ”stridande” samt att det tillförts ytterligare kompetenser som tidigare inte kommunicerats rakt ut men som varit kända inom myndigheten.

För att lösa problematiken vidtar Försvarsmakten ett antal åtgärder, förutom det fortsatta arbetet med lönestrukturen som alltid nämns lite pliktskyldigt. Bland annat vill man i högre utsträckning yrkesvägleda officersaspiranter mot de funktioner där det finns personalbrist. Därutöver görs det återtag på utbildningar, utbildningar görs om samt att det tillkommer omställningsutbildningar för redan anställd personal för att kunna lucktäta. Här finns det således möjligheter för den som redan nu funderar på att kanske byta funktionsinriktning eller som står i valet och kvalet kring vad man ska göra i framtiden.

Vidare kommer den nya personalgruppen ”specialist” att införas som kommer rekrytera direkt ur GSS-kategorin. Detta i enlighet med tidigare beredningar där den nya kategorin ska möjliggöra för myndigheten att behålla GSS:er som har bristkompetenser. Förhoppningen är att fler GSS;er då ska uppleva sig motiverade att stanna längre än vad de gör idag. Därutöver vill Försvarsmakten att det politiska styret inför ekonomiska incitament för att fullgöra sexåriga anställningsavtal. De ekonomiska incitamenten utgörs dock inte av rena pengar utan att individen kan ”under viss tid (till exempel 120 veckor)” läsa en högskoleutbildning och erhålla den högre delen av studiebidrag enligt studiestödslagen (3,85% av prisbasbeloppet per vecka). Detta skulle idag innebära strax över 2200kr i veckan.

I huvudsak ska nya förband och förmågor som ligger utanför försvarsbeslut 2024 utgöras av mobiliserande förband, det vill säga bemannas med värnpliktig personal. Skulle det däremot ställas krav på högre tillgänglighet, i enlighet med nya beredskapssystemet, så kan en ”ombalansering” genomföras där stående och mobiliserande förband renodlas för att frigöra K-personal.

Det vill säga att trots det köps in nya system och att det talas om nya förmågor, är det inte alls säkert att förmågan egentligen finns eftersom det saknas personal med rätt kompetens för att bygga, vidmakthålla och utveckla förmågan. Det är den upplösningen som missas när tabeller sammanställs på kategorinivå vilket pekar på en utökning, medan en tabell som skulle vissa personal fördelade per funktion istället skulle visa en betydligt dystrare bild.

Försvarsmaktens personal förväntas vara mer tillgänglig både idag och imorgon, både ny- och repetitionsutbilda fler samt förväntas uppfylla de åtaganden som Sverige har gentemot våra allierade vid bemanning av staber, skolor etc. Detta innebär inte bara att det är lönemedel som behövs skjutas till. Det kräver en total omdaning på nationell nivå vad gäller rätt till stöd, andra skattesatser och färdiga boendelösningar för att minska bördan på personalen. Det tåls att återigen poängtera att det inte är Försvarsmakten som gått med i alliansen utan Sverige. Därmed är det statens skyldighet att tillse att förutsättningarna finns för att Försvarsmakten ska kunna uppfylla sin del.

Insatsberedskap och semester

Av

den 1 mars, 2026

i Allmänt

Lagom till att semesterplanerna för sommaren ska läggas för att kunna fastställas senast 1 april blev det känt att det hade kommit en ny FAS (försvarsmaktens avtalssamling) för 2026. Förutom att det nya avtalet, som hade tillägg som började gälla från den 12 februari, inte har kommunicerats ut i organisationen innehöll den ett tillägg kring insatsberedskap och semester som omkullkastar tidigare praxis.

Läs mer

Villkoren för FLF Finland

Av

den 24 februari, 2026

i Allmänt

Idag fastställdes villkoren för FLF Finland som kommer utgå ifrån Boden (i huvudsak) med ett stabselement i Finland och diverse förstärkningsfunktioner baserad på sina respektive hemorter. Arméstaben har utifrån de givna förutsättningarna och med stöd av FST HR genomfört en analys om vad som ska gälla för de delar som är underställda Nato på respektive sida av gränsen samt de enheter som inte är underställda Nato men som ska förstärka och möjliggöra bataljonstridsgruppens rörlighet.

Den huvudsakliga styrkan som kommer befinna sig på I 19 i Boden kommer under perioden 6 juni 2026 till 25 juli 2027 ha 1-3 dagars beredskap (samt kunna inta kortare beredskap vid särskild order). Med anledning av inställelsetiden har armén bedömt att pendlingsresor inte är aktuellt, det vill säga att man inte avser att betala för resor för den personal som inte bor på orten utan är rekryterade till orten för tjänstgöring vid FLF. I underlaget redogör man för den bostadsbrist som råder vid garnisonen och att soldaterna, som är tidsbegränsat anställda, inte kan förväntas ”investera dyrt i bostäder” på orten. För att ändå bibehålla attraktionskraften för FLF Finland och behovet av att snabbt kunna utöka personalvolymen har man dragit en rad slutsatser.

Först och främst väljer man att lösa boendefrågan genom att erbjuda logementboenden till personalen. Detta innebär dock inte att alla är garanterade logementsboende på garnisonen i framtiden (det vill säga vid nästa upprättande av FLF Finland), utan man flaggar för att bristen på logement kan leda till att personal förläggs på skjutfältsläger och å gästförläggningar i Finland. Boendet erbjuds utan förmånsvärde.

Kopplat till boendeformen har arméstaben också identifierat att det blir svårt för individen att laga mat. Således väljer man också att erbjuda fri kost på garnisonen. Det vill säga att personalen kommer att få äta i matsalen med förmånsvärde. Det innebär att individen beskattas schablonmässigt 310 kronor varje dag för när de äter frukost, lunch och middag på regementet. Förmånsvärdet i sig justeras enligt rutin vid försvarsmaktsdygn eller där kosten ser annorlunda ut på grund av andra anledningar. Det ska tilläggas att förmånsvärdet läggs på den pensionsgrundande inkomsten och om antagandet om 35-40 förbandsövningsdygn per halvår stämmer borde rimligtvis ingen soldat ha det knapert under sin tjänstgöring.

För personalen som stationeras i Rovaniemi ser det annorlunda ut. Dessa kommer gå på URA och såväl boende som kosthållning anses vara lösbart för individen. Därtill anses det vara möjligt med pendlingsresor, troligtvis kopplat till att beredskapstider kommer vara mer dynamiska för stabspersonalen än för bataljonstridsgruppen i Boden.

För det enheter som inte ingår i förbandet till vardags och som inte är direkt underställda Nato kommer beredskap om 1-3 dygn tillämpas på hemmaorten. Förbandsövningar om 10-15 dygn per halvårsperiod är att vänta tillsammans med FLF, i övrigt sker övningsverksamhet inom eget OrgE. De delar som kommer från A 8 kan, om möjlighet finns och chefen för Bodens Garnison beslutar om det, erbjudas fritt boende också.

Arméstaben flaggar också för att den här principen om logementsboende och fri kost kan komma att tillämpas på andra garnisonsorter om det behövs. Det kommer även ske en analys och ett nytt beslut för de förband som ska avlösa FLF Finland under hösten 2027.

Notervärt är att Försvarsmaktens avtalssamling 2024 anges som det avtal armén haft att förhålla sig till. Rimligtvis borde det vara FAS 2025 man avser. Oaktat är det en lösning som till del påminner om hur det såg ut med dåtidens Nordic Battlegroup och ”Insatsförband armén” där personalen rekryterades till specifika förband, erbjöds logementboenden och fria hemresor men där maten fick lösas av individen själv. Det positiva är att individen slipper tänka på boende, mat eller förvaring av utrustning. Det negativa är att de svenska skattereglerna innebär att en inte obetydlig summa dras från lönen varje månad för mat som kanske inte alla gånger lever upp till förväntningar. Däremot är det ett steg i en riktning mot lösningar som medger att Försvarsmakten under längre perioder kan upprätta beredskapsförband med tydliga villkor för personalen. Vilket, oavsett hur man ser på logementsboende eller fri kost, är ett steg framåt från hur det varit tidigare.

FM2026-4080:3 Villkor FLF FIN 2026-27

Vilken militär pedagogik pratar vi om?

Av

den 24 januari, 2026

i Allmänt

Pliktrådets rapport, eller snarare rapporteringen om rapporten, triggade igång olika diskussioner på ämnet. Efter en kort nedgång i intensitet kom nu ett debattinlägg i frågan som jag känner mig nödgad att svara på. Anledningen är att jag uppfattar artikelns tes om militär disciplin och militär pedagogik som missvisande. Utifrån det som författaren skriver och hur han bygger sin argumentation uppstår det han säger sig vilja motverka, nämligen en sammanblandning av begrepp som ”skapar mer moralisk tillfredsställelse än analytisk klarhet”. Med detta menar jag att författaren tar skydd bakom att militären, och den militära sfären, är något annat än den civila. Påståendet ”[m]ilitären är inte en arbetsplats bland andra” är något som är lätt att hålla med om. Det har varit en återkommande kritisk invändning mot hur Försvarsmaktens marknadsföring såg ut under 2010-talet där den förmedlade bilden av Försvarsmakten ”som vilket annat jobb som helst” skapat en dissonans hos personalen. Författaren har helt rätt i att myndighetens våldsmonopol inte bara skiljer sig från övriga utan ställer också unika krav, på såväl soldater som befäl. Det är ungefär här jag slutar hålla med författaren om beskrivningen.

För resten av artikeln blir ett resonemang som framstår som att kollektiv bestraffning är ett nödvändigt ont för att uppnå fungerande förband som kan vinna striden. I sammanhanget nämns ”funktionell militär disciplin”. Argumentationen har många likheter med de argument jag har hört om att om en individ misslyckas så drabbar det gruppen, därmed är det gruppens misslyckande och straffet ska utdelas kollektivt. Det har även påståtts att det ses som kollektiv bestraffning om två gruppmedlemmar behöver hämta utrustning som gruppen glömt. Författaren beskriver det bl a som ”[i] militär utbildning fyller kollektiva metoder för disciplin en funktion: att tydliggöra att individuella handlingar aldrig är isolerade, att individuella misstag får kollektiva konsekvenser och att gruppen förväntas korrigera och utveckla sig själv.” Saken är den i de exempel som framförs i media och i Pliktrådets rapporter inte kan beskrivas som ”funktionell militär disciplin”.

Det har även utfärdats kollektiv bestraffning som exempelvis att samtliga på en pluton har behövt ställa sig i plankan under motsvarande tid som en individ är sen till uppställningen eller att alla har behövt göra 50 armhävningar när en individ glömt sitt kroppsskydd på logementet. Vid händelserna har befälen beskrivit det som en belöning.

Förbandsbesöksrapport Norrbottens regemente I 19
3 oktober 2024

Om en individ glömmer sitt matkärl är det inte ”funktionell militär disciplin” att låta hela plutonen springa och lämna sina kärl, för att därefter springa tillbaka och hämta dem. Det finns ingen lärdom att dra där mer än att nästa gång kommer individen eller gruppen mörka för att undvika en fysiska bestraffning. Att mörka, mygla och ljuga är typiska tecken på dysfunktionell militär disciplin. Funktionell (konstruktiv) militär disciplin hade påtalat att glömma sitt matkärl inte når upp till den standard som förväntas och därefter låtit gruppen lösa problematiken internt.

På ett kompani fick två plutoner kasernförbud när en värnpliktig blivit för full under en kväll.

Förbandsbesöksrapport Skaraborgs regemente P 4
30 september – 1 oktober 2024

Författaren har helt rätt i att individuella misstag kan få kollektiva konsekvenser. I den militära världen kan de konsekvenserna vara ödesdigra. Däremot är det skillnad på de exempel som framförs i nyhetsrapporteringen, som att få kollektivt frågeförbud, och att exempelvis en tänd lampa i förläggningen får konsekvensen att alla tält måste flyttas. Det senare är att förbereda sig för verklighetens konsekvenser. Det föregående är ett tecken på bristande pedagogisk mogenhet hos befäl.

Det finns en antydan i författarens text att det skulle innebära konsekvenser för försvarets förmåga att öppet prata om att ”vissa former av militär pedagogik och utbildningsmetoder”, så som de beskrivs i pliktrådets rapporter, är oacceptabla. Jag vill snarare säga att det vi vänder oss emot är avsaknaden av militär pedagogik som är förankrad i pedagogisk forskning. En anledning till att jag tog upp skolaga i mitt inlägg var att vi inom skolväsendet och samhället i stort har gjort en kunskapsmässig resa där vi sakteligen kommit fram till att den form av disciplin som förr sågs som självklar beprövad erfarenhet, inte fungerade alls som den var tänkt. Snarare skapade den fler och större problem. Jag menar att den ”militära pedagogik” som det pratas om egentligen inte är mer än ”broscience”, en så kallad ”beprövad erfarenhet” som inte klarar en vetenskaplig genomlysning.

Några hörde av sig med anekdoter i stil med att ”soldat x glömde sin automatkarbin några gånger. Soldat x fick sen bära runt på en gren tillsammans med sin automatkarbin. Soldat x glömde aldrig sin automatkarbin igen.” Underförstått att åtgärden hade en god pedagogisk verkan och beviset var att individen aldrig glömde sitt vapen igen. Andra berättade om att hur de efter att ha fått göra armhävningar tillsammans aldrig glömde något eller var sena till uppställningar. Då måste ju finnas ett orsaksamband eller? Inte nödvändigtvis då det inte är uteslutet att effekten hade kunnat uppnås med andra medel. Att exempelvis soldat x hade kunnat komma ihåg sin automatkarbin genom andra, mindre hämmande åtgärder, som dessutom inte riskerade att påverka individens kognitiva förmåga. Om nu soldat x var tvungen att hålla koll på både en automatkarbin och en pinne är det rimligt att anta att det tog lite mer kognitiva resurser än att enbart behöva hålla koll på sitt vapen.

Hade nu kollektiv bestraffning varit effektiv i militära sammanhang hade vi haft studier som visat det. Framförallt hade vi sett det mer framträdande i högpresterade befattningar och förband. Vi har studier kring militär disciplin och att det militära livet ter sig annorlunda från det civila, just vad gäller krav på att ge upp vissa självklara individuella rättigheter. Om det råder ingen diskussion. Vi ser vad fysiska och kollektiva bestraffningar gör med militära förband i längden. Vi vet att det har en nedbrytande effekt och att det är just militära chefers bristande ledarskap som leder till förfallet. Att förskjuta det ansvaret till att säga att det handlar om statens organisering av det militära våldet är som sagt att skapa en ”moralisk tillfredsställelse” mer än en faktisk analys av problemet. Det är att frånta befälen agens.

Den riktiga frågan är snarare om det är moraliskt acceptabelt att staten organiserar det militära våldet baserat på känsla mer än faktiskt beprövad kunskap?

Bestraffningar och vård

Av

den 17 januari, 2026

i Allmänt

Med den återaktiverade värnplikten har vi även fått tillbaka de problem som var återkommande. Nämligen allt från värnpliktiga som inte kan hålla sig från att blindavfyra automatkarbiner mot kamrater till befäl som utfärdar kollektiv bestraffning. Därtill har det även blivit allt vanligare att kritik framförs mot att befäl agerar ett filter mellan den värnpliktige och försvarshälsan, vilket på de flesta förband sker på försvarshälsans initiativ för att de inte är organiserade för att kunna omhänderta den kraftigt utökade mängden värnpliktiga. Man kan säga att den militära vårdcentralen dras med samma underbemanning som den civila runt om i landet.

Jag tänkte att det skulle vara en okontroversiell ställning att säga att inget befäl ska bedöma hur sjuk en individ är och därmed om denne ska få gå till försvarshälsan eller få ”lättnad i tjänsten”. På samma sätt trodde jag att vi hade lämnat bakom oss tidspassningsövningar och ”mikrofys” för att någon var sen till exempelvis en uppställning. Men min inbox har under det senaste dygnet exploderat och det är väldigt många som på olika sätt försvarar såväl fysiska konsekvenser som att befäl ska få döma av vem som behöver gå till försvarshälsan eller ej. Ibland under förevändningen att det ska ske en ”vuxen dialog” mellan befälet och den värnpliktige.

Vi kan börja med bestraffningar. Eftersom vi befinner oss i en utbildningssituation vill jag börja med att påpeka att skolaga avskaffades i Sverige 1958. Dessförinnan hade man redan börjat reglera agandet där fel som berodde på ”bristande fattningsgåva, eller kroppslig svaghet hos barnet” inte fick resultera i aga. Detta kunde man alltså komma fram till i en utredning 1947. Är det något vi därefter kommit fram till är att fysiska straff leder till få kortsiktiga positiva effekter men en rad negativa konsekvenser. Vi vet också att individer som straffas för något antingen blir mer ängsliga när de ska utföra eller fatta beslut (känns det igen kanske i en tid där vi pratar om chefer som är rädda för att fatta beslut?), eller att de helt enkelt mörkar när de gör fel.

I Försvarsmakten finns två kategorier människor: de som någon gång glömt sitt vapen någonstans och de som kommer att glömma sitt vapen. En del har dragit anekdoter om hur individer som glömt sina vapen fått bära på andra saker som ett sätt att aldrig glömma vapnet igen. Man har direkt sammankopplat att det är den specifika åtgärden som skapat effekten. Jag hävdar att det är svag evidens att bärandet av en pinne leder till att man aldrig mer glömmer sitt vapen. Det finns desto mer evidens för att människor inte glömmer saker fler gånger när de har gjort det en gång och de har upplevt det som obehagligt internt. På samma sätt som att en individ som skjutit ett vådaskott sällan gör det igen. Det räcker oftast med att en individ upplever negativa känslor för att de ska undvika att hamna i samma situation igen. Det behövs inga tidspassningsövningar, armhävningar eller grenar. Skulle en individ vara återkommande trots varningar och disciplinåtgärder inom ramen för lagen, då kommer inte jägarvila hjälpa heller.

En invändning mot att alla värnpliktiga obehindrat ska få besöka försvarshälsan även vid förkylning är att ingen går till en civil vårdcentral när de är förkylda. Man stannar hemma i värsta fall. Och jag vet att en del försvarshälsor gärna beskriver sig som motsvarande civil vårdcentral. Problemet är att kontexten vi existerar i är annorlunda jämfört med samhället. En GSS kan vakna upp en morgon, känna sig krasslig, ringa till chefen och stanna hemma. Vi har ett system som möjliggör för individer att vara sjuka från jobbet utan att tappa allt för mycket i lön, få uppleva konsekvenser på jobbet eller ens bli av med jobbet. Den inpliktade har inte den möjligheten. Denne har blivit fråntagen en hel del rättigheter som vi annars tar för givet som anställda. Istället behöver individen anhålla om att få uppsöka försvarshälsa och därigenom få lättnad i tjänsten. Eftersom sjukvården inom Försvarsmakten inte är dimensionerad för detta har det uppstått en normglidning där befälen förväntas göra den första bedömningen. Detta helt utan formell utbildning (nej, jag räknar inte en genomgång med FH som utbildning). Det är därför vi hamnar i situationer där det uppfattas som att befäl nekar värnpliktiga att söka vård.

Det argumenteras för att befälet och soldaten måste kunna ha en vuxen diskussion innan denne går till FH. Och ja, i en perfekt värld med humanistiska befäl utan bias med kunskap motsvarande åtminstone en undersköterska så skulle det funka. Nu har vi inte de befälen. Vi har allt mellan välvilliga utan utbildning till befäl som ser värnpliktiga som mjäkiga snöflingor. Det är verkligheten, och då har jag inte berört det maktbalansen mellan ett befäl i sin hemmamiljö och en 19-åring som har såväl informationsunderläge som befinner sig i en ovan miljö.

Min tolkning är att mycket kring olika bestraffningsmodeller eller för den delen att få avgöra vem om ska gå till försvarshälsan vilar på en känsla av att det måste var rättvist. Ingen ska få mygla. Där tror jag mycket av problematiken ligger och det är det vi behöver fokusera på.

Sida 1 av 51

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén