Taktisk.se

Din räls till örat

Budgeten och personalen

Av

den 3 mars, 2026

i Allmänt

I slutet på februari offentliggjordes Försvarsmaktens budgetunderlag för 2027. Underlaget redogör dels för hur myndigheten planerar att använda de pengar som tilldelats i enlighet med det regleringsbrev som gäller för 2026. Underlaget innehåller även rekommendationer från myndigheten vad gäller förändringar i lagstiftning och organisation för att kunna uppnå de uppsatta målen samt viktiga investeringar inom olika områden.

Underlaget innehåller även en redogörelse för aktuellt läge inom myndigheten och vad man avser att göra under perioden 2027-2030 och 2031-2035 inom respektive försvarsgren och stridskraft. Det finns mycket att skriva om men just den här artikeln kommer fokusera på personalen, såväl försörjning som de förändringar som oundvikligen kommer att påverka vardagen för den kontinuerligt tjänstgörande personalstyrkan.

Förra året fattade Natos medlemsländer beslut om vilka förmågemål (capability targets) som ska vara gällande de kommande åren för respektive land. Dessa påverkar i allra högsta grad hur Sverige behöver utforma sitt militära försvar och därmed hur personalstyrkan behöver utformas.

Ett nytt beredskapssystem

Militär verksamhet är naturligt ihopkopplat med beredskap och beredskapen har sett lite olika ut beroende på tidsperiod samt förbandstyp. Det nya beredskapssystemet är anpassat till Nato och består av sex olika kategorier som anger olika nivåer av tillgänglighet av såväl personal som materiel samt typ av personalkategori. I kategorierna1 till 3 återfinns förband bestående av kontinuerlig och tidvis tjänstgörande personal. Personal som Överbefälhavaren äger mandatet till att aktivera till del eller i sin helhet i normalläget (det som formellt kallas för grundberedskap). Kategori 4 är krigsförband bestående av värnpliktiga. Kategori 5 består av de förband som innehåller delar av både stående och värnpliktig personal. Slutligen har vi kategori 6 som består av Hemvärnet och dess materiel. Förenklat är tanken att kategoriseringen ska hjälpa till att kravställa organisationens olika delar för att möta såväl nationella krav som de krav alliansen ställer på oss. Allt för att de beslutade krigsförbanden ska vara operativa senast 2030 enligt nuvarande plan.

Massvis med nya förmågor, men brist på rätt personal

I underlaget beskriver Försvarsmakten hur flera olika förmågor utvecklas, förstärks eller köps in. Bland annat vad gäller tekniska system och underrättelsesensorer eller att vi går mot automatiserad bearbetning och molntjänster. I detta framhålls, återigen, att personal med rätt kompetens är avgörande och att det är centralt att myndigheten fortsatt ”motiverar och utvecklar” sin personal samt att man har ändamålsenliga avtal.

Myndigheten redovisar återigen det som varit känt under flera år, att det finns en brist på personal inom en rad kompetensområden såsom teknisk tjänst, IT, logistik och STRIL. Det nya är att bristkompetenserna nu kategoriseras som ”förutsättningsskapande”, ”stödjande” och ”stridande” samt att det tillförts ytterligare kompetenser som tidigare inte kommunicerats rakt ut men som varit kända inom myndigheten.

För att lösa problematiken vidtar Försvarsmakten ett antal åtgärder, förutom det fortsatta arbetet med lönestrukturen som alltid nämns lite pliktskyldigt. Bland annat vill man i högre utsträckning yrkesvägleda officersaspiranter mot de funktioner där det finns personalbrist. Därutöver görs det återtag på utbildningar, utbildningar görs om samt att det tillkommer omställningsutbildningar för redan anställd personal för att kunna lucktäta. Här finns det således möjligheter för den som redan nu funderar på att kanske byta funktionsinriktning eller som står i valet och kvalet kring vad man ska göra i framtiden.

Vidare kommer den nya personalgruppen ”specialist” att införas som kommer rekrytera direkt ur GSS-kategorin. Detta i enlighet med tidigare beredningar där den nya kategorin ska möjliggöra för myndigheten att behålla GSS:er som har bristkompetenser. Förhoppningen är att fler GSS;er då ska uppleva sig motiverade att stanna längre än vad de gör idag. Därutöver vill Försvarsmakten att det politiska styret inför ekonomiska incitament för att fullgöra sexåriga anställningsavtal. De ekonomiska incitamenten utgörs dock inte av rena pengar utan att individen kan ”under viss tid (till exempel 120 veckor)” läsa en högskoleutbildning och erhålla den högre delen av studiebidrag enligt studiestödslagen (3,85% av prisbasbeloppet per vecka). Detta skulle idag innebära strax över 2200kr i veckan.

I huvudsak ska nya förband och förmågor som ligger utanför försvarsbeslut 2024 utgöras av mobiliserande förband, det vill säga bemannas med värnpliktig personal. Skulle det däremot ställas krav på högre tillgänglighet, i enlighet med nya beredskapssystemet, så kan en ”ombalansering” genomföras där stående och mobiliserande förband renodlas för att frigöra K-personal.

Det vill säga att trots det köps in nya system och att det talas om nya förmågor, är det inte alls säkert att förmågan egentligen finns eftersom det saknas personal med rätt kompetens för att bygga, vidmakthålla och utveckla förmågan. Det är den upplösningen som missas när tabeller sammanställs på kategorinivå vilket pekar på en utökning, medan en tabell som skulle vissa personal fördelade per funktion istället skulle visa en betydligt dystrare bild.

Försvarsmaktens personal förväntas vara mer tillgänglig både idag och imorgon, både ny- och repetitionsutbilda fler samt förväntas uppfylla de åtaganden som Sverige har gentemot våra allierade vid bemanning av staber, skolor etc. Detta innebär inte bara att det är lönemedel som behövs skjutas till. Det kräver en total omdaning på nationell nivå vad gäller rätt till stöd, andra skattesatser och färdiga boendelösningar för att minska bördan på personalen. Det tåls att återigen poängtera att det inte är Försvarsmakten som gått med i alliansen utan Sverige. Därmed är det statens skyldighet att tillse att förutsättningarna finns för att Försvarsmakten ska kunna uppfylla sin del.

Insatsberedskap och semester

Av

den 1 mars, 2026

i Allmänt

Lagom till att semesterplanerna för sommaren ska läggas för att kunna fastställas senast 1 april blev det känt att det hade kommit en ny FAS (försvarsmaktens avtalssamling) för 2026. Förutom att det nya avtalet, som hade tillägg som började gälla från den 12 februari, inte har kommunicerats ut i organisationen innehöll den ett tillägg kring insatsberedskap och semester som omkullkastar tidigare praxis.

Läs mer

Villkoren för FLF Finland

Av

den 24 februari, 2026

i Allmänt

Idag fastställdes villkoren för FLF Finland som kommer utgå ifrån Boden (i huvudsak) med ett stabselement i Finland och diverse förstärkningsfunktioner baserad på sina respektive hemorter. Arméstaben har utifrån de givna förutsättningarna och med stöd av FST HR genomfört en analys om vad som ska gälla för de delar som är underställda Nato på respektive sida av gränsen samt de enheter som inte är underställda Nato men som ska förstärka och möjliggöra bataljonstridsgruppens rörlighet.

Den huvudsakliga styrkan som kommer befinna sig på I 19 i Boden kommer under perioden 6 juni 2026 till 25 juli 2027 ha 1-3 dagars beredskap (samt kunna inta kortare beredskap vid särskild order). Med anledning av inställelsetiden har armén bedömt att pendlingsresor inte är aktuellt, det vill säga att man inte avser att betala för resor för den personal som inte bor på orten utan är rekryterade till orten för tjänstgöring vid FLF. I underlaget redogör man för den bostadsbrist som råder vid garnisonen och att soldaterna, som är tidsbegränsat anställda, inte kan förväntas ”investera dyrt i bostäder” på orten. För att ändå bibehålla attraktionskraften för FLF Finland och behovet av att snabbt kunna utöka personalvolymen har man dragit en rad slutsatser.

Först och främst väljer man att lösa boendefrågan genom att erbjuda logementboenden till personalen. Detta innebär dock inte att alla är garanterade logementsboende på garnisonen i framtiden (det vill säga vid nästa upprättande av FLF Finland), utan man flaggar för att bristen på logement kan leda till att personal förläggs på skjutfältsläger och å gästförläggningar i Finland. Boendet erbjuds utan förmånsvärde.

Kopplat till boendeformen har arméstaben också identifierat att det blir svårt för individen att laga mat. Således väljer man också att erbjuda fri kost på garnisonen. Det vill säga att personalen kommer att få äta i matsalen med förmånsvärde. Det innebär att individen beskattas schablonmässigt 310 kronor varje dag för när de äter frukost, lunch och middag på regementet. Förmånsvärdet i sig justeras enligt rutin vid försvarsmaktsdygn eller där kosten ser annorlunda ut på grund av andra anledningar. Det ska tilläggas att förmånsvärdet läggs på den pensionsgrundande inkomsten och om antagandet om 35-40 förbandsövningsdygn per halvår stämmer borde rimligtvis ingen soldat ha det knapert under sin tjänstgöring.

För personalen som stationeras i Rovaniemi ser det annorlunda ut. Dessa kommer gå på URA och såväl boende som kosthållning anses vara lösbart för individen. Därtill anses det vara möjligt med pendlingsresor, troligtvis kopplat till att beredskapstider kommer vara mer dynamiska för stabspersonalen än för bataljonstridsgruppen i Boden.

För det enheter som inte ingår i förbandet till vardags och som inte är direkt underställda Nato kommer beredskap om 1-3 dygn tillämpas på hemmaorten. Förbandsövningar om 10-15 dygn per halvårsperiod är att vänta tillsammans med FLF, i övrigt sker övningsverksamhet inom eget OrgE. De delar som kommer från A 8 kan, om möjlighet finns och chefen för Bodens Garnison beslutar om det, erbjudas fritt boende också.

Arméstaben flaggar också för att den här principen om logementsboende och fri kost kan komma att tillämpas på andra garnisonsorter om det behövs. Det kommer även ske en analys och ett nytt beslut för de förband som ska avlösa FLF Finland under hösten 2027.

Notervärt är att Försvarsmaktens avtalssamling 2024 anges som det avtal armén haft att förhålla sig till. Rimligtvis borde det vara FAS 2025 man avser. Oaktat är det en lösning som till del påminner om hur det såg ut med dåtidens Nordic Battlegroup och ”Insatsförband armén” där personalen rekryterades till specifika förband, erbjöds logementboenden och fria hemresor men där maten fick lösas av individen själv. Det positiva är att individen slipper tänka på boende, mat eller förvaring av utrustning. Det negativa är att de svenska skattereglerna innebär att en inte obetydlig summa dras från lönen varje månad för mat som kanske inte alla gånger lever upp till förväntningar. Däremot är det ett steg i en riktning mot lösningar som medger att Försvarsmakten under längre perioder kan upprätta beredskapsförband med tydliga villkor för personalen. Vilket, oavsett hur man ser på logementsboende eller fri kost, är ett steg framåt från hur det varit tidigare.

FM2026-4080:3 Villkor FLF FIN 2026-27

Vilken militär pedagogik pratar vi om?

Av

den 24 januari, 2026

i Allmänt

Pliktrådets rapport, eller snarare rapporteringen om rapporten, triggade igång olika diskussioner på ämnet. Efter en kort nedgång i intensitet kom nu ett debattinlägg i frågan som jag känner mig nödgad att svara på. Anledningen är att jag uppfattar artikelns tes om militär disciplin och militär pedagogik som missvisande. Utifrån det som författaren skriver och hur han bygger sin argumentation uppstår det han säger sig vilja motverka, nämligen en sammanblandning av begrepp som ”skapar mer moralisk tillfredsställelse än analytisk klarhet”. Med detta menar jag att författaren tar skydd bakom att militären, och den militära sfären, är något annat än den civila. Påståendet ”[m]ilitären är inte en arbetsplats bland andra” är något som är lätt att hålla med om. Det har varit en återkommande kritisk invändning mot hur Försvarsmaktens marknadsföring såg ut under 2010-talet där den förmedlade bilden av Försvarsmakten ”som vilket annat jobb som helst” skapat en dissonans hos personalen. Författaren har helt rätt i att myndighetens våldsmonopol inte bara skiljer sig från övriga utan ställer också unika krav, på såväl soldater som befäl. Det är ungefär här jag slutar hålla med författaren om beskrivningen.

För resten av artikeln blir ett resonemang som framstår som att kollektiv bestraffning är ett nödvändigt ont för att uppnå fungerande förband som kan vinna striden. I sammanhanget nämns ”funktionell militär disciplin”. Argumentationen har många likheter med de argument jag har hört om att om en individ misslyckas så drabbar det gruppen, därmed är det gruppens misslyckande och straffet ska utdelas kollektivt. Det har även påståtts att det ses som kollektiv bestraffning om två gruppmedlemmar behöver hämta utrustning som gruppen glömt. Författaren beskriver det bl a som ”[i] militär utbildning fyller kollektiva metoder för disciplin en funktion: att tydliggöra att individuella handlingar aldrig är isolerade, att individuella misstag får kollektiva konsekvenser och att gruppen förväntas korrigera och utveckla sig själv.” Saken är den i de exempel som framförs i media och i Pliktrådets rapporter inte kan beskrivas som ”funktionell militär disciplin”.

Det har även utfärdats kollektiv bestraffning som exempelvis att samtliga på en pluton har behövt ställa sig i plankan under motsvarande tid som en individ är sen till uppställningen eller att alla har behövt göra 50 armhävningar när en individ glömt sitt kroppsskydd på logementet. Vid händelserna har befälen beskrivit det som en belöning.

Förbandsbesöksrapport Norrbottens regemente I 19
3 oktober 2024

Om en individ glömmer sitt matkärl är det inte ”funktionell militär disciplin” att låta hela plutonen springa och lämna sina kärl, för att därefter springa tillbaka och hämta dem. Det finns ingen lärdom att dra där mer än att nästa gång kommer individen eller gruppen mörka för att undvika en fysiska bestraffning. Att mörka, mygla och ljuga är typiska tecken på dysfunktionell militär disciplin. Funktionell (konstruktiv) militär disciplin hade påtalat att glömma sitt matkärl inte når upp till den standard som förväntas och därefter låtit gruppen lösa problematiken internt.

På ett kompani fick två plutoner kasernförbud när en värnpliktig blivit för full under en kväll.

Förbandsbesöksrapport Skaraborgs regemente P 4
30 september – 1 oktober 2024

Författaren har helt rätt i att individuella misstag kan få kollektiva konsekvenser. I den militära världen kan de konsekvenserna vara ödesdigra. Däremot är det skillnad på de exempel som framförs i nyhetsrapporteringen, som att få kollektivt frågeförbud, och att exempelvis en tänd lampa i förläggningen får konsekvensen att alla tält måste flyttas. Det senare är att förbereda sig för verklighetens konsekvenser. Det föregående är ett tecken på bristande pedagogisk mogenhet hos befäl.

Det finns en antydan i författarens text att det skulle innebära konsekvenser för försvarets förmåga att öppet prata om att ”vissa former av militär pedagogik och utbildningsmetoder”, så som de beskrivs i pliktrådets rapporter, är oacceptabla. Jag vill snarare säga att det vi vänder oss emot är avsaknaden av militär pedagogik som är förankrad i pedagogisk forskning. En anledning till att jag tog upp skolaga i mitt inlägg var att vi inom skolväsendet och samhället i stort har gjort en kunskapsmässig resa där vi sakteligen kommit fram till att den form av disciplin som förr sågs som självklar beprövad erfarenhet, inte fungerade alls som den var tänkt. Snarare skapade den fler och större problem. Jag menar att den ”militära pedagogik” som det pratas om egentligen inte är mer än ”broscience”, en så kallad ”beprövad erfarenhet” som inte klarar en vetenskaplig genomlysning.

Några hörde av sig med anekdoter i stil med att ”soldat x glömde sin automatkarbin några gånger. Soldat x fick sen bära runt på en gren tillsammans med sin automatkarbin. Soldat x glömde aldrig sin automatkarbin igen.” Underförstått att åtgärden hade en god pedagogisk verkan och beviset var att individen aldrig glömde sitt vapen igen. Andra berättade om att hur de efter att ha fått göra armhävningar tillsammans aldrig glömde något eller var sena till uppställningar. Då måste ju finnas ett orsaksamband eller? Inte nödvändigtvis då det inte är uteslutet att effekten hade kunnat uppnås med andra medel. Att exempelvis soldat x hade kunnat komma ihåg sin automatkarbin genom andra, mindre hämmande åtgärder, som dessutom inte riskerade att påverka individens kognitiva förmåga. Om nu soldat x var tvungen att hålla koll på både en automatkarbin och en pinne är det rimligt att anta att det tog lite mer kognitiva resurser än att enbart behöva hålla koll på sitt vapen.

Hade nu kollektiv bestraffning varit effektiv i militära sammanhang hade vi haft studier som visat det. Framförallt hade vi sett det mer framträdande i högpresterade befattningar och förband. Vi har studier kring militär disciplin och att det militära livet ter sig annorlunda från det civila, just vad gäller krav på att ge upp vissa självklara individuella rättigheter. Om det råder ingen diskussion. Vi ser vad fysiska och kollektiva bestraffningar gör med militära förband i längden. Vi vet att det har en nedbrytande effekt och att det är just militära chefers bristande ledarskap som leder till förfallet. Att förskjuta det ansvaret till att säga att det handlar om statens organisering av det militära våldet är som sagt att skapa en ”moralisk tillfredsställelse” mer än en faktisk analys av problemet. Det är att frånta befälen agens.

Den riktiga frågan är snarare om det är moraliskt acceptabelt att staten organiserar det militära våldet baserat på känsla mer än faktiskt beprövad kunskap?

Bestraffningar och vård

Av

den 17 januari, 2026

i Allmänt

Med den återaktiverade värnplikten har vi även fått tillbaka de problem som var återkommande. Nämligen allt från värnpliktiga som inte kan hålla sig från att blindavfyra automatkarbiner mot kamrater till befäl som utfärdar kollektiv bestraffning. Därtill har det även blivit allt vanligare att kritik framförs mot att befäl agerar ett filter mellan den värnpliktige och försvarshälsan, vilket på de flesta förband sker på försvarshälsans initiativ för att de inte är organiserade för att kunna omhänderta den kraftigt utökade mängden värnpliktiga. Man kan säga att den militära vårdcentralen dras med samma underbemanning som den civila runt om i landet.

Jag tänkte att det skulle vara en okontroversiell ställning att säga att inget befäl ska bedöma hur sjuk en individ är och därmed om denne ska få gå till försvarshälsan eller få ”lättnad i tjänsten”. På samma sätt trodde jag att vi hade lämnat bakom oss tidspassningsövningar och ”mikrofys” för att någon var sen till exempelvis en uppställning. Men min inbox har under det senaste dygnet exploderat och det är väldigt många som på olika sätt försvarar såväl fysiska konsekvenser som att befäl ska få döma av vem som behöver gå till försvarshälsan eller ej. Ibland under förevändningen att det ska ske en ”vuxen dialog” mellan befälet och den värnpliktige.

Vi kan börja med bestraffningar. Eftersom vi befinner oss i en utbildningssituation vill jag börja med att påpeka att skolaga avskaffades i Sverige 1958. Dessförinnan hade man redan börjat reglera agandet där fel som berodde på ”bristande fattningsgåva, eller kroppslig svaghet hos barnet” inte fick resultera i aga. Detta kunde man alltså komma fram till i en utredning 1947. Är det något vi därefter kommit fram till är att fysiska straff leder till få kortsiktiga positiva effekter men en rad negativa konsekvenser. Vi vet också att individer som straffas för något antingen blir mer ängsliga när de ska utföra eller fatta beslut (känns det igen kanske i en tid där vi pratar om chefer som är rädda för att fatta beslut?), eller att de helt enkelt mörkar när de gör fel.

I Försvarsmakten finns två kategorier människor: de som någon gång glömt sitt vapen någonstans och de som kommer att glömma sitt vapen. En del har dragit anekdoter om hur individer som glömt sina vapen fått bära på andra saker som ett sätt att aldrig glömma vapnet igen. Man har direkt sammankopplat att det är den specifika åtgärden som skapat effekten. Jag hävdar att det är svag evidens att bärandet av en pinne leder till att man aldrig mer glömmer sitt vapen. Det finns desto mer evidens för att människor inte glömmer saker fler gånger när de har gjort det en gång och de har upplevt det som obehagligt internt. På samma sätt som att en individ som skjutit ett vådaskott sällan gör det igen. Det räcker oftast med att en individ upplever negativa känslor för att de ska undvika att hamna i samma situation igen. Det behövs inga tidspassningsövningar, armhävningar eller grenar. Skulle en individ vara återkommande trots varningar och disciplinåtgärder inom ramen för lagen, då kommer inte jägarvila hjälpa heller.

En invändning mot att alla värnpliktiga obehindrat ska få besöka försvarshälsan även vid förkylning är att ingen går till en civil vårdcentral när de är förkylda. Man stannar hemma i värsta fall. Och jag vet att en del försvarshälsor gärna beskriver sig som motsvarande civil vårdcentral. Problemet är att kontexten vi existerar i är annorlunda jämfört med samhället. En GSS kan vakna upp en morgon, känna sig krasslig, ringa till chefen och stanna hemma. Vi har ett system som möjliggör för individer att vara sjuka från jobbet utan att tappa allt för mycket i lön, få uppleva konsekvenser på jobbet eller ens bli av med jobbet. Den inpliktade har inte den möjligheten. Denne har blivit fråntagen en hel del rättigheter som vi annars tar för givet som anställda. Istället behöver individen anhålla om att få uppsöka försvarshälsa och därigenom få lättnad i tjänsten. Eftersom sjukvården inom Försvarsmakten inte är dimensionerad för detta har det uppstått en normglidning där befälen förväntas göra den första bedömningen. Detta helt utan formell utbildning (nej, jag räknar inte en genomgång med FH som utbildning). Det är därför vi hamnar i situationer där det uppfattas som att befäl nekar värnpliktiga att söka vård.

Det argumenteras för att befälet och soldaten måste kunna ha en vuxen diskussion innan denne går till FH. Och ja, i en perfekt värld med humanistiska befäl utan bias med kunskap motsvarande åtminstone en undersköterska så skulle det funka. Nu har vi inte de befälen. Vi har allt mellan välvilliga utan utbildning till befäl som ser värnpliktiga som mjäkiga snöflingor. Det är verkligheten, och då har jag inte berört det maktbalansen mellan ett befäl i sin hemmamiljö och en 19-åring som har såväl informationsunderläge som befinner sig i en ovan miljö.

Min tolkning är att mycket kring olika bestraffningsmodeller eller för den delen att få avgöra vem om ska gå till försvarshälsan vilar på en känsla av att det måste var rättvist. Ingen ska få mygla. Där tror jag mycket av problematiken ligger och det är det vi behöver fokusera på.

Fokusera inte för mycket på vad som är nästa krig, du är redan med i ett

Av

den 26 december, 2025

i Allmänt

När man diskuterar modern krigföring sägs det ofta att generaler och soldater alltid förbereder sig för att utkämpa det senaste kriget. Det vill säga, man studerar tidigare krig för att bättre förbereda sig för framtida krig. Den pågående diskussionen om hur kriget, eller snarare utvecklingen av den pågående krigföringen, i Ukraina ska förstås samt vilka taktiker och tekniska utvecklingar länder bör fokusera på ”för nästa krig” är i allra högsta grad levande på sociala medier. Jag tror dock att diskussionen vilar på ett naivt, möjligen omedvetet, antagande om att det kommer att finnas en period mellan slutet av det rysk-ukrainska kriget och början av den väpnade konflikten mellan liberala demokratier och auktoritära stater. Naturligtvis har olika europeiska underrättelsetjänster sagt att när Rysslands krig med Ukraina slutar börjar nedräkningen för den efterföljande aggressionen från Ryssland mot en annan europeisk stat. Med det perspektivet skulle det verka logiskt att tala om ett nytt krig under nya omständigheter. Med det sagt vill jag lyfta fram ett annat perspektiv där det inte finns något glapp mellan det rysk-ukrainska kriget och ”nästa stora krig”, eftersom det pågående kriget mycket väl kan eskalera till den grad att Nato måste agera eller att alliansen på andra sätt dras in i en fullt utvecklad väpnad konflikt med Ryssland på grund av den lågintensiva krigföring som redan pågår.

Om vi ​​beaktar den möjligheten finns det egentligen inget ”senaste krig” att förbereda sig för; det finns bara kriget som pågår. Även om en konflikt mellan Nato och Ryssland (med tillhörande allierade) kommer att skilja sig från striderna i Ukraina, är det i princip detsamma som att säga att slagfältet i Ukraina imorgon kommer att vara annorlunda jämfört med idag. Det betyder dock inte att de lärdomar som identifierades idag i Ukraina blir irrelevanta. Om vi ​​tittar på slagfältet idag kan vi vara nästan säkra på att allierade trupper kommer att utsättas för drönare, elektronisk krigföring, artilleri och skyttegravskrig. Allierade flygvapen kommer att behöva hantera vitt spridda luftvärnssystem och kommer inte att kunna flyga djupt in i vissa omtvistade områden. Ledningsplatser kommer sannolikt att inleda kriget med en utökad ”kill zon” som inte bara påverkar skyddet av C2-noder utan också formar C5ISTAR-nätet. Kort sagt, den ryska militären är redan anpassad till det nuvarande slagfältet och kommer att ha ett försprång mot allierade styrkor om vi nöjer oss med den generiska förklaringen att ”nästa krig kommer att bli annorlunda”.

Om man tittar på den östra frontlinjen skulle man med rätta dra slutsatsen att slagfältet i höga norr kommer att se helt annorlunda ut jämfört med Svarta havet. Som sådan är det en giltig invändning att inte alla områden kommer att ha skyttegravskrig, vara mättade med små drönare eller ens ha dygnet runt-täckning av ISR. Vi vet redan att operationer i Nordkalotten skiljer sig från operationer som utförs i södra Sverige. Detta är en anledning till att vi har enheter specialiserade på subarktisk krigföring, medan andra är mer vana vid operationer i tempererade klimat. Allt som ses i Ukraina gäller således inte subarktiska operationer, men det gäller sannolikt i Centraleuropa, där terräng och väder liknar Ukrainas. Ett slagfält där svenska enheter sannolikt kommer att utföra operationer och därmed måste anpassas sig till. Detta innebär att man använder mindre drönare, mindre system för elektronisk krigföring och att man exponeras för allt vi kan observera idag vid den ukrainska frontlinjen. Så länge risken för ett krig som sprider sig in i Centraleuropa kvarstår måste Nato vara beredd att strida med och mot den teknik samt taktik som används idag, vilket naturligtvis är svårt när slagfältet förändras varje månad. Men om vi ”vill” ha ett nästa krig att utkämpa måste vi anpassa oss idag och kunna strida ikväll på samma slagfält som ukrainarna.

Det delade ansvaret

Av

den 26 december, 2025

i Allmänt

Diskussionen kring långsamma processer, ansvar och kultur har fått fart igen under julen. Major Håkan Silverup gav sig upp på scenen och ansåg dels att det inte enbart är chefer som inte vill förändra saker som är problemet, dels att diskussionen i sig fokuserar på fel saker då den istället för ”varför händer inget?” borde fokusera på ”var i kedjan tappar vi tid och varför?”. Ett påstående i artikeln var även att ju snabbare vi behöver arbete, ju mer osäkert blir det och därmed kommer det oundvikligen krävas mer kontroll. Bland annat för att förvaltningslogiken (dvs våra lagar och förordningar) kräver det. Som svar på artikeln skrev sedan Kapten Andreas Braw en replik där han ifrågasatte såväl påståendet om mer kontroll som att chefer skulle vara ansvarsfria i frågan. Han anser att det hela kan kokas ner till ett medvetet val där vi i organisationen väljer att exempelvis fullfölja vissa processer. Således bär chefer ansvaret i första hand.

Läs mer

Vikten av att föra tjänsteanteckningar

Av

den 19 december, 2025

i Allmänt

December har varit en synnerligen intressant månad. De stora nyheterna har varit kring tystnadskultur på Försvarsmaktens Underrättelse- och Säkerhetscentrum (FM UndSäkC) och Försvarsmaktens hundtjänstenhet (FHTE). Därtill har arbetsdomstolen meddelat att Försvarsmaktens avskedande av en fanjunkare vid F 16 inte var förenligt med lagen om anställningsskydd (även om det inte var ett enhälligt beslut). Alla de här tre fallen har gemensamt att de, i olika grad, handlar om bristande dokumentation om vad som sker i verksamheten.

I senaste avsnittet av flygvapenpodden lyfter chefen för Luftstridsskolan just vikten av att föra tjänsteanteckningar över saker som sker inom en enhet eller förband. Detta för att chefer dels ska ha en möjlighet att följa upp underställda, dels för att det ska finnas spårbar information när en chef behöver omplacera eller avskeda en individ. I fallet med FHTE har det länge varit känt att det funnits problem vid enheten och att individer utfört handlingar som varken är förenliga med försvarsmaktens uppförandekod eller svensk lag. Men när det är dags att formellt utreda finns det sällan några konkreta bevis eller exempel att bygga på och till slut blir det ord som står mot ord utifrån minnesbilder. Det är exempelvis här som fallet med fanjunkaren vid F 16 blir en ypperlig fallstudie. Bägge parter var överens om att fanjunkaren hade slagit till den värnpliktige. Däremot var de oense om hur det hade gått till, i vilken situation och vad fanjunkaren hade kommunicerat i frågan till sin chef. Försvarsmakten anförde också att fanjunkaren hade påverkat sin chef att komma med osanna uppgifter i den utredning som senare genomfördes. Chefen i fråga förde inga anteckningar från det mötet som ska ha skett när fanjunkaren berättat om händelsen och därmed blir det svårt att få någon riktig klarhet i vad som sagts eller vilket beslut som chefen fattat.

Det har länge varit en svaghet inom den militära utbildningen av befälskåren vad gäller de verktyg som en chef har till sitt förfogande för att exempelvis kunna säga upp en individ. Den rådande bilden har istället blivit att en individ i princip aldrig kan sparkas om denne inte begår ett tydligt brott. Inom myndigheten har det även länge funnits en kultur att man låter problem med personal ärvas till efterkommande chef utan att det finns något nedtecknat kring prestationer eller liknande. Har den inkommande chefen tur så får denne en verbal överlämning, en varning, om vilka anställda som är exempelvis underpresterande. Men utan dokumentation är det svårt att göra något åt situationen vilket inte sällan leder till frustration hos övrig personal.

Situationen vid FHTE är ett typiskt sådant exempel där ”alla” visste om situationen och hur vissa individer betedde sig. Men det saknades dokumentation vilket tillsammans med informella maktstrukturer har inneburit att de individer som antagligen borde ha sagts upp för länge sen, istället har kunnat fortsätta på inslagen bana vilket nu trassat sönder förtroendet för Försvarsmaktens hundverksamhet. Samtidigt är det inte bara hundtjänsten som lider av det här utan det är återkommande varje gång det uppdagas att det skett olika former av trakasserier där förövaren har en historik som kan återges verbalt men som inte finns i skrift någonstans.

På samma sätt finns det exempel från FM UndSäkC där möten genomförts med personal men utan att det återfinns protokoll eller tjänsteanteckningar om vad som sagts. Det i sig skapar en rättsosäkerhet när individer anmäls till FPAN eller för den delen utsätts för repressalier. Det kan tyckas smidigt att inte behöva anteckna och därmed inte behöva tänka på att något kan komma att lämnas ut vid en granskning, samtidigt innebär det också att det inte går att komma tillrätta med vare sig tystnadskulturer eller personal som kontinuerligt bryter mot uppförandekoden.

Nu kanske någon tänker att det här med att föra anteckningar på personalens förehavanden är ett steg från ett totalitärt övervakningssamhälle där angiveri kommer vara legio. Då vill jag poängtera att anteckningar om personalens prestationer även kan vara av positiv karaktär och underlätta vid exempelvis ansökningar för utmärkelser eller för den delen vid uttagning till högre utbildning. Det innebär också att prestationer kan överföras mellan avgående och pågående chef vilket gagnar den underställde som då slipper ”straffas” för att det sker ett chefsbyte precis inför exempelvis Rals eller beslut som påverkar individens kompetens- eller karriärsutveckling.

Jag tror att vi som organisation kommer bli bättre av att fler chefer, även på de lägre nivåerna, blir duktigare på att kontinuerligt föra tjänsteanteckningar. Framförallt kommer det gynna formandet av en ansvarskultur.

Arbetsmiljön vid FM UndsäkC

Av

den 16 december, 2025

i Allmänt

Arbetsmiljön vid Försvarsmaktens Underrättelse- och säkerhetscentrum i Uppsala har varit en lång följetong under året. Jag har anklagats för att ha bedrivit ensidig pajkastning mot centrumet och andra kritiska debattinlägg i ämnet har avfärdats som skitsnack. I samband med det har det ställts frågor runt om i organisationen, bland annat från personal vid centrumet, kring vem som står bakom taktisk.se. Som om den kunskapen på något sätt skulle bidra till att falsifiera den kritik som framförts, i synnerhet från Försvarsmaktens egen säkerhetsinspektion som i sin rapport fann under rubriken ”tystnadskultur” att ”[…]det finns medarbetare som inte vill lyfta upp brister i arbetsmiljön för att de är rätta för repressalier Eftersom de har sett hur kollegor straffats[…]” och att ”[m]edarbetare upplever att chefer ’håller varandra bakom ryggen’ istället för att göra rätt, så skyddar de den som gjort fel eller är orsak till arbetsmiljöproblemet”. Det senare är särskilt intressant sett till att den intervju som Officerstidningen gör på centrumet sker som en gruppintervju med 10 (!!!) företrädare för förbandet där då ingen känner igen sig i kritiken som framförts. Förbandsandan beskrivs som ”i huvudsak” god och att personalen ”överlag” trivs. Det senare kan sägas mot bevisas av att personal avslutat bemanningsuppdrag i förtid vid centrumet på grund av en destruktiv arbetsmiljö.

Hela intervjun i sig är kanske den tydligaste tecknet på att problemet inte enbart kan härledas till centrumets chef, överste Henrik Rosén, utan att det är är en röta som återfinns på flera chefsnivåer. Kontinuerligt genom intervjun vill man hitta alla möjliga förklaringar förutom att man har just det utpekade arbetsmiljöproblemet som framkommit i så väl säkerhetsinspektionens rapport som de två tidigare genomförda arbetsmiljöutredningarna. De intervjuade cheferna säger sig vara närvarande i verksamheten, bland annat genom att utbildningschefen pratar om hur han har ”personliga vänner” på förbandet som han kan ”prata rätt fritt” med och att han därmed kan fånga upp signaler ”ganska bra”. Ganska bra verkar i sammanhanget innebära att det skett flera utredningar kring arbetsmiljön där det bland annat skrivs att ”[…]ledarskapet haft en tydlig negativ påverkan på medarbetarnas psykiska hälsa”.

Anledningarna till kritiken är många om vi ska tro ledningen. Det är allt från att det är enskilda ”högljudda” medarbetare som är missnöjda för att ”[…] de nu måste prioritera om sina arbetsuppgifter eller utföra den annorlunda”, informationshanteringen vid förbandet till att förändringar såsom kriget i Ukraina och centrumets övergång till krigsförband. Överste Rosén går även så långt att hävda att det handlar om ett missnöje från individen där denne inte längre äger ”narrativet kring vad jag gör” och ifrågasätter att det ens är frågan om en tystnadskultur om det är ”en medarbetare nånstans” som upplever det så. Det är tydligt att Överste Rosén vill flytta fokus från sig själv mot anonyma enskilda individer, och på så sätt inte bara nedvärdera såväl genomförda utredningar som det personalen upplever utan också misstänkliggöra kritiker. Detta trots att förbandets arbetsmiljöhandläggare bekräftar att hon har mottagit personal som har uttrycket en rädsla för repressalier.

Men trots att man från chefsskiktet inte känner igen sig i den negativa bilden tyder de olika förklaringarna till situationen på att man ändå funderat på varför det finns en negativ uppfattning om arbetsmiljön. Samtidigt upprepar man flosklerna om hur ”ledsna” man blir av kritiken, hur mycket ”positiv feedback man får från personalen” och att man har utmaningar som man faktiskt känner till efter de genomförda utredningar som man jobbar med, dock oklart på vilket sätt. Det vill säga att man jobbar med frågor som man samtidigt säger att man inte känner igen sig i för att de drivs av individer, individer som, underförstått, på något sätt lyckats influera en rad utredningar däribland Säkerhetsinspektionens.

Att chefen för centrumet inte verkar förstå allvaret i situationen symboliseras tydligast när han säger att ”vi tar till oss Säkerhetsinspektionens rapport med kraft[…] även om jag inte upplever att vi har någon tystnadskultur”. För det är vad Överste Rosén och övriga i ledningen konstant kretsar kring, att det hela handlar om en upplevelse. Där deras upplevelse på något sätt är mer relevant än andras upplevelser och att kritiken därmed saknar trovärdighet. Samtidigt som det slängs in floskler om att man tar kritiken på allvar, att man inte vill att någon medarbetare ska må dåligt på jobbet och att ”åtgärder vidtagits”. Åtgärder som man vidtagit trots att man inte känner vid sig vid kritiken. Agerandet kring de genomförda utredningarna och det som kommuniceras av personal vid centrumet tyder på motsatsen. Och låt mig vara så pass tydlig att det inte rör sig om ”enstaka högljudda individer”. Är det något som är tydligt så är det just rädslan för repressalier för att gilla inlägg på sociala medier eller för den delen att inte få jobba med det man gillar. För är det något som är tydligt med personalen på FM UndSäkC så är det just att de gillar, eller rättare sagt älskar, sitt ämne och det de håller på med. Utifrån det perspektivet är det förståeligt att man inte vill hamna i onåd och riskera att bli bortlyft från sina arbetsuppgifter och satt i en frysbox.

Förbandet har 20% vakanser vad gäller den fasta organisationen och 50% vakanser vad gäller bemanningsuppdrag. Framförallt en försvarsgren förefaller ha tröttnat på centrumets hantering av såväl inlånad personal som sitt ämnesföreträdarskap inom underrättelsetjänst vilket förefaller gett vid handen att kortsiktiga förstärkningar för kurser behöver skötas via underhandskontakter. Utifrån det perspektivet är min uppfattning att centrumet lever på lånad tid som Försvarsmaktsgemensam utbildningsplattform. Man lyfter även, likt den centrala kommunikationen, fram hur man har låga siffror vad gäller sjukskrivningar. Att en enhet med 315 individer (varav flertalet civila) har under en procentsats under genomsnittet i myndigheten säger egentligen inte mycket. Det intressanta är att titta på var i organisationen sjukskrivningarna är, i synnerhet långtidssjukskrivningarna. Om dessa återfinns exempelvis inom samma avdelning tyder det på ett problem. På samma sätt som att man kan höra att vissa trivdes under sin skolgång medan andra hade ett helvete, kan man få höra av vissa medarbetare att de trivs på sin arbetsplats medan andra har ångest över arbetsmiljön. Dessa två perspektiv kan existera samtidigt.

Att man inte låter chefer intervjuas enskilt utan i grupp tillsammans med den chef som är under lupp säger emot att man har en ”transparent organisation” där det är ”högt i tak” och där man ”pratar med varandra”. Är det något en gruppintervju tillsammans med en chef eller kommunikationschef tyder på så är det just att man inte har ”högt i tak” eller en ”transparent organisation”. Det tyder snarare på att man saknar tillit till personalen och dess förmåga att företräda förbandet. Det är i själva verket ett desperat försök till skademinimering.

Det mail som Överste Rosén skickade ut till samtliga personal vid centrumet, och som dessutom lästs av individer utanför, gällande en individs ärende i försvarsmaktens personalansvarsnämnd försöker han sprida över ansvaret på att det fanns en enig chefsgrupp som förespråkade att mailet skickades ut. För att vara en lärande organisation så verkar han däremot inte ha tagit någon lärdom av händelsen eller ens reflekterat att mailet kan uppfattas som en repressalie i sig mot en medarbetare, som dessutom redan fått ett beslut i FPAN emot sig. Man kan säga att överste Rosén inte ger sken av att ”embrace the red” mot hur han själv agerar i personalfrågor.

Avslutningsvis kan det konstateras att skyddsorganisationen som sådan inte verkar fungera när det, trots genomförda utredningar, finns ett huvudsskyddsombud som varken vill kännas vid problem vid centrumet eller som ens reflekterat över varför personal inte vill att hon ska föra vissa saker vidare i arbetsmiljöspåret. Och om de finns flera medarbetare som uppfattar att de inte vill att huvudskyddsombudet för vidare problem borde det i sig vara tillräckligt för att indikera att det finns en tystnadskultur som är större än ”enstaka högljudda individer.”

Jag hoppas att det här leder till att man från FST CIO (trots att man utåt säger sig ha fortsatt förtroende för ledningen) ser över ledningsstrukturen vid centrumet och omplacerar en ledning som uppenbarligen inte klarar av att hantera vare sig personal eller arbetsmiljö på ett förväntat sätt. Jag vill även sträcka mig så långt att det antagligen vore dags för försvarsgrenarna att skapa sina egna underrättelseskolor och att centrumet som sådant stöps om för att istället hantera övergripande doktrinutveckling och viss utbildning för att tillgodose behov för operativ eller strategisk nivå (exempelvis tolkar). Förutsättningarna i form av personal, infrastruktur och en fungerande arbetsmiljö verkar saknas för att fortsätta bedriva en adekvat utbildning inom underrättelse- och säkerhetssfären, och adekvat utbildning är något vi behöver i stor mängd just nu.

Återhämtning som uppgift

Av

den 14 december, 2025

i Allmänt

Ett stående budskap från försvarsmaktsförvaltaren till personalen är att vi ska tillse att återhämta och få kvalitétstid med våra anhöriga. Just återhämtning är ett återkommande budskap kring julhelgen från chefer på samtliga nivåer. Det har blivit något av en kliché när vi i såväl ord som handling kräver mer av personalen i tjänsten, antingen genom mycket tid hemifrån eller genom förlängda tjänstgöringsdagar för att vissa saker helt enkelt måste genomföras. Det vi kanske inte belyser lika ofta utanför övningar är att återhämtning är en uppgift likt nedkämpa och framrycka. Det är med andra ord något vi ska kunna göra i tjänsten på befallning. Vilket leder till frågan, hur återhämtar man egentligen som uppgift?

De flesta har antagligen någon gång upplevt att förbandet under en pågående övning kommenderats till att ”bedriva återhämtning”. Vilket ofta handlar om att få tillgång till dusch och toalett, äta lagad mat och med låg stridsberedskap göra allt det där som inte hinns med under pågående operation. Men det är inte den återhämtningen som jag anser är problemet som vi har att hantera utan snarare hur vi återhämtar till vardags rent generellt när tempot skruvats upp och vi alla förväntas göra mer trots att dygnet fortfarande enbart innehåller 24 timmar. När är det läge för en förbandschef att kommendera återhämtning på förbandet under vardagen?

Tidigare har det dragits paralleller mellan återhämtning och psykisk hälsa vad gäller insatser utomlands. Dagens läge, eller egentligen sedan 2022, kan liknas med det tempo som hölls utomlands. Med skillnaden att vi inte blir beskjutna och att tempot inte går ner efter sex månader för att förbandet roterar hem. Vi vet sedan tidigare att personalen anser att möjligheten till fullgod återhämtning gått ner samtidigt som arbetsbelastningen ökat. Jag har däremot inte uppfattat att förbanden vidtagit några åtgärder vad gäller att återhämta, istället läggs det på personalen att återhämta under sin ledighet och sen komma tillbaka med, förhoppningsvis, full energi. De åtgärder som syns är ungefär de samma som vid hemkomst-verksamhet. Man påtalar vikten av att inte planera in en massa på ledigheten, att hålla igång med träning och att tänka till på sitt alkoholintag. Det sistnämnda är särskilt intressant sett till hur ”årsavslutningen” i form av lillejul brukar se ut på förbanden runt om i Sverige.

Jag tror att återhämtningen hade fungerat bättre om vi börjat använda den uppgiften till vardags och likt på övningar eller på utlandsinsatser genomför återhämtning i förband. Där man aktivt vrider ner tempot och skalar bort ”måsten” som möten, samlingar, rapporter etc. I ren klartext efterlyser jag så kallade ”low ops”-perioder där förband inte löser uppgifter utan får tid att göra allt det där andra som får stå tillbaka som likväl är viktigt för den övergripande arbetsmiljön. Alla plutoner på kompaniet behöver inte vara aktiva eller inaktiva samtidigt. Det hade kanske varit en lösning att rotera mellan samtliga plutoner för att skapa en rutin av att var fjärde vecka går plutonen in i en lågintensiv period. En period där det är möjligt att se över materiel, administrera och lösa alla de där uppgifterna som annars tenderar att ligga som en underliggande stress i sinnet hos personalen.

Men är det realiserbart? Uppgifterna fortsätter ju att komma från högre staber och världen fortsätter att snurra allt snabbare. Jag hävdar att det är möjligt förutsatt att samtliga ledningsnivåer slutar leva med nästippen mot väggen. Vi lever dagligen som om att varje sak måste göras idag, helst igår, men där det i själva verket inte spelar någon större roll om en individ exempelvis agerar idag eller imorgon, för att vi kan inte påverka var helger ligger och externa processer. Dessutom, när allt säljs in som extremt tidskritiskt så kommer det till en punkt där inget längre är tidskritiskt. På ren svenska; om allt är prioriterat så är inget prioriterat. Vi behöver helt enkelt acceptera att mängden uppgifter vida överstiger de tillgängliga resurserna och att det därmed behövs prioriteras av chefer på lägre nivåer, vilket oundvikligen kommer leda till att vissa uppgifter inte utförs. Det i sin tur innebär att personalen på lägre nivåer behöver antingen prioritera vilka uppgifter som utförs eller få utkristalliserat vilka prioriteringar som gäller för att skapa uthållighet. Efter årtionden av fred och lågintensiva konflikter långt hemifrån förefaller vi ha lurat oss själva att tro att vi fortfarande kan lösa alla uppgifter trots att förutsättningarna förändrats drastiskt under 2020-talet.

För att kunna återhämta som uppgift, likt vi gör på övningar och har gjort i internationell kontext, behöver vi således anamma en ledningsmetodik syftandes till uthållighet och inte till 100% leverans på samtliga uppgifter. Just nu är det snarare så att 70% är tillräckligt för att ta oss mot målet att vara redo för krig utan att för den delen ta slut på den ändliga resurs vi har utöver tid, nämligen personalen.

Sida 1 av 50

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén