Södra militärregionens beslut om att enbart tillåta att legitimerad sjukvårdspersonal placeras på på befattningar där den kompetens krävs har rört upp känslor. Det är bra, för då kan vi prata om utmaningarna ett litet land som Sverige har att hantera vad gäller ett totalt försvar och bemanningen av detta. Därtill hoppas jag att det blir tydligt också vilka utmaningar Hemvärnet står inför och vad det kan medföra.
1 § Totalförsvaret är en angelägenhet för hela befolkningen
Lag (1994:1809) om totalförsvarsplikt
I Sverige råder totalförsvarsplikt, det innebär att alla mellan 16 och 70 år som bor i Sverige, medborgare eller ej, är skyldiga att ”tjänstgöra inom totalförsvaret i den omfattning som hans eller hennes kroppskrafter och hälsotillstånd tillåter”. Inom totalförsvarsplikten ryms såväl värn- och civilplikt (berör dock enbart svenska medborgare) och allmän tjänstplikt. Således omhändertar lagen om totalförsvarsplikt de behov som landet kommer att ha i spannet från nuläge till krig.
Den allmänna tjänsteplikten innebär bland annat att staten får, vid höjd beredskap, kräva av individen att fortsätter går till sitt jobb (om det identifieras som av vikt för totalförsvaret) eller utföra arbete som tilldelas av en av regeringen utsedd myndighet. Vilket exempelvis kan vara rena handräckningsuppgifter inom logistiken eller att stötta barnomsorgen.
Den allmänna tjänsteplikten gäller vid hög beredskap, men det innebär inte att behovet utgår när vi sedan går över till krig. När kriget kommit och krigsplaceringarna och krigsorganisationen aktiverats kommer det fortfarande finnas behov av att människor går till sina arbeten inom såväl industri som det offentliga. Barn och äldre behöver fortfarande omsorg, den civila sjukvården måste fortsatt fungera precis som rättsväsendet och räddningstjänsten. Tar vi detta och sen lägger krigsplaceringar i det militära försvaret ovanpå blir det snabbt tydligt att det kommer uppstå resurskonflikter i form av att samma individ kan ha flera viktiga uppgifter. Krigsplaceringen ska således avgöra vilken verksamhet där individens kompetens är viktigast. Vilket oundvikligen kommer innebära att individens egna önskemål kommer att förbises för totalförsvarets intressen.
Det är bland annat därför poliser inte ska krigsplaceras i Försvarsmakten förutom i undantagsfall, eftersom poliser har en viktig roll att fylla i sin ordinarie befattning och som en del av försvaret (trots vad polisförbundet anser). På samma sätt behöver räddningstjänsten och den civila sjukvården tillse att deras personal är gripbar under hela konfliktskalan. Vilket i sin tur innebär att det är orimligt att ha läkare eller sjuksköterskor som gruppchefer eller liknande i hemvärnsbataljonerna. Sen kan individen i sig vara väldigt lämplig och det kan finnas ett behov hos den specifika plutonen eller kompaniet att fylla upp tomma vakanser.
Jag hade flera diskussioner i DM kring just det där. Att man från hemvärnsförbandens sida hellre hade överkvalificerade individer som soldater och chefer än att raderna var tomma. Det kunde även skönjas att man inte ansåg att det var så farligt då det rörde sig om enstaka individer och att de därmed lika gärna kunde få fortsätta i sina nuvarande befattningar. Jag vill vända på det perspektivet. Om det rör sig om få individer, då är det på samma sätt inte heller ett problem att rekrytera ersättare för dessa inom hemvärnet. Därutöver, ett fåtal individer blir snabbt många om 40 hemvärnsbataljoner använder samma rekryteringstänk med att använda sjuksköterskor som soldater. Varje utbildad individ inom sjukvården idag, kommer vara behövd i kriget imorgon. Det behöver vara väl avvägt vilken sjukvårdspersonal som avdelas till det militära försvaret och varför.
Hemvärnets rekryteringsbas har gått från dedikerad grundutbildning till att det fattades politiskt beslut om att rekryteringsgrunden skulle utgöras av de som inte längre är krigsplacerade i ett förband (dvs de över 40 år). Nu har man på olika sätt fortsatt arbeta runt detta genom exempelvis riktade utbildningar för de som inte genomfört värnplikt. Och visst, hemvärnet behöver också tillse att fylla upp sin organisation eftersom den i sin tur kommer spela en roll vad gäller skydd av mobilisering, skydd av allierade styrkor och så vidare. Däremot, som jag lyft fram i texten ovan, får detta inte ske på bekostnad av de övriga delarna av totalförsvaret. Vi har inte råd med insatsårens inriktning där vi kunde ha överkvalificerad soldater för att kompensera för en slimmad organisation. Det är jättebra att ha vårdpersonal, elektriker eller brandmän som kan använda vapen och befinna sig i en militär kontext, men de gör sig bäst i att säkra upp energitillförseln, rädda människoliv och släcka bränder.
Så vad gäller hemvärnets behov av kompetens behöver den skruvas till för att bättra passa dagens verklighet där hemvärnets behov av personal måste anpassas till totalförsvarets behov.
Totalförsvarsplaneringen vad gäller var varje enskild medborgare kommer att behövas i kris och krig är minst sagt stökig. Därmed är det viktigt att vi hjälper till att tillse att organisationen bemannas med rätt kompetens, inte bara att den är bemannad. Det senare är en sjukdom från förr som vi behöver bli kvitt.

