Taktisk.se

Din KB i matkön

Arméns förslag för framtida personalförsörjning

Av

den 9 juni, 2026

i Allmänt

Personalförsörjning, ”rådighet” och ”gripbara förband” är ämnen som är ständigt diskuterade. I ett inlägg om arméns behov av förändrad personalförsörjning framför arméchefen ett par punkter som är värda att lyfta fram eftersom de tydligt visar på vilka vägval som förespråkas på högre nivåer och därmed sannolikt kommer bli verklighet inom en nära framtid.

Vi vet sedan tidigare att just personalförsörjningen är en tuff nöt för myndigheten, framförallt i en tid där vi ska växa i såväl antal förband som personal under grundutbildning samtidigt som vi ska fullfölja våra åtaganden som Nato-medlem och dessutom hantera en stor kull med pensionsavgångar. Det har kommunicerats redan under dåvarade överbefälhavares period att belastningen för personalen skulle öka med de ökade kraven. Samtidigt har det inte uppfattats funnits samma framåtlutning gällande att snabbt korrigera samtliga ersättningar och därutöver tillsätta ytterligare förstärkningar. Resultatet ser vi nu med att det varit trögt att rekrytera till FLF Finland (där har man nu infört ytterligare tillägg för se som skriver på) samt att det allt jämt finns brist på personal inom kritiska funktionsområden som samband, logistik och teknisk tjänst. Det senare har förvisso lett till införandet av särskild teknisk officerutbildning (STOFU) i samarbete med landets tekniska universitet vilket, som jag ser det, är rätt väg. Däremot är det allt jämt trögrörligt vad gäller att skapa ekonomiska incitament för individer att välja de här inriktningarna framför de mer ”traditionella”.

Som jag uppfattar inlägget vill armén lösa en del av bemanningsproblematiken genom att tillse att värnpliktiga under grundutbildning i högre utsträckning kan nyttjas som en beredskapsresurs även utomlands. Detta har varit på gång länge och något som politiken sedan några år tillbaka öppna dörren för. Det andra är att se över avtal så att det mer handlar om skyldigheter för individen än frivillighet, det vill säga att om du är reservare (oaktat GSS, SO eller OF) så ska du stå till förfogande för tjänstgöring och det tredje är en total reform av hela befälssystemet (också något som flaggats för tidigare i o m införandet av GSS-specialister och att SO ska ses som WO).

Personligen är jag för att krigsplacerade, färdigutbildade, värnpliktiga ska kunna användas för att förstärka våra allierade utomlands. Det ser jag som en självklarhet att vi ska kunna nyttja våra krigsförband för, oavsett om de är stående eller ej. Däremot håller jag inte med om önskan att värnpliktiga under grundutbildning ska användas som förstärkningsresurs på det sättet. Jag kan absolut förstå att ”Bifrost Bridge” gav mersmak och att vår övertygelse om våra värnpliktigas höga kvalité bidrar till att beslutet upplevs som självklart, men då vill jag lyfta att det handlar om individer som fortfarande genomför sin grundutbildning. De är inte färdigutbildade. Det är en ack så viktig faktor.

Grundutbildningen är absolut en del av ”förbandsproduktionskedjan”, det är däremot inte detsamma som att det är ett färdig förband att skicka utomlands för att lösa ut beredskapsuppgifter. För detta har vi historiskt haft utpekade beredskapsförband som tränats för den uppgiften, och som dessutom fått ersättning därefter. Den här viljan att lyfta värnpliktiga till utlandet som förstärkning riskerar att bli en permanent nödlösning för att täcka upp en bristande personalförsörjning av de stående förbanden. Är det något som Försvarsmakten varit bra på så är det att krama ut så mycket som möjligt till så låg kostnad som möjligt ur sin personal. Exempelvis genom en att kadetter utan arbetstid överanvänds där ordinarie arbetstidsplanering havererat. Jag förstår också att det är enklare att motivera att värnpliktiga under sitt slutskede ska kunna skickas utomlands och att det är bra erfarenhet. Samtidigt är det ett önsketänkande att förutsätta att beredskapsuppgifter kommer ligga dyka upp på ett sådant sätt att värnpliktsförbanden ligger rätt till i sin utbildningscykel. Verkligheten riskerar snarare bli att behovet av en förstärkning uppstår i den kritiska period där förbanden ska börja sin samträning för att kunna uppnå rätt krigsduglighet för KRO. Om vi idag tycker att det är jobbigt med tidsuttaget för högvaktsträning och vad det ställer till med utbildningsmässigt, tänk då vad motsvarande tid skulle innebära när förbandet plötsligt står i Baltikum.

Precis lika lite som värnplikten ska användas som ett uppfostringssystem av ungdomar, ska det inte heller användas som en ekonomisk gapfiller för att vi inte lyckas rekrytera rätt personal. Precis som att vi inte ska utnyttja BFA-soldater för att agera tekniska chefer på brigadnivå. Det är förtjänstfullt att det uppmärksammas positivt för individen, men jag får personligen oroskänslor i magen för framtiden om det här blir norm.

Vad gäller befattningsmatchning för vårt befälssystem gentemot våra allierade håller jag inte med om att det är den springande orsaken till att revidera systemet. Det riskerar snarare att förvärra situationen ytterligare för att vi ska försöka anpassa oss till vad vi tror är en norm. Alla allierade har sina system, inget är direkt översättbart till något annat utan det finns nyanser. Jag hävdar att vårt anpassningsproblem snarare ligger i vad vi själva trott att vi infört, hur vi kommuicerat det internt och att de efterkommande konstanta förändringarna gjort det svårt för personalen att både förstå och förklara hur det är tänkt att fungera. Försvarsmakten är en produkt av sitt samhälle, och därmed har vi en rad organisatoriska skillnader gentemot våra allierade som är sprungna ur hur vårt samhälle är byggt. Det faktum att vi har ett fack är inte en självklarhet i hela alliansen. Precis som att det inte är självklart att vi har samma form av yttrandefrihet som övriga svenska medborgare.

Jag håller med artikelförfattarna om att det behövs förändrade avtal som har flera steg för att hantera behovet av ökad tillgänglighet. Det behövs absolut bli tydligare vilka avtal som gäller, när och att dessa tillämpas lika. Vi har inte råd med att exempelvis sjögående personal går miste om ersättning för att man väljer ett avtal över ett annat. Vi har inte heller råd med att avtal ska omförhandlas årligen för att ersättningarna är satta i absoluta tal och därmed kan vara förändrade i två årtioenden. Vi behöver avtal som gör det ekonomiskt hållbart att, även när samhället i övrigt inte höjd beredskapen, tjänstgöra i högre utsträckning där ersättningar kan användas för att avlasta mer på hemmafronten. I synnerhet om vi vill ha en organisation ”som premierar lärande, innovation och ansvarstagande”, tre saker som inte sällan går utöver privatlivet eftersom det kräver ett ökat uttag på arbetet. Om dessa två giriga organisationer (familjen och försvarsmakten) ska kunna samexistera behöver den ena köpa ut den andra i perioder.

Det finns mer i artikeln som kan diskuteras i respektive detalj. Det här är tre saker som jag tycker behöver lyftas brett för fler att diskutera och fundera på. För när dessa förändringar realiseras kommer det få stora påverkningar, även utanför armén och Försvarsmakten.

En havererad delgivningskultur

Av

den 4 juni, 2026

i Allmänt

Jag har länge anmärkt på att linjevägen, det vill säga där information ska vandra från chef till chef, inte fungerar. Jag påstår att den inarbetade kulturen av att information ska gå linjevägen är den starkast bidragande orsaken till att information inte bara försvinner utan förvanskas längs vägen och leder till missuppfattningar. Det vill säga att det leder till samma problematik som man säger sig vilja motverka. Genom att försöka styra informationsflödet bort från ”KB i matkön” har vi istället hamnat i en annan form av matkö som skapar lika mycket rykten, frustration och missförstånd.

Jag förstår absolut bakgrunden till delgivningssystemet. Att låta information gå linjevägen är en form av kvalitétsstämpel på att informationen är äkta och att den, åtminstone till stora delar, är sann. Det är ett rimligt antagande eftersom ingen, åtminstone medvetet, kommer fara med osanning. Problemet är däremot att vi har för hög tilltro till våra chefers förmåga att korrekt förmedla verbalt förmedlad information samt att mängden information som förmedlas (både verbalt och i skrift) har ökat markant senaste årtioendet och att informationstempot är snabbare än förr.

Det är en underdrift att det produceras hundratals order varje dag i Försvarsmakten, därutöver produceras det antagligen lika många garnisonsmeddelanden, instruktioner, informationsblad med mera. En mängd dokument som slungas ut som mail och som sedan ska förmedlas ”för kännedom” till all personal. Jag är antagligen inte ensam om att ha missat att serviceförrådet har stängt en tisdag på grund av någon anledning och att det förmedlats fyra veckor tidigare i ett garnisonsmeddelande. Information som bara återfinns i det specifika dokumentet och anslaget på förrådsdörren på den specifika dagen, men ingen annanstans. Trots att vi har ett intranät där den informationen kan förmedlas. Istället så försvinner den formen av information i ett enormt informationsflöde för att det var information som förmedlades långt innan behovet av informationen ens var identiferat.

Det är heller ingen nyhet att jag anser att emilia är ett undermåligt verktyg för informationsdelgivning, vilket inte enbart beror på hur systemet är uppbyggt utan även på hur lite tid vi kollektivt lägger på att tillse att det finns rätt information, lätt gripbar. Det finns givetvis undantag, där ansvariga för specifika samarbetsytor kontinuerligt uppdaterar och strukturerar information på ett sätt som gör den lätt att konsumera för en användare. Det kräver däremot oftast att man redan hittat samarbetsytan och aktivt valt att följa den. Gör man inte det, då är informationsletandet att närmst likna med spelet ”finns i sjön”.

Jag påstår även att det är betydligt viktigare att informationen kommer ut brett i olika kanaler än att den förmedlas linjevägen eller för den delen fastställes 4 veckor innan i ett dokument som få läser. Behöver exempelvis en stödfunktion stänga är det information som oftast är aktuell för människor att veta 1-2 veckor innan stängningen sker då det är generellt den tidshorisonten som individen lever i.

Men för att gå tillbaka till linjevägen. Om vi fortsatt ska hålla oss till linjevägen behöver något radikalt förändras kring hur vi delger information. Till att börja med behöver information i högre utsträckning förmedlas i skrift längs med linjevägen där den verbala delgivningen fungerar mer som en kontroll eller ”heads up” där chef låter underställd chef veta att det finns information att läsa. Därtill behöver vi bli betydligt skickligare retoriskt, eller åtminstone inte lägga in en massa extra information som bara är brus. När det pratas om inventering av underkläder behöver det inte ske tillsammans med en utläggning om hur dåligt det är att man inte får hämta ut fler brynjor eller att snabbköpet inte finns längre. Den formen av utsvävningar leder oundvikligen till informationströtthet och att möten blir betydligt längre än vad de behöver vara.

När information ska gå linjevägen innebär det inte sällan att det blir långa ledtider beroende på hur mötescykeln ser ut på ett förband. Det är inte sällan så att det kan dröja flera veckor för information att nå hela vägen ner vilket inte nödvändigtvis är ett problem när det handlar om soldathemsfika, men när det handlar om att svara på ett uppkommet bemanningsuppdrag där svarstiden går från veckor till enstaka dag blir påverkan betydligt allvarligare. Här finns det betydande utvecklingsutrymme gällande val av metod vid informationsförmedling. Alldeles för många i den här myndigheten hanterar emailsystemet som ett substitut för sms eller telefonsamtal. Där man i princip förväntar sig att få svar direkt på tidskritiska frågor vilket i praktiken inneburit att chefer blir bundna till sina mailkorgar för att inte missa information, och enheter måste skapa strukturer för att minska risken för att en fråga blir liggandes mer än enstaka dagar.

Att massivt mailbomba personalen är inte ett ändamålsenligt sätt för att motverka rykten eller att felaktiginformation sprids. På samma sätt är det inte att motverka rykten att hänvisa till linjevägen. Ändamålsenlig delgivning bygger på att rätt information når rätt mottagare i rätt tid. Det vill säga att om vi vill att GU-befälen ska känna till förändrade öppettider på förrådet så behöver det förmedlas på ett annat sätt än för G4. Och vill man ha svar på ett bemanningsuppdrag behöver man vara ge förbanden mer tid än veckor att svara för annars blir det i slutändan enstaka dagar för enheterna längs ner att försöka hitta en lämplig kandidat. En delgivningsmetod fungerar inte för alla saker, och mailen är inte ett subsitut för ett telefonsamtal när det är tidsbrist.

Ska vi ha en chans att hålla i och hålla ut med det ökade tempot behöver vi helt enkelt radikalt förändra hur vi sprider information.

Tystnadskulturen som alla känner till men FM låtsas som att den inte finns

Av

den 19 april, 2026

i Allmänt

En fördel med att ha skrivit under lång tid är att man kan gå tillbaka i arkivet och (lätt suckandes) dra fram diverse artiklar för att säga: ”vad var det jag sa?”. Just tystnadskultur och yttrandefrihet är något som jag återkommit till återkommande de senaste åren. Jag vill med den här artikeln göra klart att tystnadskulturen inte enbart handlar om att om en person får lov att prata om tystnadskultur eller ej, utan att det är flera, för militär personal välkända, kulturella aspekter som är ständigt närvarande i vardagen. När kulturen etsats sig fast, oftast i form av låg omsättning av personal på en nischad enhet, blir tystnadskulturen en norm som de initierade inte ser eller uppfattar som något konstigt.

I senaste numret av Officerstidningen har sex sidor plus ledaren dedikerats till ämnet. Det hela har för tidningen tagit avstamp i uppmärksamheten kring arbetsmiljön och tystnadskulturen på Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum som jag skrivit om flera gånger här på hemsidan samt på sociala medier (ett ämne som dessutom genererat AI-låtar). Så pass många gånger att det från vissa påstods varit en form av osund låsning, som dessutom saknade grund. På centrumet var försvaret under en tid att det handlar om ogrundad kritik från ett enskilt konto på sociala medier till att det handlar om ett par ”högljudda” individer. Nu är det äntligen ute att det inte är enbart ett fåtal individer eller att det är undertecknad som har ett särskilt agg mot centrumet. Det finns ett reellt problem som vuxit under flera år och som nått sin kulmen nu med en ny chef och en ledning som uppriktigt verkar tro att de gör rätt. Vi ser hur det inte längre enbart handlar om chefer som går hårt åt mot sina direkt underställda, utan att det även inbegriper personalchefer, säkerhetschefer och dylika funktioner som direkt eller indirekt understödjer yrkesmässiga angrepp mot alla som ventilerar kritik. Exempelvis genom att tillåta att personal försöker efterforska vem som varit i kontakt med media (vilket är extremt allvarlig när det sker på ett utbildningscentrum som borde kunna lagen bättre än så). Således handlar det inte om att byta ut förbandschefen för att komma tillrätta med problemet, det kräver en total omorganisation av hela centrumet där dagens ledning i form av förbandsledning och avdelningschefer inte längre kan erhålla fortsatt förtroende.

Omröstning på instagram-kontot. Totalt svarade 931 individer.

För fortsatt förtroende har centrumets ledningen tydligen fått eftersom det, trots att det nu snart gått ett halvår sedan media uppmärksammat det hela, trots att arbetsmiljön lett till att värnpliktiga skadats och trots att centrumet nu dras in i en arbetsrättslig process för att ha sagt upp en handläggare oskäligt så händer det inte särskilt mycket. Det är otroligt anmärkningsvärt i en myndighet där soldater kan bli omplacerade på grund av rykten eller där man haft otroligt hög svansföring kring att ”ovälkommet beteende” ska leda till konsekvenser.

Samtidigt är jag inte förvånad eftersom vi som myndighet fortsatt gömmer oss bakom FM Vind som någon form av garant för att det inte finns problem. Trots att det finns otroligt många statistiska svagheter med underlaget så ses det som ett vettigt försvar. Men studier gjorda på Försvarsmaktspersonal pekar på att långt ifrån allt står rätt till ute på förbanden, och tittar vi bakåt vet vi att det under lång tid funnits problem runt om i Försvarsmakten. Så även på högkvarteret. Men det har alltid kunnat rationaliserats bort som att ”det handlar om enstaka individer” eller ”enstaka förband”.

Men sedan dåvarande chefen för ledningsregementet 2021 öppet erkände att de hade problem med tystnadskultur har det blivit tydligt att det inte kan sägas handla om ”enstaka förband”. Försvarsmakten har uppmärksammats negativt (under flera år) kring hur hanteringen skett av personal som på olika sätt utsatts för trakasserier och kränkningar, ibland rena övergrepp, där man inte anmält händelser till exempelvis polisen utan löst det internt, antingen lokalt eller genom FPAN. Det senare där en rad utfall blivit att individen sagt upp sig innan beslut och därmed har kunnat undgå någon form av straff. Det var även internt känt hur usel arbetsmiljön var på FHTE och att det rådde en stark tystnadskultur där. Dessförinnan har jag skrivit om destruktiva miljöer på andra förband där man genom olika utredningar kommit fram till att det begåtts fel, men att man är övertygade om att cheferna kommer lösa problemen. Vilket känns igen i det aktuella fallet med FM UndsäkC. SÄKINSP verkar köpa att en organisation som under så lång tid misslyckats med att skapa en trygg och säker arbetsmiljö (efter två arbetsmiljöutredningar dessutom) , nu plötsligt skulle klara av det. Om man bara startar en arbetsgrupp bestående av de som personalen säger är själva problemet.

En tystnadskultur handlar inte enbart om att ingen pratar, det handlar även lika mycket om att personer inte lyssnas på, att de helt enkelt ignoreras och på det sättet osynliggörs. Det spelar ingen roll hur mycket du skriker om det inte dokumenteras någonstans, om din sida av en händelse aldrig protokollförs. Att kontinuerligt bli osynliggjord leder också till tystnad.

Jag hävdar att tystnadskulturen är djupt inpräntad i hela organisationen och att det blir synligt nu när Försvarsmakten får mycket mer medial uppmärksamhet än tidigare, och att vi återigen exponerar unga människor för den militär världen (dvs värnplikt). Människor som bär med sig värderingar som följt samhällsutvecklingen kolliderar föga förvånande med en traditionsburen värld där vissa saker görs som ”de alltid gjorts”. En del som är djupt inpräntad är att kritik inte ska lyftas utanför myndigheten, för att det kan vara till gagn för fienden. Men om vi ska kunna bryta kulturen så behöver vi uppenbarligen vara mer högljudda och mer öppna med vad som händer, så att en förändring tvingas fram. För det räcker uppenbarligen inte med visselblåsarfunktioner eller olika mailkorgar när allt fortfarande rattas av individer som själv är stöpta i att militär verksamhet ska skötas på ett visst sätt. Det räcker inte när utredningar kontinuerligt kommer fram till att det åligger chefen att åtgärda problemet, trots att det är just på grund av chefen eller dennes handlande som problemet finns till att börja med. Det hjälper inte heller att utveckla fler analysverktyg som ska tala om för förbanden att de har en tystnadskultur eller ej. Vi vet redan, och vi har vetat om länge men valt att inte agera av olika skäl.

Nu går däremot tåget för såväl Försvarsmakten som arbetstagarorganisationerna. Antingen agerar Försvarsmakten resolut i den här frågan och aktivt börjar omplacera chefer till positioner där de inte har personalansvar, eller så får ATO ta striden på samtliga nivåer för att skydda sina medlemmar när de far illa. Den här medelvägen som vi vandrat under flera årtionden om att låtsas att det inte finns ett problem fungerar inte och människor far illa.

Försvarsmaktsförvaltaren skrev på X att det ska råda total nolltolerans mot tystnadskultur. Då är det ett gyllene läge nu att ta pendeln till Uppsala och börja omsätta ord till handling.

Solket i hemvärnskåsan

Av

den 9 april, 2026

i Allmänt

Kroppsskydd i hemvärnet är verkligen ett go to-ämne om man vill generera lite aktivitet på sociala medier. Det är i synnerhet då som den stora offerkoftan åker fram från en stridskraft som övriga dagar av året mer än gärna trumpetar ut att man minsann ÄR Försvarsmakten (mest på grund av sin numerär i förhållande till antal anställda). Och nej, jag tänker inte nedvärdera hemvärnets roll i försvaret av Sverige eller för den delen stödet till civilsamhället. Otaliga hemvärnsförband fungerar som ovärderliga förstärkningar för att täta de personalluckor som Försvarsmakten har i de stående delarna, inte minst för att lösa ut operationer som INTERFLEX eller stöd till militärregionerna för skydd av objekt. För det och mycket annat förtjänar hemvärnets personal alla hyllningar, medaljer och coins som vi kan frambringa. Men, och här kommer det där solket som verkligen drar ner hela kollektivet och som kollektivet har att hantera. Nämligen hur nära hemvärnet har till att se sig själv som ett offer, en nedprioriterad stridskraft som minsann inte får något och där ”t o m värnpliktiga” är mer ”värda”. Jag har tidigare skrivit om att prioriteringslistor för tilldelning inte signalerar vilket värde (objektivt eller subjektivt) ett förband, en personalkategori eller en försvarsgren har. Ändå så är det alltid här det hamnar så fort hemvärnet kommer på tal. Det är som att stridskraften har otroligt svårt att se utanför sin bubbla och framförallt har otroligt problem med att tygla sin frustration. Frustration som sedan riktas kors och tvärs på samma unkna vis som omgalonerade NBO:er plötsligt kastade bajs på sina specialistofficerskolleger för en illa genomförd reform. Det duger helt enkelt inte.

Det är snart tre år sedan jag tog ett beslut om att lägga ner taktisk.se. Projektet hade vuxit sig för stort, min ork, eller motivation, och kunskap var dränerad. Anledningen till att jag nämner det är för att jag upplever att jag är där igen, och en del har märkt det då de, mer eller mindre sofistikerat, anmärkt på mitt tonläge. Och jag håller med, mitt tonläge har absolut blivit ”hårdare” mot diverse kommentarer och påståenden som kommer in via NGL, helt enkelt för att jag inte håller med och då använder min rätt att markera. Det har framförallt med min frustration över att lägga ner väldigt mycket tid på att efterforska saker och formulera i artiklar, som kroppsskyddets funktion, och ändå så är det fortfarande folk (som jag vet läser på hemsidan) ändå fortsätter hävda att ”kroppsskyddet skyddar inte mot splitter”. Inte för att man vet att så är fallet, utan snarare att det är mer av en ideologisk övertygelse. Det har blivit hemvärnets version av gubbofficerens ”försäkringen täcker inte om du har egenköpt ficka”.

Men det stannar samtidigt inte där när det finns en tro att det bara är hemvärnspersonal som inte får ut nya grejer. Är det något jag återkommande har skrivit om är det just hur undermåligt det fungerar med personlig utrustning i Försvarsmakten, det har sannerligen inte gått media förbi. Anställd personal fick lämna in utrustning så som skalplagg och stridsvästar för att det skulle finnas tillräckligt för de inryckande. Även om den problematiken har balanserats ut finns det fortfarande brister som påverkar och där nödlösningen blir att T-personal ska lämna ifrån utrustning, något som kraftigt reducerar förmågan att snabbt få soldater på plats. Det handlar således väldigt lite om hemvärnet och mer om växtvärk för hela Försvarsmakten. Att då sitta som hemvärnsman och gubbtjura över att värnpliktiga minsann får kroppsskydd 12/22/23 men att helt missa att det fortfarande är anställd personal som har kroppsskydd 90 är för mig ignorant. Extra stötande blir det när man lägger på rastret att hemvärnet de senaste åren tillförts sensorer av olika slag och att det ligger utrustning som är på väg till just hemvärnet.

Jag har förstått att en del tycker det är jobbigt att bli emotsagd, att man blir ”besviken” över att jag inte delar vissa uppfattningar eller att jag då och då håller med om vad som är Försvarsmaktens officiella linje. Det här kan komma som en chock för några, men jag är inte emot Försvarsmakten. Det är inte anledningen till att jag kritiserar beslut, kultur eller liknande. Hade jag velat FM illa hade jag inte behövt göra något, i synnerhet inte skriva artiklar om hur det borde vara. Inom detta faller så även hemvärnets utformning, utrustning och uppgifter vilket jag har skrivit om flertalet gånger. Jag köper inte analysen om att hemvärnssoldaten ska ha en plate carrier för att risken är högst att bli skjuten av en rysk operatör i bröstet. Jag har en annan analys av det dimensionerande hotet och vad det innebär. Det handlar inte om att jag inte vill att hemvärnet ska ha bra grejer, det handlar däremot uteslutande om att jag vill att hemvärnet ska ha rätt grejer, i grunden rätt förutsättningar, för att lösa de uppgifter som hemvärnet ska lösa. Man behöver absolut inte hålla med mig i mina tankar om det hela, för all del argumentera emot. Men om man försöker framföra en besvikelse som om vi har en personlig relation så kommer responsen bli därefter.

Återigen, hemvärnet som stridskraft är vital på många sätt och det görs mycket gott. Men den kollektiva ansatsen dras ner av att vissa är snabba på att dra på sig offerkoftan och samtidigt passar på att slå andra i ansiktet (inte sällan värnpliktiga) som inte ens har med saken att göra. Det är inte okej.

Det här är mitt bidrag till en kunnigare försvarsmakt

Av

den 1 april, 2026

i Allmänt

Det har sagts förr, och tåls att sägas igen. Kriget i Ukraina har tagit in OSINT i det ”fina rummet” inom underrättelsevärlden. Det har visat på att öppna källor i allra högsta grad är relevanta även i krig, för samtliga nivåer inom en modern försvarsmakt och ska ses som en av flera viktiga discipliner för JISR. Trots detta lyser såväl utbildningar som verktyg med sin frånvaro i Försvarsmakten. I flera år har flera förband suttit och väntat på att det ökända OSINET skulle bli tillgängligt till en bredare massa. Istället har verkligheten visat att underrättelsebefäl runt om i riket är hänvisade till att sitta med sina tjänstetelefoner (även privata enheter) för att sondera sociala medier, eller för den delen att sitta och försöka hitta information genom att nyttja allehanda sökmotorer.

När det framställs kritik mot organisationen så kommer det inte sällan en motfråga; vad har du gjort för att göra det bättre? Så här kommer vad som antagligen kommer vara mitt mest omfattande bidrag, åtminstone vad gäller investerad tid och pengar.

Lumos

Nej, jag har inte suttit och handknackat all kod själv utan jag har använt Claude för att hålla uppe tempot för att få fram en fungerande plattform på några veckor. Tycka vad man vill om generativ AI och om det är creddigt eller ej, jag vill i praktiken visa alla att det finns verktyg där ute som markant sänker tröskeln för var och en att utveckla något eget med minimala programmeringskunskaper.

Projektet, som fått namnet Lumos (för att alla vet att det låter coolt med ord som låter antika), har i grunden tre grandiosa (eller präktiga, välj själv) syften. Det första är att ge alla underrättelsebefäl på förbandsnivå en sportmössa att följa händelser i världen utan att själva behöva sitta och googla upp källor, doomscrolla mentalt påfrestande grafiska flöden eller drunkna i ett informationsflöde som inte är hanterbart för en enskild individ på en S2:a. Det andra är att påvisa att, med rätt mängd data och källor, kan generativ AI ta fram tillräckligt spetsiga analyser om vad som sker just nu. Därav att det framgår vilken AI-modell som tagit fram den specifika analysen, för att den enskilde ska kunna bygga upp en erfarenhet kring vilken modell som kan leverera vilken typ av analyser och med vilken kvalité.

Kartvy som visar aktuella händelser i olika tidstempon, exporterbart till KML för vidare bearbetning.

Den som surfar in på lumos kommer troligtvis känna sig överväldigad över antalet knappar och funktioner. Men faktum är att det går alldeles utmärkt att inte använda någon av funktionerna initialt om man mest vill kunna scrolla flödet snabbt. Varje funktion har en roll att spela i att skapa en tillräckligt tydlig bild av läget. Förutom att filtrera på källor går det att få dagliga sammanfattningar med analys av flödet, hjälp att bygga ihop en databank som analyseras i särskild ordning, få en kartöversikt och bygga en tidslinje för att särskilt ämne. Antagligen behöver du inte alla funktionerna samtidigt, men de finns där tillsammans med möjligheten att exportera data i olika former av format för vidare bearbetning. För det är viktigt att ha i åtanke. Lumos är inte en nyhetstjänst. Poängen är inte att leverera en bunt med nyheter utan innebörd. Nyheterna finns där tillsammans med andra källor för att ge full transparens kring vilken information som används samt visa var den kan hittas.

Det finns en hjälp-sektion som beskriver alla funktioner och ger tips om hur du kan använda dem. Läs den.

Som jag skrev inledningsvis, detta är ett verktyg riktat mot lägre taktisk nivå, således är tidshorisonten på informationen begränsad därefter. Lumos kommer inte kunna hjälpa dig att göra historiska analyser som ligger månader bak i tiden. Syftet är att titta på det som hänt de senaste dygnen, främst det senaste dygnet, och göra en bedömning om vad som kan komma att ske 12 timmar framåt. Thats it. Detta är ett medvetet val då det är just den lägre nivåns behov av att snabbt få tillgång till information som inte blir tillfredsställt idag av organisationen.

Bli inte tagen på sängen när en geografisk plats hamnar i händelsernas centrum.

”Men man kan inte lita på allt som står på internet!”

Något som har hållits emot öppna källor under många år är att det är svårt att veta om det som skrivs är sant eller ej. Vilket är riktigt, precis som att det är svårt att veta om en mänsklig källa talar sanning eller ej, eller om det signalspaningen fångade upp var en korrekt utsändning eller ej. Men det är absolut svårt att få pejla på vilken källa som kan vara trovärdig eller ej. Som med vilken annan ISR-resurs som helst så tar det tid att arbeta upp ett bra källäge, tid som inte alltid finns när det är snabba händelser. Jag har försökt hjälpa till lite på vägen genom att märka ut källors bias. Det är information som vägs in i bedömningen och som kan användas för att se om det finns ett visst kommunikationsmönster vid ett givet tillfälle.

Alla källor märks ut på olika sätt för att det ska vara tydligt vad det är för information du läser.

But mah OPSÄK?

Du väljer själv om och i så fall vad du använder Lumos till. Inget av det du söker efter, bokmärken eller liknande sparas på servern utan lagras lokalt i din webbläsare. Sammanfattningar som antingen görs automatiskt dagligen eller som görs på kategorinivå sparas för uppföljning, allt annat stannar hos dig. Jag har försökt göra det jag kan med att hålla en god säkerhet på serversidan och med inläsning av data från externa källor. Huruvida det är tillräckligt lär visa sig i framtiden.

Lumos är inte på något sätt färdigutvecklat, jag hyser inga illusioner om att allting kommer fungera perfekt nu när fler kommer kunna testa funktionerna i olika miljöer. Stöter ni på felfunktioner som inte går att komma över, klicka på knappen för felanmälan och skicka in. Får jag inte reda på att felen finns, och hur de ser ut, då kommer jag inte kunna åtgärda dem heller. Det innebär också att slutprodukten, nämligen en nedladdningsbar kopia som vem som helst ska kunna köra på sin egen server, kommer bli sämre. Det är nämligen det tredje syftet: att allt det här i framåt sommaren ska bli en lösning som alla kan ladda hem utan att betala en krona för att köra på egen server (om nu en centraliserad lösning fortsätter att lysa med sin frånvaro).

Dubletter märks ut och filtreras bort (nej, stilmallen är inte riktigt hundra än).

Med allt det sagt, jag hoppas att du kommer ha nytta av Lumos, om inte för bearbetning så för att hitta egna lösningar på dina inhämtningsproblem. Om du tycker att Lumos ger dig något och vill hjälpa till med att hålla igång den är du mer än välkommen att skänka en slant via ko-fi.

PS. Ser du inlägg på ryska eller ukrainska så är det för att översättningsfunktionen hunnit arbeta igenom dessa än. Vänta 10-15 minuter så kommer de att översättas. Detta har ingen påverkan på exempelvis sammanfattnings- analysfunktionen då den utgår ifrån originalspråk. DS

PS 2. Detta innebär också att vissa av RSS-flödena kommer att stängas ner då de är kategoribundna och vissa kategorier kommer att ändras, alternativt raderas. DS.

OP Ny och vägen mot försvarsgrensskolor

Av

den 16 mars, 2026

i Allmänt

Det är antagligen ingen nyhet för dig att officersprogrammet varit en het potatis under lång tid, kanske än mer nu när Försvarsmakten ska växa, kompensera för en stor pensionskull, anpassa sig till Nato och utveckla en rad nya förmågor som vi tidigare enbart kunde drömma om (hej rymden!). Då är det naturligt att vissa saker måste förändras, däribland hur vi utbildar vår officerskår och vad de ska förväntas kunna efter examen.

Efter år av kritik mot att officersprogrammet inte förbereder kadetterna för verkligheten och att Försvarshögskolan inte hörsammar Försvarsmaktens behov pågår det nu en översyn av officersprogrammet. Målsättningen är att arbetet ska rendera i ett nytt officersprogram med start hösten 2027. Det vill säga att det går inte att dra saker i långbänk utan om förändringar ska ske behöver förutsättningarna skapas här och nu.

Det var kanske en del som likt jag lyfte på ögonbrynet kring arméns inrikting att alla blivande officerskadetter, oavsett om det var SOU eller OP, ska genomföra en armégemensam FOK. I synnerhet eftersom det inte är ett krav för officersprogrammet, därmed kan den blivande kadetten strunta i det och ändå påbörja sin utbildning. När jag läser arméns ståndpunkter i delrapporten blir det tydligt att försvarsgrenens krav på FOK är ett steg i riktningen som armén vill gå och att den riktningen framstår som rakt motsats till vad Flygvapnet vill göra, medan marinen finns någonstans i mitten.

Vad är problemet med nuvarande utbildning?

Det ska sägas att det inte finns en unison uppfattning av vad problemet egentligen är. Av de tre försvarsgrenarna är det framförallt armén som framför behov av förändring och framstår som den mest konservativa parten.

(…)framför allt MS och FS meddelar att de är nöjda med Officersutbildningen och kvalitén på de nya fänrikarna och AST är i stort sett nöjda.

Kommentar ur delrapport officersprogrammet

Arméns ståndpunkt kan kokas ned till att man eftersträvar att höja kravet för officersprogrammet så att även OP, likt SOU, kräver en befälsutbildning. Idag finns inte ett sådant krav till OP och det verkar finnas en oro för att det urholkar befälssystemet. Det här kan i sin tur kopplas ihop med att armén eftersträvar att kadetten efter examen ska kunna verka som instruktör i fred och plutonchef i krig. Det vill säga att all praktik som kadetten utför under sin utbildning ska dedikeras till truppföring och instruktörstjänst. Man ägnar mycket fokus kring att de som enbart genomför 9 och 11 månaders grundutbildning har ett förkunskapsglapp gentemot 15 månaders värnpliktiga och att det därmed försvårar för att tidigt uppnå plutonschefskompetens. För att lösa detta vill armén införa FOK och därefter att termin 1 genomförs gemensamt (OP, SOU, ROU) vid funktionsskolorna, vidare in till VFU för termin 2 och 3 för att slutligen avslutas OP med tre terminer på FHS. För att få detta att gå ihop utan att avsevärt förlänga utbildningen skulle isf utbildningstakten per termin öka från 30 hp till 45 hp.

Detta är ett fokus som inte delas av de blå försvarsgrenarna. Flygvapnet anser exempelvis inte att införandet av krav på gruppbefälsutbildning är ändamålsenlig för flygvapnets behov. På samma sätt anser flygvapnet inte att det skulle vara fördelaktigt att införa begränsningar vad gäller att byta såväl domän som förband under utbildningen. Man vill snarare ha flexibilitet där kadetter kan göra omval för att bättre matcha mot försvarsgrenens behov, samt att man ser det som en rekryteringsbas att kadetter kan välja en annan domän än den som de grundutbildats inom. En anledning till det kan vara att såväl marinen som flygvapnet i högre utsträckning verkar i krigsbefattningar från dag 1 jämfört med armén samt att exempelvis Flygvapnet har en rad funktioner som det inte finns någon grundutbildning till.

I rapporten noterar man att om försvarsgrenarna inte uppnår en ensad syn på försvarsmaktstid (FMT) och när den ska ligga, då kan utbildningen tvingas till att starta vid två olika tidpunkter och att det kan medföra konsekvenser för domänbyten såväl som möjligheten för kadetter från olika försvarsgrenar att studera ihop. Det vill säga att om armén drar åt sitt håll kommer övriga försvarsgrenar att tvingas gå i en annan riktning för att ta tillvara på sina behov.

Framtidens eller gårdagens officer?

Utifrån underlaget förefaller armén leva mer ”här och nu”, där lösningarna syftar till att lösa behoven av instruktörer till GU i den dagliga produktionen och i andra hand plutonchefer. Allt annat förefaller vara nedprioriterat. Jämfört med Marinen och Flygvapnet som mer verkar fokusera på att behöva tillgodose behovet för flera olika funktioner där chefsskapet kommer först senare och instruktörsbiten inte alls nämns (undantaget amfibiekadetter). Istället framför Marinstaben att man önskar att höja kraven på den sjökrigsvetenskapliga inriktningen med exempelvis krav på betyg i fysik.

Delrapporten stärker mig i övertygelsen att en splittring av officersprogrammet är nära förestående, inte nödvändigtvis 2027 men åtminstone innan 2030. Helt enkelt för att armén verkar vilja göra mer som man alltid har gjort trots att omvärlden har förändrats. Jag kan absolut förstå att försvarsgrenen, som den som utbildar flest värnpliktiga, behöver ha en generisk officer som främst ska verka som instruktör innan denne går vidare och gör något annat. Samtidigt innebär det att vi då hamnar med två utbildningssystem, OP och SOU, som utbildar mot samma typ av befäl med samma syfte inom armén.

I en tid där vi ska vara innovativa och redo för morgondagens slagfält förefaller det märkligt att kraftigt smalna av en utbildning och dessutom minska rörligheten mellan funktioner, förband och domäner. Blir vi verkligen bättre av att kräva 15 månaders utbildning och att den individen sedermera ska läsa till officer inom den inriktningen? Har de officerare vi hitintills utbildat, som haft kortare grundutbildning, verkligen inte kunnat bli tillräckligt kunniga? Är det en oro över att officeren inte kommer kunna stanna så länge på lägre nivå som föranleder det upplevda behovet av att skapa inlåsningseffekter?

Hur ska OP Ny sen takta med MDO och Natos behov av kompetens på olika platser i organisationen? Hur ska det här i ett senare skede omhändertas av HOP? Kommer arméofficeren behöva spendera mer tid i skola senare i karriären för att läsa olika YBK:er jämfört med sina kullare i övriga Försvarsmakten? Det ska bli intressant att följa projektet och se vart det landar in.

Lämna inte drönarverksamheten åt slumpen

Av

den 15 mars, 2026

i Allmänt

Kraftfullt influerad av Orvar Bäcklins substack om skjutträning och eldenheter kände jag att det kanske även kunde vara på sin plats att skriva något om drönarträning, om än i en lite kortare form. Notera att jag skriver träning och inte utbildning, det vill säga att mitt resonemang kommer kretsa kring det som sker efter att individen blivit godkänd som operatör på något av Försvarsmaktens fjärrstyrda system och har kommit tillbaka på förbandet. Jag vill också med det här inlägget ge lite stöd till chefer som nu får en massa tekniska system tillförda sig som de får ansvar för att infoga i sin verksamhet, inte sällan utan tydliga styrningar om var fokus ska ligga.

Precis som Orvar skriver är det viktigt att sätta mål: vad är det vi vill uppnå på drönaren som vi fått tillförd? Samma tänk bör även gälla för CUAS, markburna sensorer och liknande. Systemen tilldelas oftast med en tanke från högre stab men det inte alltid att den tanken lyckas tränga igenom hela vägen ner. Min personliga åsikt är att även om man på lägsta nivå inte delar högre stabs tanke eller syfte så ger det oss något att utgå ifrån. Det kan ge en direkt fingervisning om vad vi behöver fokusera på under träningen. Förväntas vi bevaka stora områden eller förväntas vi använda systemet i strid? Två olika syften som kräver olika flygprofiler och därmed olika träningsupplägg.

Som chef är det därmed viktigt att kontinuerligt följa upp hur drönaromgången, gruppen eller plutonen tränar. Precis på samma sätt som vi ska följa upp skjutträning, sjukvårdsförmåga och den fysiska statusen. Till hjälp finns exempelvis den fastställda loggboken för rpas befälhavare (LOGG RPAS BEFH). Utifrån den kan vi titta på vad personalen tränar på och utforma övningsmoment därefter. På samma sätt kan vi kräva av personalen att varje flygning ska ha ett syfte, även om det precis som på skjutbanan kan vara bra att bara komma ut och göra något, blir det bättre kvalité om vi bestämt vad det är vi ska öva på specifikt innan passet påbörjas. Vet vi att ett pass ska vara dedikerat till BVLOS, då är det också tydligt vilka konsekvenser det får om passet ställs in.

Med den typen av uppföljning är det också möjligt att bygga förtroende mellan chef och RPAS-personal kring prioriteringar samt hur chefen ser framför sig att vissa uppgifter löses. Exempelvis vid inhämtning mot rörliga mål, vilken information är det som är prioriterad vilket i sin tur påverkar hur nära vi måste ligga ett mål och därmed vilken risk vi måste ta med plattformen.

Låt inte heller flygtid bli ännu en siffra som ska inte i någon rapport utan ett praktiskt värde. Titta på vad som har uppnått med den flygtid som nyttjats och utvärdera om det saknas flygtid för att nå målsättningarna. Kanske är den totala flygtiden tillräcklig men att utförandet av flygningarna har inte varit tillräckligt effektiva för att fullt ut nyttja tiden? Kanske har det omsatts operatörer vilket medför att flygtiden måste utökas för att omhänderta en förmågehöjning för den nya personalen. Ta fram en stegringstrappa precis på samma sätt som det finns en tydlig stegring med en övningsserie.

Kontentan är att vi nu tillförs olika tekniska system, det ställer krav på såväl operatörer som chefer att vi nyttjar systemen effektivt och ändamålsenligt. För det är ingen annan som kommer tala om för såväl hemvärnsgruppen som logistikplutonen hur de ska använda drönarna för att det ska passa deras verksamhet. Så länge flygsäkerheten upprätthålls kommer det vara enheternas eget ansvar att omsätta tekniken till metoder och praktisk stridsteknik. Och det kräver mer från chefer nu initialt än att säga åt operatören att ”åka och dröna lite där borta”.

Den armégemensamma FOK:en

Av

den 13 mars, 2026

i Allmänt

I början på året, närmare bestämt den 29 januari, fastställde arméstaben ett tilläggsdirektiv för den armégemensamma FOK (förberedande officerskurs) som arméchefen fattat beslut om föregående år. Det uttrycks att FOK kommer vara obligatorisk för alla officersaspiranter som antagits till arméns officersutbildningar, oavsett om det är officersprogrammet eller någon av utbildningarna inom ramen för grundläggande officersutbildning (GOU). Det vill säga att alla som antas till OP och SOU i år förväntas genomföra en FOK på sitt förband som man läser för.

Syftet anges vara att den armégemensamma officerskursen ska öka såväl kunskap som förmåga inom det egna truppslaget. Individen ska bli bättre förbered kunskapsmässigt, få bättre förutsättningar för att kunna tillgodogöra sig skolans utbildning, ges bättre förutsättningar att utvecklas som chef och ”bli farligare för fienden”.

Läs mer

Mitt personliga ansvar

Av

den 7 mars, 2026

i Allmänt

Nytt år, nya händelser (minst sagt) och nya utgåvor av Försvarets forum. Och vad vore ett nytt nummer utan någon form av märklig kommentar kring sociala medier, om än så bara en mening? I sin lilla, ska vi kalla det för chefredaktörens inledning, i senaste numret väljer kommunikationsdirektören att prata om valår och informationsoperationer. Vilket är ett populärt ämne då exempelvis internetstiftelsen kommer ge ut en ”valspecial” om hur internet, bland annat sociala medier, påverkar medborgarens val. I ett försök att visa på allvaret och att vi alla är en del i det kognitiva försvaret faller kommunikationsdirektören i samma fälla som så många andra gjort före honom. Nämligen att sammanblanda kritik med att förstärka ”motståndarens narrativ” med en antydan om att det är farligt för Sverige.

Försvarsmakten finns en god säkerhetskultur avseende hur vi skyddar det som är skyddsvärt och hur vi bygger fysiska och tekniska stängsel. Det vi i ökad omfattning behöver rusta oss mot är våra motståndares ambition och faktiska försök att ”komma in i våra huvuden”; det som kallas för kognitiv krigföring (cognitive warfare). Tillsammans med våra allierade i Nato är detta ett område som Sverige
och Försvarsmakten kommer att ägna alltmer
uppmärksamhet. Här har vi alla ett personligt ansvar
att inte okritiskt dela inlägg i sociala medier eller
förstärka motståndarens narrativ.(taktisk.se fetmarkering)

Fredrik Peedu, kommunikationsdirektör

Ett ständigt återkommande förslag på lösning för att minska spridning av såväl miss- som desinformation är att individen ska vara källkritisk. Det lämnas till individen att vara rationell och inte dela sådant som är fel eller som kan gynna fiender till nationen (exempelvis Ryssland). Problemet är att argumentet bygger på den egna individens uppfattning om vad som är rätt eller fel, en egocentrisk bild av världen. Vad som i det här sammanhanget skulle kunna anses vara att ”förstärka motståndarens narrativ” blir otroligt subjektivt. Framförallt eftersom effektiv informationskrigföring sammanblandar information som vi kollektivt uppfattar som fakta tillsammans med vilseledande informationselement. Den absolut bästa skriver inte ut något utan lämnar det till individen att tolka det på ett visst sätt. Den absolut vanligaste formen av detta utsätts vi för dagligen av kvällspressen där en rubriksättning (och bildsättning) initialt får oss att tro en sak, inte sällan något som provocerar för att leda till klick och delning, men där när vi sedan läser innehållet inser att det inte alls var på det sättet.

Bild från Myndigheten för psykologiskt försvars-kampanj om hur memes och satir användes för att vilseleda. Kampanjen blev förlöjligad på olika håll, i synnerhet på högerpopulistiska sajter.

Detta sker dagligen av olika etablerade mediekanaler vilket gör det svårt att utöva en kontinuerlig källkritik eftersom det egentligen inte handlar så mycket om källans trovärdighet utan hur informationen formats av den individ som formulerat rubriken och den som formulerat texten (vilket är två olika individer). Den senare kan dessutom vara något som egentligen inte alls jobbar på tidningen som publicerar nyheten utan texten är oftast levererad från en annan nyhetsbyrå. Därefter kan viss redigering ske för att texten ska passa in mot den specifika målgruppen, och det är här som det stora problemet ligger. Alla nyhetsredaktioner formulerar sig efter sin målgrupp, oavsett om det är Sveriges Radio, Flamman eller Fria tider. Man har god insikt i vilka ord man ska använda samt hur rubriker ska formuleras för att få spridning. I synnerhet negativa rubriker får större genomslag. Känslor ska triggas och om du redan är upprörd när du läser en artikel så kommer du förstå den annorlunda jämfört med om du är glad. En inte oviktig faktor i sammanhanget eftersom det påverkar din förmåga till att kritiskt granska en nyhetsartikel exempelvis.

Vilseledande bild och rubriksättning
Vilseledande bild och rubriksättning

När vi då pratar om att människor måste bli bättre på källkritik och ta personligt ansvar menar vi med andra ord att individen först måste välja en källa som i huvudsak håller sig till vad vi kollektivt uppfattar som fakta och som vi accepterar som rekorderlig. Därefter ska individen undantrycka de känslor som rubriksättaren försöker trigga med sina väl valda ord, därefter förväntas individen läsa artikeln och motstå den initiala impulsen att vilja dela nyheten med andra i sin krets innan nyheten har ställts mot en annan källa (där processen görs om). Det faller på sin egen rimlighet för det är inte så människor fungerar, och det är inte så medielandskapet eller för den delen internet i stort är utformat. Därmed riskerar budskapet bli att det är bättre att ta det säkra före det osäkra och inte dela alls. Framförallt saknas den formen av kontroll utanför internet där människor påstår allt möjligt kring fikabord.

Sen har vi biten om att förstärka motståndarens narrativ. Alla narrativ kan förvandlas till vapen av en motståndare utifrån vad denne vill uppnå där och då. Det kan vara såväl positiva som negativa händelser beroende på om man vill stryka medhårs eller mothårs. Som jag beskrev innan har de bästa påverkanskampanjerna en grund av sanning i sitt påstående. Ibland behöver de inte ha ett falskt eller vilseledande element för att sanningen är tillräcklig i sig. Det innebär att en delning av en kritisk artikel, exempelvis kring hur hur en tidigare överbefälhavare skött sitt kärleksliv eller hur någon i landets politiska ledning haft tvivelaktiga affärer gynnar en motståndares narrativ. Samtidigt ligger det inom ramen för vad som är såväl medborgarens rätt att ta del av som att yttra kritik kring. Vi kan inte, av rädsla för att springa en fiendes ärenden, sluta att dela med oss av den kritik vi har. Snarare är det ett tecken på ett sunt fungerande demokratiskt samhälle att den kritiken kan ventileras OCH bemötas. Vi måste kunna bemöta och dessutom stå för det som är våra laster, som människor och i samhället i stort.

Bild: Under 2022 spred skvallersajten ”Stoppa Pressarna” flertalet artiklar om dåvarande överbefälhavarens relation med dåvarande underrättelsechefen vid NOA. Innehållet blandade friskt mellan faktiska händelser och vilda spekulationer.

För det är när den undantrycks som den blir farlig och börjar underminera tilltron till statsapparaten. Att kategoriskt avfärda kritik på det sättet och inte bemöta den riskerar istället att gynna motståndaren. Det är då vi får händelser som geijeraffären, eller för den delen Epsteinfallet, som muteras och sprids på ett sådant sätt att det till slut blir omöjligt att veta vad som är sant eller falskt. Det vi ser hända i USA vad gäller ett internt informationskrig är således inte mer än enstaka år bort om vi inte lär oss att hantera och bemöta kritik utan istället fokuserar på att kväva och förminska den.

Viktigare än att dras med i klagokörer är att
lägga energi på det man faktiskt kan påverka.

Överbefälhavare Michael Claesson

Detta leder mig till Överbefälhavarens kommentar kring krisen i Nato och hur det spekuleras på olika håll kring om organisationen kommer överleva utan USA eller ej. Generalens fokus är att bli redo för kriget, om det råder ingen tvekan och utifrån det perspektivet är det inte heller konstigt att han vill att alla andra har samma fokus. Det vill säga fokuserar här och nu på det som man själv kan påverka. Samtidigt är det också en farlig kommentar sett till att personalen samtidigt är människor, och därutöver medborgare med åsikter som kommer att påverka det val vi nu går in i. Det vill säga att det ligger inom räckhåll att påverka hur vi nästkommande period förhåller oss till våra allierade och partners. Då kan vi inte bara kasta det som händer västerut åt sidan och fortsätta som vanligt. I synnerhet inte när det kan komma att påverka personalens säkerhet och där det finns en risk för moralisk skada. Spekulationer uppstår där det saknas information, där svaren på frågorna helt enkelt uteblir. Det här är inget okänt, det vet vi med oss sedan vår egen grundutbildning att soldater kommer börja spekulera om när övningen tar slut. Det är mänskligt att vilja ha ramar att förhålla sig till och skapa möjligheter att påverka sin situation.

Det här är viktigt, inte bara för mig personligen utan för hela samhället. Ska vi ha en chans att bygga den resiliens som det hela tiden pratas om måste vi kontinuerligt utsätta oss för det som är svårt. Resiliens byggs inte av att undvika hinder eller problem. En robust motståndskraft hos individ och samhälle skapas genom att ta tag i problem och utsätta sig för det som är obekvämt, kontinuerligt. Det blir inte bättre av att enbart fokusera på det man själv kan påverka. Det blir inte heller bättre av att bara fokusera på problem. Det finns givetvis en ”sweet spot”, jag hävdar dock att vi i all väsentlighet fortsatt ligger på den mer försiktiga sidan när det gäller att vara kritiska och att vi alltjämt är mer lojala än vad som kanske är rimligt.

Och gällande den goda säkerhetskulturen så är den fortfarande av karaktären att skydda sånt som är ”pinsamt hemligt” mer än det som är hemligt samt att vi generellt har en tendens att överskydda information i tron om att allt som berör militär verksamhet måste vara skyddsvärt (som exempelvis villkor för FLF Finland).

Det här är hur jag väljer att utöva mitt personliga ansvar att, i enlighet med uppförandekoden, markera mot sådant jag uppfattar leder till en destruktiv tystnadskultur och en krigsorganisation som inte alls är redo för vad som komma skall. Jag är väl medveten om att det runt om i organisationen uppfattas som klagosång, destruktivt eller rent utav underminerande. Men till dess att gemene officer slutar vara rädd för kritik och att kritiken kan springa fiendens ärenden kommer jag känna mig nödgad att fortsätta peka hål på den grandiosa självbilden och visa på bristerna. Svenska liv kan hänga på det.

Budgeten och personalen

Av

den 3 mars, 2026

i Allmänt

I slutet på februari offentliggjordes Försvarsmaktens budgetunderlag för 2027. Underlaget redogör dels för hur myndigheten planerar att använda de pengar som tilldelats i enlighet med det regleringsbrev som gäller för 2026. Underlaget innehåller även rekommendationer från myndigheten vad gäller förändringar i lagstiftning och organisation för att kunna uppnå de uppsatta målen samt viktiga investeringar inom olika områden.

Underlaget innehåller även en redogörelse för aktuellt läge inom myndigheten och vad man avser att göra under perioden 2027-2030 och 2031-2035 inom respektive försvarsgren och stridskraft. Det finns mycket att skriva om men just den här artikeln kommer fokusera på personalen, såväl försörjning som de förändringar som oundvikligen kommer att påverka vardagen för den kontinuerligt tjänstgörande personalstyrkan.

Förra året fattade Natos medlemsländer beslut om vilka förmågemål (capability targets) som ska vara gällande de kommande åren för respektive land. Dessa påverkar i allra högsta grad hur Sverige behöver utforma sitt militära försvar och därmed hur personalstyrkan behöver utformas.

Ett nytt beredskapssystem

Militär verksamhet är naturligt ihopkopplat med beredskap och beredskapen har sett lite olika ut beroende på tidsperiod samt förbandstyp. Det nya beredskapssystemet är anpassat till Nato och består av sex olika kategorier som anger olika nivåer av tillgänglighet av såväl personal som materiel samt typ av personalkategori. I kategorierna1 till 3 återfinns förband bestående av kontinuerlig och tidvis tjänstgörande personal. Personal som Överbefälhavaren äger mandatet till att aktivera till del eller i sin helhet i normalläget (det som formellt kallas för grundberedskap). Kategori 4 är krigsförband bestående av värnpliktiga. Kategori 5 består av de förband som innehåller delar av både stående och värnpliktig personal. Slutligen har vi kategori 6 som består av Hemvärnet och dess materiel. Förenklat är tanken att kategoriseringen ska hjälpa till att kravställa organisationens olika delar för att möta såväl nationella krav som de krav alliansen ställer på oss. Allt för att de beslutade krigsförbanden ska vara operativa senast 2030 enligt nuvarande plan.

Massvis med nya förmågor, men brist på rätt personal

I underlaget beskriver Försvarsmakten hur flera olika förmågor utvecklas, förstärks eller köps in. Bland annat vad gäller tekniska system och underrättelsesensorer eller att vi går mot automatiserad bearbetning och molntjänster. I detta framhålls, återigen, att personal med rätt kompetens är avgörande och att det är centralt att myndigheten fortsatt ”motiverar och utvecklar” sin personal samt att man har ändamålsenliga avtal.

Myndigheten redovisar återigen det som varit känt under flera år, att det finns en brist på personal inom en rad kompetensområden såsom teknisk tjänst, IT, logistik och STRIL. Det nya är att bristkompetenserna nu kategoriseras som ”förutsättningsskapande”, ”stödjande” och ”stridande” samt att det tillförts ytterligare kompetenser som tidigare inte kommunicerats rakt ut men som varit kända inom myndigheten.

För att lösa problematiken vidtar Försvarsmakten ett antal åtgärder, förutom det fortsatta arbetet med lönestrukturen som alltid nämns lite pliktskyldigt. Bland annat vill man i högre utsträckning yrkesvägleda officersaspiranter mot de funktioner där det finns personalbrist. Därutöver görs det återtag på utbildningar, utbildningar görs om samt att det tillkommer omställningsutbildningar för redan anställd personal för att kunna lucktäta. Här finns det således möjligheter för den som redan nu funderar på att kanske byta funktionsinriktning eller som står i valet och kvalet kring vad man ska göra i framtiden.

Vidare kommer den nya personalgruppen ”specialist” att införas som kommer rekrytera direkt ur GSS-kategorin. Detta i enlighet med tidigare beredningar där den nya kategorin ska möjliggöra för myndigheten att behålla GSS:er som har bristkompetenser. Förhoppningen är att fler GSS;er då ska uppleva sig motiverade att stanna längre än vad de gör idag. Därutöver vill Försvarsmakten att det politiska styret inför ekonomiska incitament för att fullgöra sexåriga anställningsavtal. De ekonomiska incitamenten utgörs dock inte av rena pengar utan att individen kan ”under viss tid (till exempel 120 veckor)” läsa en högskoleutbildning och erhålla den högre delen av studiebidrag enligt studiestödslagen (3,85% av prisbasbeloppet per vecka). Detta skulle idag innebära strax över 2200kr i veckan.

I huvudsak ska nya förband och förmågor som ligger utanför försvarsbeslut 2024 utgöras av mobiliserande förband, det vill säga bemannas med värnpliktig personal. Skulle det däremot ställas krav på högre tillgänglighet, i enlighet med nya beredskapssystemet, så kan en ”ombalansering” genomföras där stående och mobiliserande förband renodlas för att frigöra K-personal.

Det vill säga att trots det köps in nya system och att det talas om nya förmågor, är det inte alls säkert att förmågan egentligen finns eftersom det saknas personal med rätt kompetens för att bygga, vidmakthålla och utveckla förmågan. Det är den upplösningen som missas när tabeller sammanställs på kategorinivå vilket pekar på en utökning, medan en tabell som skulle vissa personal fördelade per funktion istället skulle visa en betydligt dystrare bild.

Försvarsmaktens personal förväntas vara mer tillgänglig både idag och imorgon, både ny- och repetitionsutbilda fler samt förväntas uppfylla de åtaganden som Sverige har gentemot våra allierade vid bemanning av staber, skolor etc. Detta innebär inte bara att det är lönemedel som behövs skjutas till. Det kräver en total omdaning på nationell nivå vad gäller rätt till stöd, andra skattesatser och färdiga boendelösningar för att minska bördan på personalen. Det tåls att återigen poängtera att det inte är Försvarsmakten som gått med i alliansen utan Sverige. Därmed är det statens skyldighet att tillse att förutsättningarna finns för att Försvarsmakten ska kunna uppfylla sin del.

Sida 1 av 51

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén