Det är mycket som händer i världen. Det är de flesta medvetna om. Men det är inte bara omvärldsläget i sig som skaver. Det finns en rad saker som var för sig hade varit hanterbart men som tillsammans fyller bägaren över bristningsgränsen.
Det skaver att vi har en personaldirektör som gått från en relativt anonym tillvaro till att göra sig ökänd för att varken förstå personalens situation eller för den delen uppvisa någon form av genuin ånger till sin missuppfattning. Än mer skaver det att det på högre nivå fallerat i flera led från att förhindra de publiceringar som fått personalen att, på olika mer eller mindre uttrycksfulla sätt, ta bladet från munnen.
Det skaver att det verkar finnas en cementerad bild centralt om att personalens lönesituation är tillfredsställande och att det egentligen inte finns någon anledning att ta striden mot arbetsgivarverket eller den nedärvda kultur om att man inte tjänar staten för pengarnas skull. Och att det dessutom finns en tro om att det hade blivit bättre med en militärt utbildad personaldirektör, som om vi inte redan har testat det.
Det skaver att den politiska ledningen, såväl riksdag som regering, pratar om att det ska satsas på försvaret, att vi ska ha en tillväxt med sikte på att nå toppen i Europas försvarsbudget-liga samtidigt som att man säger att det är ”arbetsmarknadens parter” som ska komma överens om personalens ersättningar. Ett system utformat för att hålla ner löner i fredstid för att bibehålla en ekonomisk balans i en övrigt balanserad och förutsägbar värld.
Det skaver att vi har politiska partier, i såväl regering, riksdag som europa-parlamentet som på olika sätt driver på lagar som har en direkt negativ inverkan på försvarsförmågan och som dessutom driver samhället i en mer auktoritär riktning vad gäller såväl övervakning, vapenlagar som plikt. En utveckling som påminner om situationen under såväl andra världskriget som under kalla kriget med skillnaden att vi åtminstone då fortsatt insåg att det var bättre att bönder tog hand om sina gårdar än att de stod vägpost på en repövning. Det skaver än mer att svensk journalistik inte förefaller ha mycket till kraft att bevaka detta utan nöjer sig med att köpa in AI-genererade texter från diverse nyhetsbyråer för att sen gömma artiklar bakom betalväggar i tron om att gemene man kommer betala för att ta del av ett innehåll som de annars kan ta del av genom snippets på X.
Det skaver att rättsväsendet har lagt ner resurser på att lagföra skytteföreningar som drivs inom Försvarsmaktens hägn samtidigt som vi själva anmäler vår egen personal för att inte följa omöjliga regelverk eller utför integritetskränkande genomsök av kadetters boenden på svaga indicier. Hur kan vi aktivt välja att göra våld på totalförsvarsförmågan i alla dessa led?
Det skaver att vi slår oss för bröstet att det utvecklas avancerade tekniska system i samarbete mellan Försvarsmakten, FMV och industrin. Samtidigt är dessa system långt ifrån att införas på trupp samtidigt som truppen saknar verktyg för att öva mot realistiska hot här och nu. Alla vill titta in i framtiden och vara med i utvecklingen av nästa ”stora grej”, men för få tittar på vad vi kan göra idag och imorgon. Varför ska krävas att enskilda individer spenderar egna pengar för att utveckla vår förmåga här och nu? Det skaver att det upprättas experimentkontor som varken kan experimentera eller vägleda för att de har fullt upp med att slåss med processerna och inte mäktar med.
Det skaver att vi har chefer på högre nivåer som i all väsentlighet försöker bringa mod i personalen med att uppmana till ”gå på, marsch!”, eller att personalen ska vara modiga och våga fatta beslut samtidigt som vi har chefer på mellannivåerna som aktivt bromsar samt slår ner på alla initiativ. Organisationen genomsyras på sina håll fortsatt av rädda chefer som lever kvar i hur världen var innan 2022, som absolut inte vill att något ska förändras (om man själv inte kommit på förändringen) oaktat vad högre chef säger. Det skaver än mer att vi har en hel del äldre officerare som belönas för att de gjort sig oersättliga och som dessutom nu målas ut som räddar för att de erbjuder sig att skjuta på pensionen när det vore bättre för Försvarsmakten att rotera ut individerna och säkra en tillväxt.
Det skaver att vi ute i organisationen har yngre befäl som känner sig tvungna att smyga med sina initiativ och att använda sin fria tid för att kunna leva upp till högre chefs målbilder och order, bara för att deras chefer inte vill ”köpa fanta istället för coca-cola”. Än mer skaver det att vi har äldre officerare som inte är rädda för att missbruka sin makt mot yngre kolleger och på olika sätt mobba dem eller nedvärdera deras insats för försvaret.
Det skaver att vi alltjämt saknar förmåga att samla alla tankar som vår personal har och trycka ut dessa i ett lättillgängligt format. Istället behöver vi förlita oss på privata initiativ som drivkraft för engagerande diskussioner. I en organisation som under så pass lång tid utbildat officerare i kritisk tänkande och vikten av att kunna verbalisera samt diskutera tankar inom krigets hägn (som dessutom stoltserar med en av världens äldsta militära skolor) saknas det alltjämt en etablerad akademisk tradition och fri debatt.
Det skaver att vi har en organisation som, genom individers initiativ, lägger ner resurser på att försöka (och ibland lyckas) avpublicera memes, det moderna samhällets satir. Som om åsikten bara skulle försvinna om den doldes från det militära kollektivet och allmänheten. En organisation som inte kan hantera den formen av uttryck tar sig på för stort allvar och kommer således ha svårt att se sina brister.
Det skaver att vi fortsatt är vårt eget största hinder till att lyckas för att vi under så lång tid lärt oss leva i skymundan som ett särintresse, som enbart de närmst sörjande brytt sig om och där vi lider av en kollektiv rädsla att bli av med den lilla kakbit som vi fått tag på. Eller skaver är fel ord. Det gör mig orolig för framtiden.
