Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Tingsrättens dom mot pappan

Av

den 23 april, 2025

i Allmänt

Förra veckan blev det en nyhet att en pappa blivit dömd till 14 dagars fängelse för att han uteblev från en repetitionsutbildning i Umeå. Mannen hade ansökt om uppskov med hänvisning till att han inte kunde utebli från sitt jobb under perioden (16 augusti till 1 september 2024) samt att övningen låg den vecka han skulle ha sina två barn. När man läser tingsrättens dom är det tydligt att man enbart avgör om individen hade uppskov eller ej och om frånvaron därmed var giltig. Eftersom individen inte hade fått uppskov så var frånvaron ogiltig och han kunde därmed dömas till 14 dagars fängelse vilket är praxis för brottet.

När nyheten briserade bildades i huvudsak två grupperingar. En gruppering som, enligt mig, med rätta blev upprörda över att det här ärendet överhuvudtaget drogs till rättegång; den andra grupperingen utgick från att det fanns mer i domen eller händelsen än vad som framgick i media och hade en mer tillåtande inställning till domen. Det fanns även en minoritet i min inkorg som ansåg att domen var helt riktigt och uppvisade en, om än behjärtansvärd, naivitet gällande hur en relation mellan separerade föräldrar kan se ut.

Och bara för att klara ut, den nu dömda pappan förnekar inte händelseförloppet. Det enda han har förklarat sig oskyldig till är att med uppsåt begått brott mot totalförsvarsplikten och därmed haft för avsikt att ”medföra avsevärt men för utbildningen eller tjänsten i övrigt (åklagarens formulering)”.

När han ansökt om uppskov har han ombetts att komplettera sin ansökan med ett intyg om att han hade ”ensam vårdnad” för barnen, han intygade genom egen underskrift att han hade ”ensam vårdnad” om barnen varannan vecka. Anledningen till att jag skriver ensam vårdnad inom citat-tecken är för att det begreppet förefaller användas felaktigt i underlaget. Vårdnad är ett juridisk begrepp vilket innebär skyldigheter och rättigheter. I Sverige är det överlägset vanligast med gemensam vårdnad av barn, även om barnet/barnen i huvudsak bor hos en förälder. Tyvärr går det inte att utläsa från själva domslutet vad det egentligen är för intyg man begärt in.

När mannen sen fick sitt avslag efter komplettering har han upplevt att han inte har mer information att lämna och därmed har han valt att inte överklaga. Hans ståndpunkt har varit att han inte kan lämna barnen ensamma under perioden. Just uppgivenheten att välja att inte gå vidare med en överklagan kan jag förstå sett till att uppskovsprocessen innebär att det ska skickas blanketter och intyg fram och tillbaka, där mannen i det här fallet uppgett såväl sociala som yrkesmässiga skäl till att få ett uppskov till nästa repetitionsutbildning.

1 §   Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.
Lag (1983:47).

Föräldrabalk (1949:381), 6 kap

Det är Plikt- och prövningsverket som hanterar ansökningar om uppskov. På deras hemsida framgår det att en individ efter att den blivit kallad till repetitionsutbildning kan hemställa om uppskov upp till ett år på grund av studier, arbete eller sociala skäl. I det här fallet förefaller det, enligt rapporteringen i media, att uppskov inte beviljats trots intyg från arbetsgivare samt att man inte accepterat det intyg som skickats in för den aktuella familjesituationen. Att slåss mot myndigheter är i all väsentlighet en uthållighetsgren som stundtals lägger väldigt mycket vikt på den enskilda medborgaren att orka kämpa emot.

Den här händelsen har väckt en del minnen hos människor vars föräldrar eller far/morföräldrar blivit kallade till repetitionsutbildningar förr i tiden. Vad de berättat överensstämmer med det vi nu ser hända i modern tid. Nämligen att lagstiftningen alltjämt inte är i synk med hur samhället ser ut utanför normen. Nämligen att alla familjer inte består av två föräldrar, och att alla separerade föräldrar inte har en hjärtlig relation där barnets bästa eller för den delen rätt till båda föräldrar är i främsta rummet. Om två föräldrar inte kommer överens saknas det i all väsentlighet stöd för den inkallade föräldern att tvinga den andra till att ”ta veckan”.

Lägg därtill om det finns en infekterad vårdtvist i grunden där den ena föräldern angriper den andra förälderns förmåga att hand om barnen, då minskar troligtvis benägenheten att försöka få till en lösning där barnet tas om hand av andra under perioden då övningen är.

5 §   Om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och någon av dem vill få ändring i vårdnaden, ska rätten besluta att föräldrarna ska ha gemensam vårdnad om barnet eller att en av dem ska ha ensam vårdnad. Vid bedömningen av om föräldrarna ska ha gemensam vårdnad eller om en av dem ska ha ensam vårdnad ska rätten fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att sätta barnets behov främst och ta ett gemensamt ansvar i frågor som rör barnet.

Föräldrabalken, 6. kap

Ponera att den andra föräldern inte heller kan ”ta veckan” på grund av sitt arbete, inkallelse till sin egen repetitionsövning eller att personen kanske inte ens är i landet. Då har vi effektivt satt den inkallade föräldern i en omöjlig situation.

I Sverige är ”barnets bästa” och ”barnets rättighet” två starkt betonade principer för skola och omsorg. I det här fallet är det tveksamt om barnets bästa eller för den delen rätt till sin förälder ens har värderats i sammanhanget innan man valde att anmäla pappan. Vi har i Sverige varit så snabba på att återinföra repetitionsövningar enligt historisk modell att vi varken har hörsammat de problem som fanns förr eller för den delen identifierat de problem som vi kommer få i framtiden.

En del gillar att prata om ”plikten”. Att med plikt måste det utkrävas konsekvens för den som inte sköter sin plikt. Vilket är helt riktigt. Problemet är att plikten här för en förälder är tudelad. För det finns en plikt mot barnen också där det i allra högsta grad är ett kännbart straff, såväl juridiskt som moraliskt, att ”sätta barnet på golvet” (för att citera Repmånad). Vad vi nu riskerar att få är att ensamstående föräldrar blir dömda brottslingar för att vi har en illa anpassad lagstiftning som inte följts upp med adekvata åtgärder för barnomsorg. Därtill riskerar vi nu att få föräldrar som helt sonika tar med sig barnen till förbandet, återigen som hämtat ur filmen Repmånad, för att tydligt demonstrera att de inte kan inställa sig utifrån givna förutsättningar.

Min oro är att uppskovsprocessen är grovt påverkad av kulturen att ”ingen ska få mygla undan” och att vi därigenom skapar en orimlig bevisbörda för laglydiga medborgare som inte försöker undgå sin plikt. Medborgare som när de frivilligt genomförde värnplikt inte kunde förutse att de skulle stå som ensamstående föräldrar 20 år senare och därmed ha svårt att vid ett givet tillfälle fullgöra sin plikt. Någonstans i det här behöver vi rikta om inställningen till att det är bättre att vi har människor som undviker plikten än att vi straffar de som faktiskt har intentionen att fullfölja sin plikt men där vid tillfället saknas förutsättningar.

En individ som är krigsplacerad kan kallas till repetitionsutbildning två gånger per år och som mest tjänstgöra i 34 dagar per år. Det vore en rimlig lösning att då säga att man kan bevilja ett uppskov innan man tar det till domstolen.

Den här händelsen har troligtvis skadat mer än vad den motverkat framtida personer att utebli från repetitionsutbildningar. Snarare har den cementerat en bild av att den militära verksamheten inte alls kan samexistera med ett familjeliv som ligger utanför normen av tvåsamhet, fullt friska barn och där en partner kan axla ansvaret, såväl vårdnadsmässigt som ekonomiskt, när den andra föräldern sugs in till en repetitionsutbildning där det saknas utrustning och där denne ska stå vägpost en vecka.

Med tvång kommer ansvar. Det ligger i statens intresse att inte producera brottslingar för att vi inte lyckats omhänderta de basala behoven för våra medborgare. I det här fallet, att tillse att det finns adekvat barnomsorg och möjligheter för ensamstående föräldrar att vara både föräldrar och fullgöra sin plikt.

Återta problemfokuseringen

Av

den 21 april, 2025

i Allmänt

Den militära kulturen har under flera generationer fostrat, och fortsätter fostra, att problemorientering är negativt. Att identifiera problem och diskutera dem ses inte sällan som att ha problemfokusering eller att ”probleminventera”. Det som förordas är istället att komma med lösningar till chefen, att vara lösningsorienterad. Jag kommer i den här artikeln hävda att vi gått vilse i vad lösningsorientering är och att vi, om vi vill att den organisationen ska utvecklas och stå på en stabil grund i framtiden, behöver hitta tillbaka till problemorienteringen.

Den huvudsakliga anledningen till mitt ställningstagande är att vi idag förväxlat att vara ”lösningsorienterad” med att hitta ”snabba lösningar”, på engelska ”quick fixes”, på de hinder vi möter i vardagen. Dessa ”snabba lösninar” löser egentligen inte grundproblemet utan är egentligen en temporär lösning för att kunna gå vidare mot ett mål eller för att kunna lösa en annan uppgift. För att exemplifiera vad jag menar tänk dig följande situation. Du saknar tillräckligt med vägguttag för att kunna koppla in all IT-utrustning. Lösningen blir att koppla in en förgreningsdosa. Problemet med för få vägguttag består men du kan åtminstone koppla in din utrustning för att kunna utföra din huvudsakliga arbetsuppgift. Så långt ser vi antagligen inga problem. Men inom Försvarsmakten har den här formen av snabba och enkla ”lösningar” en tendens att bli permanenta. Det vill säga att plötsligt har vi byggt in förgreningsdosan och hängt upp mer utrustning på att den finns. Tills en dag då säkringen ger upp för att belastningen på det ursprungliga vägguttaget blev för högt. Då slutar allt som vi kopplat in på det uttaget att fungera och vi står med ett ännu större problem att hantera än från början.

Andra snabba lösningar som kan användas för att exemplifiera problematiken är exempelvis att silvertejpa eller limma trasig materiel istället för att byta ut den (på grund av kostnad eller brist). För eller senare kommer den här temporära lösningen inte avhjälpa det huvudsakliga problemet (materielen är trasig) och vi kan bli stående i terrängen med utrustning som inte fungerar.

Jag menar att vi har, i viljan och önskan om att framstå som lösningsorienterade, fokuserat på att hitta snabba lösningar på problem utan att de facto titta på vad det faktiska problemet är och hur vi löser det på långsikt. Vi lever i en värld med kortsiktiga lösningar, där vi släcker småbränder genom att anlägga mindre eldar som med tid växer allt större. Det kan ha varit att en individ placerats på en rad i Prio som inte alls är den befattning som individen har, en typisk ”lösning” på organisatoriska problem som ingen tänker på förrän det är dags för att prata löner och individen plötsligt befinner sig i en situation där lönen sätts utifrån befattningen i Prio och inte vad individen faktiskt gör.

Eller att vi sitter med mängder av fullösningar för att kunna arbeta effektivt i vår IT-miljö där det lösningen är att individen använder privat anskaffad utrustning vilket på sikt innebär att lösningen upphör att fungera när individen försvinner. Då blir problemet större än vad det var från början eftersom det blir ett märkbart ”produktionsbortfall”. Därtill riskerar vi sitta med olika lokala lösningar på samma problem vilket kommer tarva onödiga resurser och belasta organisationen än mer än en faktisk permanent lösning.

Jag menar inte att vi inte ska söka snabba lösningar för att kunna lösa den huvudsakliga uppgiften. Det är mer eller mindre en naturlag att det kommer finnas hinder som vi behöver trixa oss runt för att nå målet. Det jag menar är att vi inte får glömma bort att problemet fortfarande finns och att det behövs en lösning på lång sikt. Vilket innebär att vi behöver börja acceptera att människor ser de här problem och påtalar dem även när det finns en temporär ”quick fix” på plats. Risken är annars att vi bygger upp vår verksamhet på en väldigt porös grund vilket riskerar att underminera betydligt större och mer kostsamma förmågor. För att återkoppla till vägguttaget. Det hjälper inte att vi har kvalificerade beslutssystem med AI om dessa är inkopplade på en instabil strömförsörjning.

Det här är inte en enkel omställning att göra. Framförallt kostar det på energi att vara den som tar striden mot en chef som enbart vill ha ”lösningar och inte problem”. Det saknas idag incitament för chefer att ta tag i problem då de egentligen bara behöver ha en ”quick fix” som håller tills dess att de lämnar över till sin efterträdare. Lönefrågan för piloter kan ses som en exempel på hur det kan gå när problem inte hanteras utan lämna över till nästa där det till slut briserar på riktigt och blir ett större problem än vad det var från början.

Så ta tag i problemen när de identifieras, även efter att en ”snabb lösning” applicerats. Risken är annars att det underminerar framtida förmågeutveckling för att vi misslyckades med att lägga grunden.

Vi behöver ta minhotet på allvar

Av

den 19 april, 2025

i Allmänt

Personminor, eller rättare sagt truppminor, är just nu i ropet när allt fler av våra allierade börjar dra sig ur Ottawafördraget. Detta ställer Sverige inför ett vägval, antingen så följer vi våra allierade i samma riktning och skapar därmed förutsättningar för militär personal att vara i en del i hanteringen samt nyttjande av mintypen i Nato-operationer. Eller så håller vi fast vid vårt åtagande, försöker laga efter läge och hitta alternativa lösningar. Jag tolkar överbefälhavarens uttalande till Sveriges Television att han förordar det förstnämnda, men öppnar för en alternativ lösning så länge den åtminstone möjliggör för svensk personal att vara en del i hanteringen.

Vad vi sannolikt vill undvika är den svenska fredslösning som existerade under Afghanistan-eran där svensk personal skulle aktivt lämna den gemensamma operationsplanering som inbegrep nyttjandet av klustervapen. En lösning som inte bara var opraktisk i sitt utförande, den skapade, åtminstone i teorin, en tröskel för svensk involvering i operationsplanering som inbegrep svensk trupp. Där vill vi inte hamna igen.

Samtidigt som det är lätt att fokusera på om Sverige ska eller inte ska lämna Ottawafördraget behöver vi titta på hur vi övar med minor här och nu. För det finns alltjämt förbättringsutrymme för hur exempelvis brigaderna och deras ingående enheter övar med ett överhängande minhot.

Vi har sett hur ryska stridsfordon går på minor när de försöker hitta vägar förbi redan utslagna ryska fordon. De flesta har säkert skakat på huvudet en och två gånger när fordon efter fordon kör på minor på en och samma plats. Men tittar vi på våra egna genomföranden finns det fog för att säga att vi inte nödvändigtvis skulle göra annorlunda.

Vad jag far efter är att det finns gott om övningsmoment där ytlagda minor antingen har ”forcerats” med kulspruteeld eller där man sökt kringgång alldeles för nära den synliga mineringen utan att först rekat eller för den delen röjt väg. Vi lär ut idag, och har gjort under lång tid, att minerade områden sannolikt kommer bestå av en blandning av olika minor. Det vill säga att synliga stridsvagnsminor sannolikt kommer vara kompletterade med såväl nedgrävda stridsvagnsminor som truppminor. Vi riskerar därmed att skapa ett övningsbeteende som kommer skapa dödsfall i verkligheten.

Det hjälper inte att ingenjörbataljonen kontinuerligt övar med minhot om övriga bataljoner inte gör det. På samma sätt som att det inte hjälper att ha ett fältsjukhus om vi inte övar omhändertagandet längs hela kedjan. Blir det bökigt att öva med de här friktionerna? Tveklöst. Det är sannolikt så att vi inte kommer kunna ha med alla typer av friktioner i alla övningar. Då är det bättre att de uteblir i sin helhet från vissa övningar än att vi har med forcerade moment som skapar ett felbeteende och istället kraftsamlar momentet till en annan övning där minhotet får vara i fokus och där förutsättningarna finns för att göra rätt åtgärder.

Vi behöver helt enkelt bli vana vid att agera i en miljö där det förekommer truppminor, såväl egna som fiendens, och bygga en förmåga att kunna strida i den miljön. Den förmågan kan vi bygga här och nu i väntan på det politiska vägvalet om vi ska vara kvar i Ottawafördraget eller ej.

Försvarsmaktens respons till JO

Av

den 15 april, 2025

i Allmänt

I november förra året uppdagades det att Militärhögskolan Karlberg genomfört sök i samtliga kadetters boenden utan förvarning och samtidigt vägrat dem tillträde under hela dagen. Syftet var att leta efter narkotika i rummen. Händelsen kom sedermera att anmälas till JO som valde att granska händelsen. Nu har Försvarsmakten lämnat sitt yttrande till JO där de redogör för vilket rättsligt stöd Försvarsmakten ansåg sig ha och hur myndigheten ser på åtgärden enligt proportionalitetsprincipen som gäller vid användandet av tvångsmedel (vilken ett genomsök av en persons boende är).

Kontentan från yttrandet är att Försvarsmakten anser sig ha agerat inom lagen, närmare bestämt lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret (LDT). Därtill stödjer sig myndigheten på att skolan är ett militärt skyddsobjekt samt att kadetterna genom en boendeöverenskommelse lämnat medgivande till att skolans personal får tillträde till rummet för ”kontroll av ordningen”. Vidare nämner man Försvarsmaktens policy vad gäller alkohol, spel och droger.

47 §   Om det finns anledning att anta att en disciplinansvarig som tjänstgör i Försvarsmakten olovligen bär på sig föremål som tillhör Försvarsmakten eller som den disciplinansvarige annars inte får inneha, kan han eller hon enligt förmans beslut underkastas kroppsvisitation för eftersökande av föremålen.

För eftersökande av sådana föremål får enligt förmans beslut skåp, väskor och annan egendom som tillhör eller disponeras av den disciplinansvarige undersökas, om det finns anledning att anta att föremålen finns där. En sådan undersökning får också göras stickprovsvis eller i anslutning till en större undersökning som företas av särskilda skäl.

Åtgärder enligt första och andra styckena får vidtas endast inom ett militärt område eller något annat område som disponeras av Försvarsmakten.

Som bakgrund anger Försvarsmakten att det förekommit uppgifter som att narkotika brukats och förvarats på skolan. Uppgifterna kommer enligt skolan från såväl kadetter som skyddsvakter (som känt en doft av cannabis). Skolans personal har vid tillfällen observerat att ”enskilda paneler i innertaken” flyttats och detta har tillsammans med fester som resulterat i skadegörelse skapat en grund för att misstänka att kadetterna gömt knark inne i skolan. Vad man inte redogör för är hur cannabisbruk skulle resultera i skadegörelse, om nu ingen kadett fått en psykos. Man kunde inte heller knyta misstankarna till enskild individ (vilket är just det som kritiserats med åtgärden).

I samband med sitt yttrande passar man även på att dra tillbaka kommunikationschefens uttalande om att det inte skulle funnits indikationer på att det fanns knark inom området. Man uppger att det fanns en brist i den ”interna informationsöverföringen”. Vilket det givetvis kan ha varit, det förklarar å andra sidan inte att varken kommunikationschefen (eller för den delen skolchefen) inte korrigerade uttalandet när det sen publicerats. Kommunikationchefen ansåg därtill uppenbarligen att det var en rimlig rutinåtgärd att söka efter droger i boendet, inte minst som en del i ”chefsutbildningen” för kadetterna.

Vad var syftet med kontrollen?

– Utöver ovan är det också ett sätt att visa våra blivande chefer i Försvarsmakten hur de själva kan komma att agera om några år när de i sin blivande roll som chefer ska efterleva myndighetens regler och förordningar.

https://officerstidningen.se/militarpolisen-genomfor-kontroll-pa-mhs-karlberg-soker-genom-kadetternas-rum/

Planeringen för aktionen påbörjades den 14 oktober och den 11 november hemställde skolan om stöd från militärpolisbataljonen (genomsöket skedde den 20 november). I den planeringen beslutades att genomsöken enbart skulle ”omfatta personal och utrymmen reglerade av LDT”. Det vill säga att det enbart gällde kadetter och deras utrymmen, inte de anställda på skolan och de utrymmen de huserar i.

Sök av kadetternas rum genomfördes sedan från 0800 och avslutades 1800 den 20 november där vaktmästare samt skyddsvakter låste upp dörrar för att beredda tillträdde till hundekipagen. Man uppger att inga lådor eller skåp genomsöktes utan att det på sin höjd har olåsta garderobsdörrar ”och liknande” gläntats på för att hunden lättare ska ha kunnat känna lukt. Enligt Försvarsmakten markerade ingen hund för narkotika under dagen. Just gläntandet på dörrar ses som det som ”möjligen” skiljer en större undersökning (vilket man nu gjorde) från den rutinmässiga kontroll av boendena man åberopar sig ha rätt till enligt såväl boendeöverenskommelser som kadettinstruktion.

Nu börjar däremot det som är mest intressant i yttrandet. Nämligen Försvarsmaktens syn på hur det rättsliga utrymmet ska tolkas för att ge stöd till vad som i praktiken är en kollektiv husrannsakan. Försvarsmakten bekräftar att LDT säger att undersökning för ske av skåp, väskor och liknande under vissa förutsättningar. Det vill säga att finns anledning att anta att individen har föremål denne inte får ha i ett utrymme eller väska, och att man får genomföra stickprovskontroller som särskilda skäl föreligger.

Då LDT inte uttryckligen definierar vad ”särskilda skäl” är väljer Försvarsmakten att åkalla propositionen 1985/86:9 om lag för disciplinförseelser för krigsmän m.m. Utifrån den anser Försvarsmakten att det ”inte rimligen” kan ha varit lagstiftarens mening att det skulle krävas mer än ”särskilda skäl” så som det definieras i propositionen för att kunna genomföra en åtgärd likt den som nu genomfördes på Karlberg.

Det behöver dock inte föreligga någon sådan konkret misstanke mot en viss krigsman. Som framgår av ordalydelsen i andra styckets andra mening får undersökningar göras också stickprovsvis samt i anslutning till större undersökningar, som företas av särskilda skäl. Sådana särskilda skäl som motiverar en mera omfattande undersökning av värnpliktigas handbagage kan t. ex. föreligga inför en utryckning.

Proposition 1985/86:9, s. 120.

Vidare stödjer man sig på tolkningen att även om lagen i huvudsak syftar till att kontrollera så att vapen, ammunition och sprängmedel inte lämnar Försvarsmakten så bör den även kunna användas till att förhindra att alkohol tas med in på ett militärt område.

Reglerna i paragrafen bör ha sitt huvudsakliga tillämpningsområde vid eftersökning av föremål som vapen, sprängmedel osv. som kan åstadkom­ma skada vid otillåten användning samt vid kontroll av att alkoholdrycker inte förs in på förbanden med ordnings- och säkerhetsproblem som följd.

Proposition 1985/86:9, s. 119.

Av någon märklig anledning väljer man från Försvarsmaktens sida även att hänvisa till Försvarsmaktens handbok Rättsärenden och att den konstaterar att även droger bör ligga inom ramen för lagens tillämpningsområde. Vilket i juridisk mening inte borde vara relevant eftersom det är en intern handbok och inte ett juridiskt dokument för tolkning av svensk lag.

Eftersom man kopplat samman misstänkt lukt, rapporter om påverkade kadetter och fester som spårat ur med droger anser Försvarsmakten att det fanns särskilda skäl för att söka genom samtliga kadetters boenden utan att det fanns misstankar riktad mot specifika individer.

Försvarsmakten stödjer sig på att värnpliktiga kontinuerligt utsätts för den här typen av åtgärder inför muck eller efter större övningar. Man säger att den inte pekar ut en enskild individ utan drabbar alla ”likvärdigt”. Vidare sägs det att kadetterna ändå hade undervisning under dagen och således inte behövda vara på sina rum ändå medan genomsöket pågick. Man anser att aktionen helt enkelt var proportionerlig och att behovet var sådant att det vägde tyngre än individens intressen i det här fallet.

Det ska tilläggas att den här formen av genomsök enbart utfördes i boendeutrymmena på Karlberg och inte hos kadetter boende utanför området, helt enkelt för att lagen inte kan tillämpas utanför militära områden. Kan vara värt att känna till om man tycker det verkar vara rätt beiget att bo trångt och dessutom riskera att bli utestängd från sitt boende under en hel dag utan förvarning för att man kollektivt ses som potentiell knarkare.

Man erkänner att kommunikationen till kadetterna varit bristfällig och att man egentligen hade kunnat delgivit kadetterna mer information direkt på morgonuppställningen om omfattningen av söket, vilka avgränsningar man hade vidtaget (dvs inte att söka igenom lådor) och framförallt varför. Vidare säger man att det var ”beklagligt” att Officerstidningen fick felaktig information, ”särskilt eftersom detta har fått anmälarna att ytterliga ifrågasätta undersökningen”.

Så hur ska man förstå allt det här? Sedan november har man inte valt att bemöta eller försökt korrigera det felaktiga uttalandet från kommunikationschefen på skolan. Skolchefen har istället aktivt avböjt att kommentera ärendet. Först efter att JO tagit upp ärendet och den 7 februari begärt ett yttrande från Försvarsmakten har skolan tvingats till ett svar. Ett svar som alltså tog till april att formulera innan man kunde ge en fullständig förklaring till vad man gjort och varför. Och för att förklara sitt agerande har man varit tvungen att gå tillbaka till ett förarbete som skrevs 1985 som skrevs utifrån perspektivet hur värnpliktiga skulle hanteras disciplinärt.

I samma prop skulle militär anställd personal att likställas med övriga statsanställda (och därmed övriga samhället) vad gäller disciplinåtgärder, det vill säga att förseelser i tjänsten avkriminaliserades för att istället hanteras inom arbetsrätten. Det är inte utan humor att myndigheten söker stöd i en proposition som även lyfte ut yrkes- och reservofficerare från det gamla militära straffsystemet och införlivade den anställda personalen i ordinarie rättssystem medan värnpliktiga kvarstod i ett separat disciplinärt system med inskränkningar i integriteten. Bl a för att ”[n]ågot avtalsförhållande föreligger ju inte mellan Staten och de värnpliktiga”.

Jag tror att man från början kommunicerade det man ansåg att det var, en rutinmässig kontroll av kadetternas boenden och att man inte såg några som helst problem med det för ”att så har man alltid gjort”. Jag tror att man var och fortsatt är övertygad om att det förekommer droger på skolan, således kommer man fortsätta med rutinmässiga sök om man får rätt hos JO. Dessa sök kommer troligtvis ske oaktat om man har indikationer eller ej. Jag tror att man slänger kommunikationschefen medvetet under bussen för att flytta fokus bort från skolchefen. Hänvisningen till propositionen från 1985 framstår mer som en sista minuten panikgoogling där man griper efter halmstrån. Om det nu är så viktigt att ha ordning på skyddsobjektet kan man ställa sig frågan varför anställda undantas från liknande åtgärder? Är det verkligen likvärdigt?

Den större helheten

Av

den 14 april, 2025

i Allmänt

I en respons till Officersförbundets debattinlägg gällande personalens löner och villkor lyckas personaldirektören för Försvarsmakten att göra exakt det hon anklagar facket för, nämligen att skapa en snedvriden bild av officersyrkets löner. Personaldirektörens inlägg på Försvarsmaktens blogg är ett skinande exempel på hur skev uppfattning man kan få om men enbart tittar på siffror utan att titta på den ”större helhet” som personaldirektören efterfrågar.

Förutom att Försvarsmakten alltjämt fortsätter att hävda att man gör betydande satsningar på löner eftersom ”Försvarsmakten har skjutit till ytterligare cirka 1,5 procent i varje revision” och anställda officerare ”[…]fått i snitt 3,4 procent mer i lönekuvertet mellan 2022 och 2023. Mellan 2023-2024 var motsvarande siffra 5,6 procent”. Märket var under mellan 2020 och 2023 satt till 5,4 procent (2,4% 2022) och 2023 satt till 3,7 procent. Vad man utelämnar i det här är att löneutrymmet komprimerats efter flera år med att höja de lägsta lönerna vilket skapat en effekt att nyanställda sprungit om redan anställd personal eftersom följdjusteringar uteblivit, med en havererad lönetrappa till följd. Man har inte skjutit till pengarna på eget bevåg utan det har först skett efter förhandlingar baserat på underlag insamlat från förbanden. Man hade kunnat tänka sig att Försvarsmakten självmant hade kunnat putta upp lönerna utifrån underlaget, om man nu verkligen ville signalera att ”personalen är i fokus”. Det ligger trots allt hos myndigheten att besluta om.

I satsningarna på personalen nämns även höjningen av tilläggen vid internationell insats som höjdes i slutet på 2024. Vad man då glömmer att nämna i sammanhanget är att tilläggen för utlandstjänstgöring varit oförändrade under så pass lång tid (sedan åtminstone 2013) att det snarare är så att tilläggen justerats för inflationen. Inte heller de här justeringarna kommer på något sätt gratis utan sker efter att Officersförbundet under flera år påtalat behovet av en justering.

Vidare hävdas det att officerare i genomsnitt fått tillägg på ”strax över” 10 000kr i månaden under 2024. Vad den siffran grundar sig på är oklart. Vad vi däremot vet är att det under såväl 2023 som 2024 varit ett högt uttag på vissa förband och enheter för stödet till Ukraina såväl som utökade nationella operationer. Det vill säga att det finns de inom Försvarsmakten som har jobbat så pass mycket extra att de höjer snittet för alla andra. Låt mig även förtydliga att det här inte på något sätt är en argumentation emot att den personalen ska ersättas. Det jag kommer påvisa här nedanför är däremot att 10 000kr i tillägg inte är en normalbild och att det därutöver finns faror om det skulle bli en normalbild för hela personalstyrkan.

Tillägg inbegriper allt från övningsdygn och förrättningstillägg till fasta tillägg (som dyktillägg för dykare). Det vill säga allt det som tillkommer för att personalen jobbar mer än vad som finns i en normal arbetstidsram (40 timmar i veckan, dagtid) och utför uppgifter som medför såväl extra risk som extra krav på fysisk status samt hälsa. De fasta tilläggen är således bara att anse som fasta så länge individen utför viss verksamhet. Ett befattningsbyte kommer därmed att innebära att individen mycket väl kommer gå ner betydligt i lön även om ansvaret ökar. Det ekonomiska glappet blir för stort.

Att försöka ge sken av att den genomsnittlige officeren får 10 000kr i tillägg är att fara med osanning. I själv verket går det att koppla till specifika delar av Försvarsmakten där arbetsbelastningen är särskilt hög. För att nå upp i den uttalade nivån av tillägg under en månad behöver individen antingen ha ca 8 försvarsmaktsdygn (ca 5 dygn vid den högre ersättningen efter dygn 11) eller något färre uppkomna försvarsmaktsdygn (6 respektive 5 dygn). Summan 10 000kr motsvarar även ca 31 timmar övertid (beräknat på en lön om 30 000kr). Det kan även vara så att individen behöver tjänstgöra mer än 11 dygn i sträck. Då tillkommer ett tillägg på 1000kr per dygn över dygn 11. Eller så har individen en kombination av allt från det som tidigare nämnts till 24-72h insatsberedskap med toppat med uppkommen verksamhet som genererar omplaneringstillägg med mera. Och detta ska sedan ske varje månad under ett år.

Om vi nu ska se ”den större helheten” så behöver vi först ta i beaktande att ett arbetsår innehåller 2080 arbetstimmar. Med det här kan vi börja räkna på hur mycket extra en individ jobbar om denna får 10 000kr extra i tillägg baserat på försvarsmaktsdygn och övertid. Återigen, vi vet inte vad som ingår i personaldirektörens siffror så vi får göra antaganden utifrån det som skrivs i texten. Ett antagande är att den genomsnittlige officeren inte har 24-72h insatsberedskap. Däremot är det troligt att majoriteten av personalen har försvarsmaktsdygn och/eller övertid under ett år.

Under ett normalt försvarsmaktsdygn frångås reglerna från dygns- och veckovila. Varje genomfört dygn räknas som 8 timmars genomfört arbete. För att ett dygn ska räknas behöver individen tjänstgjort under minst 12 timmar. Om vi förutsätter att individen får sova 6 timmar per dygn innebär det 18 timmars arbete, vilket inte är på något sätt onormalt under en övning.

Säg att individen har 55 försvarsmaktsdygn på ett år (5 dagar varje månad, minus en semestermånad), ger det oss 990 faktiska arbetstimmar. Vilket är 550 timmar mer än om individen skulle jobba normala åtta-timmarsdagar under samma antal dagar (totalt 440 timmar). Räknar vi sen bort ledighetsuttaget (som normalt räknas som 8 timmars arbetstid i listan) har vi 290 timmar kvar som inte syns i arbetstidsmåttet. Det innebär att individen egentligen har jobbat 2370 timmar på ett år.

”Men individen får ju mer ledigt!” är en invändning som kommer då och då. Ja det är sant, de här 55 dygnen genererar totalt 260 timmar ledighet, det vill säga 32,5 dagar. Vilket innebär att individen är borta från hemmet 22,5 dagar netto. Det här är alltså beräknat på 5 övningsdygn i månaden. Det finns de som når upp i 70 dygn eller mer per år vilket ökar antalet dagar som individen inte är hemma.

Vad gäller övertid får en individ som mest jobba 50 timmar övertid på en månad och 200 timmar övertid på ett år. Skulle individen jobba 31 timmar övertid varje månad skulle denne slå i övertidstaket efter ett halvår. Återigen, beräknat på att det är övertid under vardagar mellan 0600 och 2200.

Det jag vill påvisa med de här uträkningarna är att om det skulle vara normalbild att en genomsnittsofficer får 10 000kr i tillägg varje månad så innebär det samtidigt att vi överbelastar personalen kontinuerligt på ett sätt som inte är hållbart. Ett tillägg är inte på något sätt en förmån. Det är en ersättning för att individen jobbar mer än vad som behövs och därutöver inte befinner sig i hemmet. Det är inte en giltig anledning till att hålla ner löner över hela organisationen.

Som ett surt lingon på den här tårtan av bajs som personaldirektören serverar ut till personalen kommer att ”[…]militär personal, i jämförelse med övriga yrkeskategorier i Sverige, [har] betalt under sin utbildning.” Kadetterna slipper ta studielån och har därigenom någon form av förmån eller tacksamhetsskuld till Försvarsmakten. Detta för att de får ca 5200kr per månad istället för 4092 kr (bidragsdelen för CSN, med lån får studenten 13500kr i månaden) samt mat och logi. Vad man återigen då inte pratar om är skillnaden i vad vi kräver av kadetten jämfört med studenten i form av tid (eller rättare sagt, livegenhet) och t ex närvaro. Att läsa på en civil högskola eller universitet är inte jämförbart med att läsa någon av försvarsmaktens officersutbildningar och ska inte heller vara.

”Många andra yrkesgrupper” må behöva ta studielån för att ta en examen, det syns å andra sidan i lönekuvertet också. Att vi betalar för individens utbildning innebär inte att denne står i en tacksamhetsskuld till oss, det innebär snarare att det ligger i vårt intresse att tillse att individen stannar så att vår investering ”betalar av sig” på lång sikt.

De goda förutsättningarna till kompetensutveckling inom ramen för sin anställning är inget personalen kan ta banklån med. Det betalar inte heller barnpassningen eller kompenserar för tid hemifrån. När ”kompetensutvecklingen” därutöver består av att få lära sig en ny uppgift ”on the go” för att det uppstått en vakans bör inte ses som en förmån.

Personaldirektörens replik framstår som lika illa verklighetsförankrad som det påstådda citatet från Marie Antoinette att folket borde äta kakor om de inte har bröd. Om man nu anser att Officersförbundet framför en ”snedvriden” och felaktig bild av officersyrkets löner hjälper det inte att själv sprida en falsk bild av läget utan att ta hänsyn till den ”större helhet” som man åkallar. Det är i princip detsamma som att säga till personalen att de ”saknar hela bilden” och därmed skulle vara oförmögna att förstå sin situation.

Personalen har stannat av lojalitet när det varit som kärvast ekonomiskt. Vi har accepterat att det saknats budget för att höja löner för att det har ansetts att andra saker varit viktigare. Nu när det bevisligen finns pengar (om än i fel pengapåse) är det mäkta oimponerande att man från Försvarsmaktens håll allt jämt fortsätter att försvara gamla strukturer samtidigt som det år efter år framgår i årsredovisningar att det saknas personal, framförallt med specifik kompetens som byggs upp över tid. Ska försvarsmaktsledningen köra samma form av ”chicken race” mot personalen som Flygvapnet gjorde mot sina piloter (och fortsätter göra mot sina flygtekniker) kommer vi snart hamna i en situation där vi kommer behöva plikta in personal på samtliga nivåer.

PS. Är det något jag hatar så är det att sitta och räkna. I synnerhet när det sker på bekostnad av säsongspremiären av The Last of Us. Framstår jag som extra arg är det för att jag är det. DS.

Med nyfikenheten som drivkraft

Av

den 11 april, 2025

i Allmänt

innovation innovationen innovationer
ordklass: substantiv
uttal: [-∫o´n]
● (in­förande av) teknisk nyhet vanligen betraktad som ett fram­steg

Svensk ordbok, 2021

Vi ska bli mer innovativa, det är budskapet som just nu hamras in från högre ledning och politiker. Med ”vi” åsyftas inte bara på Försvarsmakten utan även industrin och samhället i stort. Men innovation är samtidigt inget som enbart kan beordras fram eller beställas från industrin. Åtminstone inte om vi vill ha kortare processer och nya tekniska lösningar som ligger nära hur den militära verksamheten bedrivs.

När det pratas om innovation handlar det inte sällan om tekniska lösningar som på olika sätt ska förändra hur vi strider eller arbetar till vardags. Det är AI, olika former av smarta vapen och inte sällan dyra samt stora system som tar tid att bygga. Fokus hamnar nästintill uteslutande på slutprodukten.

När jag tänker militär innovation så tänker jag på alla lokala tillverkare av personlig utrustning som utifrån egen erfarenhet eller i direkt samarbete med sin kund skapar anpassad utrustning. Jag tänker på alla de som lagt ner flertalet timmar på att skapa olika typer av exceldokument som genererar arbetstidsplanering och skifteskoder för enkel inläsning i Prio. Jag tänker på alla de som varje dag ställer frågan ”vad händer om jag gör så här istället” och vågar utforska sina stödsystems funktioner eller modifiera utrustning så att den blir ändamålsenlig. Jag hävdar att det är innovation i sin renaste form och det är den vi behöver förvalta.

För att haka på Orvars tanke om att stimulera den lokala innovationen vill jag kommunicera ett par praktiska åtgärder.

Det första är att det behöver bli mer tillåtande att modifiera utrustning eller materiel. Inte fritt blås, men tillåtande. Försvarsmakten kasserar och destruerar utrustning kontinuerligt. Gör det enkelt för personal att åtminstone ansöka om att få ut exempelvis en gammal bärbar dator för att få testa sig fram med nya mjukvaror eller experimentera med en gammal antenn. Eller för den delen att modifiera utslitna uniformer.

Det behöver finnas materiel tillgänglig för att kunna testa saker. Det har pratats mycket om 3D-skrivare, det är en liten del. Det finns så mycket mer som kan införskaffas för att göra det enklare att testa saker. Arduino och Raspberry Pi är två enkla ”ramverk” för att kunna bygga och testa saker. Typ en fjärrstyrd drönare med förmåga att läsa av RFID-taggar på höjd.

Skapa guider kring hur ekonomiska medel kan äskas av den enskilde för att göra små inköp, såväl internt som externt, som kan fungera som en ”kickstarter” för ett projekt.

Våga utmana personalen att hitta svagheter, tänka som en motståndare och därefter föreslå lösningar. Vi behöver i all väsentlighet ”röda celler” som vågar utforska luckor i det vi gör.

Det är förvisso vettigt att ha en hypotes innan man startar ett experiment. Men det kan lika gärna vara ett identifierat problem eller rentutav nyfikenheten kring vad som kommer hända om man väljer att göra på ett annat sätt. Bakom varje lyckat projekt finns det otaliga misslyckade som försvann längs vägen.

I en organisation som lär ut olika saker som rena självklarheter, där olika övningsmoment eller ”applex” har ett facit är det lätt att nyfikenheten dödas. Det blir i sig en ledarskaps- och utbildarfråga. Vill vi stimulera innovation behöver vi generellt bli bättre på våra ämnen vi ska lära ut och samtidigt bli bekväma med att vi inte alltid kommer ha svar på de frågor som exempelvis kadetterna ställer. Att erkänna sin gräns i kunskap precis på samma sätt som vi kan erkänna våra fysiska gränser och sen aktivt arbeta med att flytta gränserna.

I blå ringhörna hittar vi en ung officerskår och anställda soldater […] kompetenta, framåtlutade och i många fall bättre än vad vi förtjänar. De följer kriget timme för timme i sina mobiltelefoner, dricker energidrycker medan de självständigt reflekterar om fältarbeten för egen överlevnad och har kvalificerade preferenser om vapenremmar och ledningsstödsystem. De är medvetna om att när kriget (som redan är här) byter skepnad är det deras krig[…].

xToolmakerx https://militardebatt.com/2025/04/11/ingen-kommer-att-kyssa-din-ring/

Jag väljer att avsluta med ovanstående citat från ”xToolmakerx” för att jag tycker att det beskriver väl varför vi måste lita på personalen längst ner i organisationen och deras naturliga nyfikenhet på kriget. Det åligger oss att göra det enklare för dem att förbereda sig för framtiden.

Familjeliv och Försvarsmakten

Av

den 8 april, 2025

i Allmänt

Det har länge diskuterats hur utmanande det kan vara att få yrkeslivet och familjelivet att fungera. Begreppet ”work-life balance” är nog något de flesta hört yppats på något möte eller läst i något dokument. Så även inom Försvarsmakten. Med tillväxten, Nato och behovet av att skaffa nya förmågor har det blivit högaktuellt att få till lösningar som möjliggör för personalen att vara mer närvarande hemma med familjen samtidigt som de kan fortsätta vara produktiva arbetstagare.

Eftersom det inte är ett unikt försvarsmaktsproblem med att balansera arbetslivet med privatlivet så kan det ibland vara oklart hur det påverkar den militära verksamheten och varför det är så viktigt att få till försvarsmaktsspecifika lösningar.

Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) var medelåldern 2023 för förstagångsföräldrar ca 30 år för kvinnor och ca 32 år för män. Sedan år 2000 har medelåldern höjts med ca 2 år för bägge könen. Det kan tyckas vara en icke-signifikant ökning, men om vi lägger på rastret med nuvarande åldersstruktur för Försvarsmaktens personal kan vi börja få klarhet i vad det kan få för påverkan för den militära verksamheten.

Bild: Försvarsmaktens graf över åldersfördelningen för yrkesofficerare. Den röda ringen markerar den ålder där svenska medborgare blir föräldrar för första gången.

Tittar vi på grafen ser vi inte bara att en ansenlig mängd yrkesofficerare befinner sig i den ålderskategori som skaffar barn för första gången, vi ser även att en ännu större del av yrkesofficerskåren återfinns i det åldersspann som sannolikt har småbarn i åldrarna 1 till 10 år. Där flera perioder ses som kritiska att föräldrarna är närvarande för barnets fortsatta utveckling.

Bild: Åldersfördelning yrkesofficerare. Markering visar perioden 1 till 10 år för att markera den totala kritiska perioden för barns utveckling innan tonåren.

Med det här menar jag inte att barn inte kan utvecklas väl trots att en förälder är mer frånvarande eller försöker påvisa att föräldrar måste vara hemma hela tiden och aldrig kunna vara borta i tjänsten. Eller att föräldrar inte kan vara borta i perioder under en tioårsperiod. Det jag vill påvisa är att det finns en period där det är förståeligt att en individ vill spendera maximalt med tid hemma och där det helt eller delvis saknas förutsättningar för att vara lika engagerad som tidigare.

För att ytterligare synliggöra det valde jag att ta arméns översiktskarta över en yrkesofficers karriär och markera samma period.

Bild: Ursprungsbild hämtad från armébloggen. Markering visar 10 års-period.

Det är antagligen nu som det blir som mest tydligt var problemen uppstår för individen och för Försvarsmakten. Om en individ börjar bilda familj omkring 31 års ålder så kommer det innebära, förutsatt att individen gick skola direkt efter värnplikt, att när denne förväntas inträda i en mer senior roll, exempelvis för bemanningsuppdrag (för SO) eller påbörja nästa utbildningssteg mot major (för OF) så kolliderar det med den period som individen troligtvis behöver vara hemma som mest.

Kommer då Försvarsmakten kunna optimera karriärutvecklingslinjerna för att matcha familjebildandet generellt? Jag säger inte att det kommer vara enkelt eller att det kommer fungera till 100% för alla. Däremot vill jag peka på att vi behöver utforma realistiska karriärplaner som inte lever i ett vakuum från övriga samhället. Därtill vill jag påstå att det här ytterligare förstärker behovet av att minska långa bemanningsuppdrag på andra orter och skapa en mer dynamisk organisation som anpassar sig efter förutsättningarna. Om exempelvis HOP riskerar att efterföljas av en medellång kommendering till högre stab utan någon form av möjlighet till ”paus” däremellan är risken att vi tappar, inte bara personal, utan även viktig kompetens som behövs just i staberna. Detsamma gäller för våra skolor och centrum. Just nu söks det kontinuerligt efter personal som kan axla rollen som kurschefer, plutonchefer och lärare för att utbilda nästa generation. Alla förstår att det är viktigt, i synnerhet i dagens läge. Men när det ställs mot en hemmatillvaro som kanske redan är ansträngd på grund av flera och längre övningar eller där hög borta frånvaro innebär allt från missade utvecklingssamtal till gråtande barn över Skype blir det antagligen svårt för en stor del av personalen att säga ja till uppgiften.

Försvarsmakten har geografin emot sig vad gäller placering av försvarsgrensstaber och var huvuddelen av förbanden är placerade. Samtidigt ligger det inte bara i Försvarsmaktens intresse att hitta lösningar. Medan myndigheten tittar på lösningar för att minska pendling, skapa ekonomiska incitament som hjälper till med avlastning på hemmafronten och liknande, behöver samhället komma med lösningar som innebär exempelvis en flexibel barnomsorg.

Det borde ligga i allas intresse i dagens läge.

FIR: Velocity Systems 24-hour assault pack

Av

den 31 mars, 2025

i Utrustning

Specifikation (från tillverkaren)

Features

  • Available in six colors: Black, Coyote Brown, Multi-Cam, Ranger Green, Desert Digital, and Wolf Grey
  • PALS webbing
  • Small cell phone or PDA pocket
  • ITW-Nexus IR buckles
  • 16” L x 9” W x 5” D
  • Volume: 10 L
  • Fits 2 L (50oz.) hydration bladder
  • Made in the U.S.A.
  • There is currently a 6-8 week lead time on this product

Pris: $143

Läs mer

Det är inte en kaptenskurs flygvapnet behöver

Av

den 29 mars, 2025

i Allmänt

Kompetensförsörjning av Försvarsmakten är ett hett diskussionsämne, ännu hetare är skillnaderna mellan försvarsgrenarna kring vilka formella krav man ställer för befordran. Något som ständigt är i skottgluggen är flygvapnets frånvaro av ”kaptenskola”, oftast uttryckt som att flygvapnet har lägre krav än armén för att armén har TaK A (taktisk kurs armén). Det ämnet kom upp på tapeten nu igen utifrån ett inlägg på militärdebatt där frånvaron av en motsvarighet till Tak A sägs bidra till låga krav på flygvapnets officerskår och är orättvist mot övriga försvarsgrenar/stridskrafter.

Läs mer

Specialisten och kompetensen

Av

den 22 mars, 2025

i Allmänt

Den här artikeln bygger på ett instagram-inlägg kring bemanning av GU med nyexaminerade specialistofficerare samt ett debattinlägg kring hur vi ser på ”erforderlig” kompetens. Jag vill påstå att de här ämnena hänger ihop då vårt bemanningssystem av GU med nyexaminerade SO är ett direkt resultat av hur vi uppfattar om vad som är tillräcklig kompetens. En uppfattning som troligtvis är ett arv från hur officersförsörjningen såg ut innan vi införde flerbefälssystemet och således i själva verket är daterad, eller rättare sagt illa anpassad för hur officersförsörjningen ser ut idag.

Läs mer

Sida 1 av 47

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén