Taktisk.se

Innan sommaren skrev jag en artikel som ett påhak till en annan artikel om specialistofficerssystemets framtid. Den artikeln avslutade jag med påståendet att specialistofficersutbildningen behöver göras om i grunden. Passande nog har det nyligen publicerats ett debattinlägg i frågan kring specialistofficerarnas inriktning där författaren argumenterar för att det finns truppspecialister och systemspecialister. Kategoriseringen ligger i linje med mina tankebanor kring hur jag tänker mig att specialistofficersutbildningen behöver reformeras. I artikeln kommer jag använda uttrycken “underofficer” och “specialist”. Det finns ingen större värdering utöver att det blir ett tydligt sätt att dela in de två grupperna av SO, likt att använda uttrycken “truppspecialist” och “systemspecialist”.

Grundtanken är att komma tillbaka till en kortare SOU för de som går mot att bli underofficerare, det vill säga den breda massa av dagens SO som förväntas växla mellan att vara instruktörer och chefer på grundutbildning och vara chefer på våra “markstridsförband”. Jag använder termen markstridsförband för att visa på att det inte handlar om enbart armén utan även flygvapnet och marinens enheter som löser uppgifter på marken. Att lösa stridsuppgifter eller direkt stödja lösandet av dessa är det huvudsakliga fokuset för de här enheterna. Det är generellt det här som vi väljer att fokusera huvuddelen av en SOU mot. Ledarskap, vapenutbildning och instruktörsrollen. De som går den här inriktningen kommer följa en karriärväg där de börjar som GSS och efter några år når upp till OR4 och 5. Under den tiden har de fått utbildning i att agera som instruktörer och att vara ledare. Kunskap som de då, likt tanken var med ASOU, tar med sig till skolan. Väl på skolan genomför de en, i jämförelse med idag betydligt, kortare utbildning för att kunna axla rollen som ställföreträdande plutonchef eller kvartermästare.

Att vi idag rekryterar GSS med flera år i tjänst till SOU och sen tvingar dem att gå samma utbildning som individer som genomfört en GU är ineffektivt. Framförallt saknar förbanden möjlighet att ge individen en vettig plan för framtiden då antagningen till SOU ligger utanför förbandens kontroll. Debaklet som uppstod med att flera av marinens aspiranter till SOU fick se sig bortsorterade av pliktverket trots att de ansågs mer än väl lämpligt av sina förband visar på att vårt system inte fungerar som det är tänkt. Förbanden behöver kunna ge morgondagens tilltänkta skyttegrupp- eller sjukvårdsgruppchefer tydlig mentorering och utbildning tidigt för att kunna avgöra vem som förbandet vill se i en framtida roll i ledningstriaden. Idag finns inte den tydligheten och såväl chef som soldat är utelämnade åt en okänd aktör när det gäller soldatens framtid. Det är i all väsentlighet en situation vi inte vill ha.

På samma sätt tvingar vi idag våra blivande specialister att lägga ner en väsentlig del av sin SOU på att bli generiska instruktörer i en kontext där deras kompetenser inte alls gagnar Försvarsmakten. Vi lägger i vissa fall ner väldigt mycket resurser på att hitta och testa individer till specifika funktionsroller, inte sällan till befattningar där det finns en brist på tillgänglig personal. De här individerna kommer sedan ut ur sina funktionsskolor och skickas rakt in på en grundutbildning där deras systemkunskaper inte används vilket innebär att de aldrig får möjlighet att befästa kunskaperna de fått från skolan. Det är precis lika ineffektivt och slöseri med resurser som att ta en pilot och placera som fordonsförare under sina första två år. Det är utbildningstid som vi aldrig får tillbaka.

Om vi rekryterar specialister måste vi göra det med vetskapen att de måste få vara i den rollen under en oöverskådlig framtid för att bli de experter som vi behöver. Det är dessa som vi sen ska använda för att bli funktionsföreträdare, funktionsspecifika instruktörer och lärare. Därav behöver vi utnyttjad utbildningstiden på 18 månader till fullo. I synnerhet för att specialistinriktningen kommer bestå av en ansenlig mängd individer där det inte finns en “GSS-väg” att gå.

Dagens SOU skapar i bästa fall en multifunktionell specialistofficer som är duktig på väldigt mycket. I värsta fall skapar det en splittrad specialistofficer som är halvdan på det mesta. Det är i huvudsak beroende på individen och därmed ett vanskligt system för förbanden.

“Men alla officerare måste kunna leda!” är en invändning som stundtals ventileras. “Alla befäl måste kunna lära sin grupp skjuta!” är en annan. Mycket av kritiken mot den här formen av förslag bygger underförstått på att officerens (eller i det här fallet specialistofficerens) värde bygger på förmågan till väpnad strid. Jag anser att det är en misstolkning av det som skrivs i “Vår militära profession“. I den står det mycket riktigt att professionens kärna är den väpnade striden, men med tillägget att det är Försvarsmaktens samlade förmåga till väpnad strid. Det vill säga att det är inte individens förmåga till väpnad strid som är kärnan för specialistofficeren. Kärnan är vad individen kan bidra till striden. Det bidraget kommer se olika ut beroende på vilken typ av enhet individen tillhör och vilken befattning denne har. Ledningssystembefälet och vagnsgruppchefen bidrar med olika förmågor till den samlade effekten. Att koka ner det till en förmåga till att utbilda i vapenhantering är att gravt förenkla komplexiteten vad gäller vapenutbildning och helt undervärdera vad övriga förmågor har att bidra med.

Vi kan inte genomföra en antagning för alla funktioner baserat på individens eventuella förmåga att leda en pluton när vi under de första åtta åren förväntar oss att individen ska sitta framför en datorskärm och följa flygplan. På samma sätt kan vi inte göra en uttagning som premierar en hög fysisk status för att sen tvinga individen att sitta ner bakom en skärm på ett fartyg direkt efter skola.

“Men då måste ju någon annan lägga tid på att utbilda?” är en invändning som lyfts på sociala medier. Det enkla svaret är ja, någon annan måste hålla i skjututbildningen eller sjukvårdsutbildningen. Precis som att någon annan håller i signalskyddsutbildningen eller utbildningen i motståndarkunskap. Det vore rimligt att de som är mest kunniga inom ett ämne också utbildar i det vilket möjligen är en utopi vad gäller alla ämnen. Jag skulle kalla det för en vision, något att sträva efter för att verkligen få ut något från trebefälssystemet.

Det här innebär sammanfattningsvis att jag vill se en två vägar för våra blivande SO. En väg som går via GSS där utbildningen sker i delsteg under karriären med en kort avslutande del på skola. Den andra vägen innebär precis som idag 1,5 år på skola men har inga krav på förkunskaper utöver de som möjligen undantagsvis behövs för specialiseringen. Med detta får vi ut underofficerare och specialister som vet vad som förväntas av dem under deras kommande karriär. Förbanden får tydligare planeringsförutsättningar för sin rekrytering och vi minskar risken för kompetenstapp längs vägen.

Vad kostar det här? Det som de flesta antagligen kommer inse är att det skapar en känsla av minskad “användbarhet” av vissa SO. Samtidigt vill jag hävda att det är en realitet vi alltid levt med och alltid kommer leva med. Vi behöver rätta kartan efter verkligheten och inse att vi även i framtiden med trebefälssystemet kommer ha individer som “enbart” kan befinna sig i sitt funktionsrör. Samtidigt innebär det också att de inte kommer konkurrera med underofficeren om att ingå i en ledningstriad med den karriärplaneringen som det medför.

Oaktat om vi väljer den här vägen eller en annan är det min bestämda uppfattning att dagens SOU måste göras om i grunden tillsammans med hur vi väljer ut våra framtida specialistofficerare. För dagens system håller knappt ihop efter alla lappningar och lagningar som skett sedan införandet.