I början på året skickade arméstaben in en hemställan till Försvarsstaben om att förändra befälssystemet på en rad punkter. Själva tyngdpunkten ligger på specialistofficeren (SO) och hur denne benämns internationellt och att våra interna styrdokument inte hängt med i utvecklingen av befälssystemet.
Medan SO i Sverige ingår i gruppen Yrkes- eller reservofficerare genom officersförodningen, hamnar SO i gruppen ”Non officer personnel”. För att råda bot på detta föreslår armén en rad förändringar som, om de hörsammas av Försvarsstaben, kommer innebära förändringar för hela organisationen och även påverka GSS samt värnpliktiga.
Idag släpptes det tredje avsnittet av Överbefälhavarens podcast ”Gå på, Marsch!”. Den här gången fanns även Försvarsmaktsförvaltaren Rickard Wilhelmsson med i samtalet, ett samtal som ägnade stor del till att diskutera hur Försvarsmakten som organisation bör agera för att bli bättre förberedd för dagens och morgondagens säkerhetsläge.
En del av avsnittet ägnades särskilt kring försvarsmaktsförvaltarens ambition under sin tid i befattning vilket kokades ner till ”mindre tid för utbildning, mer tid för träning”. När jag ställde frågan på instagram om man från följarskaran höll med om påståendet var det en del som uttryckte oro över att det var värnpliktsutbildningen som skulle kortas ner och/eller att utbildningstiden skulle kortas ned utan att det skedde någon förändring i innehåll. Då det inte är så jag uppfattade försvarsmaktsförvaltarens ambition tar jag tillfället i akt att beskriva hur jag förstod det han sa och varför jag tycker det är en rimlig, och rätt okontroversiell, åsikt att framföra idag.
Till att börja med presenterar försvarsmaktsförvaltaren en tydlig problembild där utbildningar läggs på kö och sen checkas av en efter en under en karriär där träningen efter genomförd utbildning inte sällan uteblir. Tiden går åt till att försöka komma igenom så många utbildningar som möjligt istället för att genomföra ett fåtal utbildningar och sen spendera huvuddelen av tiden till att träna upp kunskaperna. Det här ligger i linje med hur jag ser på hanteringen av nyexade sergeanter från SOU. En del går väldigt nischade utbildningar men innan de har fått chansen att komma till förbandet för att träna i sin befattning och befästa kunskaperna, så skickas de till grundutbildningskompaniet där en väldigt smal del av deras utbildning används. Risken är då att den kunskap som förvärvats under skolgången antingen glöms bort, eller blir förvanskad för att individen inte har möjlighet att hålla kunskaperna uppdaterade.
I sammanhanget nämndes en liknelse att ta körkort men sen aldrig köra bil. Ett annat exempel skulle kunna vara såväl vapen- som sjukvårdsutbildning. Där läggs det ner tid för att utbilda men träningen efter genomförd utbildning uteblir vilket sen syns på övningarna. Jag har uppfattat en kultur inom myndigheten där en individ skickas iväg på instruktörskurs ett antal veckor. När individen sen kommer tillbaka ses denne som fullärd och redo för att vid enstaka tillfällen varje år utbilda soldater inom det specifika ämnet. Tiden där emellan spenderas med att göra allt annat som ligger utanför det specifika ämnet. Ett annat fenomen har varit att, i brist på annan verksamhet, låta redan utbildade kulspruteskyttar genomgå samma grundläggande kulspruteutbildning om och om igen. Istället för att försöka antingen nyttja individerna som instruktörer eller låta dessa helt enkelt träna på att fortsätta utvecklas som skyttar.
Ambitionen från försvarsmaktsförvaltaren är att korta ner utbildningsledtiderna för att få mer tid för att träna på förbanden. Det vill säga i linje med mottot ”allt för krigsförbanden”. Därutöver förstår jag det som att han vill arbeta för att de regler som skrevs för en tid innan markoffensiven in i Ukraina 2022 ska anpassas för att fungera med dagens behov av utbildningstempo. Detta utifrån att han gillar att
I sammanhanget säger även överbefälhavaren att Försvarsmakten som organisation behöver bli bättre på att kontinuerligt revidera våra utbildnings- och träningsmålsättningar så att de är anpassade för aktuellt omvärldsläge. En vägledning i det här för instruktörer är att kunna svara på frågan ”hur ser målen för utbildningen ut kopplat till höjd beredskap och krig”. Tyngdpunkten ligger på att tillse att personalen och förbanden så bra utbildade som det går för att klara kriget. Det kommer innebära en konflikt mot de förmågor som krävs här och nu i normalläget men som kanske inte alls är relevanta vid en mobilisering. Däri kommer krigsförbandschefer få axla sitt ansvar och mandat att prioritera vad som är viktigast i de olika tidsrymderna.
En kritisk del i det här är även uttalandet att staberna finns till för att skapa förutsättningar för chefer och förband att lyckas. Det är den viktigaste uppgiften. Det tåls att ha med i åtanke i arbetet med att koka ner och förenkla utbildningar till förmån för mer tid att träna på att bli ruskigt duktiga.
För vissa förband eller enheter kommer det är naturligt. Man tränar kontinuerligt på det man ska kunna. Men även där finns det troligtvis utrymme för förbättringar inom vissa områden, inte sällan bland de enklaste soldatkunskaperna.
Jag ställde frågan på instagram om instruktörsvästar borde bli normaliserade inom Försvarsmakten. Då jag fick frågan flertalet gånger vad som avsågs med instruktörsväst kände jag att det antagligen är läge att klargöra såväl begreppet som varför jag anser att det är något vi underutnyttjar trots att en del (omedvetet) ser behovet.
Till att börja med, med ”instruktörsväst” syftar jag på en väst eller sele som instruktören bär på sig i sin roll som instruktör/övningsledare. Den är utformad för att användas enbart i den rollen och är således fylld med materiel som är mer fredsmässig än vad vi vanligtvis är vana vid. Exempelvis ska en sådan väst möjliggöra att bära skjutfältsradio, markeringsutrustning, specifik anteckningsmateriel för uppföljning eller sådant som hjälper instruktören att bibehålla sitt stridsvärde.
Mer ofta än sällan syns instruktörer ute med truppen där de försöker få plats med allt från övningsplaner till radioapparater i diverse ben- eller bröstfickor. En del av utrustningen som instruktören behöver ligger inte sällan även nedpackad i en stridssäck i ett bakre läge. Vilket givetvis fungerar. Verksamheten avstannar inte på något sätt men det är samtidigt långt ifrån optimalt. Det går även givetvis att lösa med ordinarie stridsutrustning, vilket en del gör redan idag. Beroende på vilken typ av stridsväst eller stridssele som individen använder kommer det vara mer eller mindre anpassat. Och byte av uppgiftsfokus innebär även att viss materiel behöver flyttas, antingen för att göra plats för andra prylar eller för att minska vikten.
Med dagens tilldelning är det inte direkt tillämpligt att ge alla som kan tänkas agera som instruktörer en extra väst som är dedikerad enbart till instruktörsrollen. Däremot vill jag slå ett slag för att möjligheten bör finnas för de som exempelvis är instruktörer på skolor eller GU där individen förväntas kunna växla mellan att vara instruktör och att själv öva ändamålsenligt. Därutöver skulle jag även vilja se en normalisering av antingen reflexmaterial på västar eller huvudbonader för personal ingående i övningsledning då de stundtals slarvigt monterade ”blågula”-banden inte är tillräckliga.
Det jag önskar komma bort från är instruktörer med överfulla benfickor som innehåller allt från blodsprayflaskor och övnings-pm till energibars och extra strumpor. Jag tror att det kan hjälpa till att skapa bättre arbetsförutsättningar om individen vet med sig att det alltid finns en färdigpackad stridssäck och stridssele som täcker alla behoven som finns hos en instruktör. På samma sätt som att det ger en trygghet att veta att det alltid finns stridsutrustning som är färdigställd för kriget.
Det är i skrivande stund nästan två veckor sedan Sveriges Radio släppte dokumentären om 20-åriga Alma som efter nästan ett halvår in i sin grundutbildning tog sitt liv. Media hakade på nyheten och det har publicerats en rad olikaartiklar. Särskilt uppmärksammat från min sida är de uttalanden som dåvarande chefen för helikopterflottiljen gör angående att de värnpliktiga är vuxna människor och det ansvar som individen själv har att kommunicera med sina anhöriga. Ett uttalande som även delgavs Aftonbladet i skrift.
Det är vuxna och myndiga människor som vi utbildar och det kan därför finnas begränsningar i vad vi har möjlighet att rapportera till anhöriga med hänsyn till patientsekretess
Idag släppte P1 dokumentär ett reportage som handlade om Alma, en värnpliktig soldat som till följd av sin värnplikt tog sitt liv i hemmet efter att ha blivit hemskickad av förbandet. I det 52 minuter långa avsnittet får vi följa en välmående och aktiv individ, som sköter om hästar och jagar, som rycker in på Helikopterflottiljen 2022 för att genomföra sin militära grundutbildning. Fem månader senare blir hon hemskickad av förbandet då läkare har rekommenderat att hon inte ska handskas med vapen på grund av sitt mående. Väl hemma skjuter hon sig med sitt jaktgevär och hittas av sin pappa.
Hela reportaget är en typisk berättelse om hur olika varningssignaler antingen ignoreras eller feltolkas, där ingen egentligen har en helhetsbild och där brister i rutiner i slutändan leder till att man skickar hem en individ som man bedömer inte ska ha med vapen att göra, utan att berätta varken för familj eller polis. Det senare kan tillskrivas bristfälligt agerande av läkaren, det första ett bristfällig agerande av Helikopterflottiljen. Det är en djupt tragisk historia där många sannolikt kommer behöva bearbeta sitt agerande i olika skeden.
Som att det inte vore tillräckligt tragiskt med att en, vid inryck frisk, ung människa bryts ner så pass mycket att hon väljer att ta sitt liv knappt ett halvår senare. Den dåvarande flottiljchefen Överste Mats Antonsson gör några uttalanden som visar på en bristande ansvarskänsla från ledningen och förståelse för hur människor fungerar.
I såväl nyhetsinslaget om dokumentären som dokumentären som sådan väljer Överste Antonsson att försvara förbandets agerande med att utredningen kommit fram till att man gjort allt som man kunnat. Att skicka hem en sjuk individ utan att berätta för familjen (till vilken man har kontaktuppgifter sedan inryck) med ursäkten att personen trots allt är en vuxen myndig människa ger inte sken av, för att uttrycka det milt, någon form av empatisk förmåga. Eller för den delen en insikt att när Försvarsmakten, på grund av sviktande psykisk hälsa, sagt att individen inte ska bära vapen, då har vi också indirekt sagt att individen inte är kapabel att fatta vissa myndiga beslut.
Från Helikopterflottiljens sida har det kommunicerats att nyhetsreportaget är hårt vinklat, där klippningen gör att vissa uttryck tas ur ett längre resonemang. Det längre resonemanget, som man får höra i dokumentären, är knappast förmildrande i sammanhanget. Det är inte en klippning som på något sätt har fått Översten att säga något han inte sagt. Man har tydligt uttryckt att det faller på individen att ta hand om sig själv, trots att det är tydligt att det är arbetet som gjort individen sjuk. Det ligger inte i linje med det ansvar som Försvarsmakten har gentemot såväl värnpliktiga och arbetstagare.
Vapen och förmågan att använda ett sådant är fundamentala delar i den militära identiteten. I dokumentären hör vi just hur nedslående det är för individen att misslyckas med skjutövningar och att det ses som ett misslyckande att inte klara utbildningen till att bli kulspruteskytt. Lägg därtill att ta bort rätten till att bära vapen vilket indirekt sänder signalen att individen inte har förmåga att utföra sin uppgift och dessutom inte är betrodd. Det är ett hårt slag mot identiteten, så pass hårt att det får hela omgaloneringsdebatten att framstå som en bris i jämförelse.
Jag har starka invändningar mot att befäl nu hamnar i kläm där de med bristande resurser och ett starkt tryck från ovan att tillse att så många som möjligt fullgöra sin värnplikt ska förväntas ha förutsättningarna att döma av om en individ ska få uppsöka förvarshälsan eller ej. I synnerhet när det handlar om att bedöma hur allvarlig smärta är. Den stundtals överdrivna rättivsepatos som lever i organisationen där ”simulanter” inte ska tillåtas att ”komma undan” kommer att ligga oss i fatet i takt med att vi utökar grundutbildningskullarna. Inte bara genom att vi öka risken för att få in individer med någon form av dold mental ohälsa, utan också för att det ökade tempot medför en risk att vi missar att hjälpa de individer som vi på olika sätt bryter ner genom att rubba allt från tillgång till sömn till mat.
När vi tar emot våra värnpliktiga gör vi det med vetskapen att de är där under tvång. Ett påfört tvång medför också ett ansvar för Försvarsmakten att tillse att individen inte far illa och blir sjuk på grund av brister i arbetsmiljön. Även om värnpliktiga är undantagna vissa arbetsmiljöbestämmelser så gäller arbetsmiljölagen allt jämt för alla och chefer har ansvar att de efterlevs.
Vi kommer inte kunna förhindra att det sker självmord i Försvarsmakten, däremot kan vi åtminstone försöka genomföra de åtgärder som ter sig naturliga om det hade gällt våra egna kamrater eller anhöriga. I det här fallet har Försvarsmakten och Helikopterflottiljen misslyckats med att känna det ansvar som vi borde känna för våra värnpliktiga. Nu lever en familj utan sin dotter och någonstans sitter åtminstone en individ på Helikopterflottiljen som ångrar att denne inte ringde familjen innan Alma skickades hem. Att inte kunna äga den insikten utan istället lägga ansvaret på individen och skylla på vinklat reportage ligger inte i linje med den flygvapenanda som blivit något av ett varumärke för Flygvapnet.
PS. Jag bjuder in Helikopterflottiljen till att svara på det här inlägget likt chefen F 7 gjorde i fallet med ”ölburksfänriken”. DS
I veckan offentliggjorde Försvarsmakten två bilagor ur den strategiska planen. Det är uppenbart att överbefälhavarens motto ”allt och alla för krigsförbanden” omsatts i planen och inriktningarna inom de olika tematiska områdena. Den strategiska planen har en hög svansföring (som sig bör) och flera formuleringar ställer höga krav på personalen, i synnerhet chefer, att leverera i enlighet med inriktningen.
Det finns anledning att göra några nedslag som i all väsentlighet påverkar personalen längst ner i organisationen och hur verksamheten ska genomföras från idag och flera år framöver (planen täcker perioden 2025-2035).
Efter en omröstning stod det klart att ni ville läsa en FIR om Fiskars civila fältspade. Så här den.
Specifikation
Längd ihopfälld: 24cm Längd halvvägs utfälld: 44cm Längd fullt utfälld: 59cm Vikt: 1kg Material: Handtag – Kolfiberförstärkt plast. Skaft – Aluminium inneslutet i plast. Blad: Legerat stål som innehåller Bor. (Boron Steel) Förvaringsficka i Canvas.
Tillverkningsland: Polen
Spade ihopfälld.Medföljande förvaringsficka med bälteshälla.
Spaden marknadsförs till friluftsintresserade och personer som sysslar med bergsbestigning. Huruvida de sistnämnda verkligen vill ha en spade med ett ”vanligt” blad kan nog diskuteras. Spadens utformning följer vad man förväntar sig av så kallade ”E-tools” (Entrenching tool) på marknaden. Vad som skiljer den här civila modellen från den militära versionen som saluförs av Gerber (både Fiskars och Gerber ingår i koncernen Fiskars Group) till ytan är att Gerbers E-tool är två centimeter längre och har försetts med ett sågtandat blad.
Spaden viks i två led vilket medför att den blir liten och mer lätthanterlig vid förvaring. När spaden fälls ut låses den på samma sätt som den tilldelade fältspaden, med skillnaden att gängan sitter uppe vid handtaget istället för vid bladet. Istället är det aluminiumskaftet som låser fast bladet i den tilltänkta vinkeln genom att utfasningar i skaftet matchas med utfasningar i bladet..
Bladet går att låsa i två olika lägen, som spade eller som hacka. När gängan är åtskruvad är det ingen del som rör sig. Huruvida det är sant efter ett år av att gräva värn låter jag vara osagt. Bladet har en mindre kant ovanpå som kan nyttjas för att använda fötterna för att trycka ner bladet i marken.
Både plasthandtaget och bladet sitter fast i skaftet med en grövre insex-skruv, vilket borde underlätta att byta ut den del som havererar först. Därutöver är det behändigt att både handtag och skaft är i plast vad gäller hantering i kyla.
I stort följer spaden vad som är mer eller mindre en standard för ”E-tools”, där ”civiliseringen” av modellen medfört att man tagit bort den sågtandade delen av bladet. Jag gillar spontant hur den ligger i händerna och att skaftet är lite grövre i jämförelse med den tilldelade fältspaden.
På sociala medier, främst TikTok och Instagram, finns en genre som går ut på att individen upptäcker olika former av ”husmorstips”, ”lifehacks”, ”tips from grandpa” och funktioner hos vardagliga ting som för en del är helt okända och som upptäcks ”sent” i livet (ex ”Here’s Something I Didn’t Know Until I Was In My 30s”). Genren är i grunden komisk utformad där tittaren ska fnissa lite lätt åt bestörtningen som ”karaktären” känner. Men det finns samtidigt en allvarsam sida som vi behöver bli mer uppmärksamma på. Nämligen överförandet av kunskap mellan generationer.
När jag skriver generationer menar jag inte enbart en närtida pensionär till sin efterträdare. Vi behöver se bredare på det här och fundera på hur vi överför kunskap mellan befattningshavare genom alla perioder i livet, inklusive att yngre överför kunskap till äldre. I synnerhet nu när vi befinner oss i en situation där få ska försöka lösa många uppgifter, en del återanställs och där vi riskerar att ha en generation av befäl som snabbt fått byta mellan en rad olika befattningar för att täppa till hål i organisationen.
Jag har länge hävdat, och hävdar fortsatt, att nedläggningsåren skapade en kultur där olika ämnesexperter inom myndigheten valde att inte dela med sig av sin kunskap i rädsla för att bli av med jobbet. En del jobbade mer eller mindre aktivt för att göra sig oersättliga i en organisation som var otroligt slimmad. Samtidigt försvann mycket kunskap ut ur organisationen när olika kompetensbärare sökte såväl inkomst som en säkrare framtid på andra ställen. Kunskap som inte satts på pränt av olika anledningar. Det har i slutändan lett till att mycket av den kunskap som vi tagit för given, som vi ser som självklar, inte alltid finns hos senare befälsgenerationer. Helt enkelt för att den inte förmedlats på rätt sätt, eller inte förmedlats överhuvudtaget.
I en organisation med ständiga vakanser, där det är bråttom att tillsätta en befattning, saknas det inte sällan tid eller möjlighet till att göra en överlämning mellan föregångare och efterträdare. I de bästa fallen finns ett dokument att läsa som beskriver vanliga fallgropar, var friktion oftast uppstår och varför vissa uppgifter löses på ett visst sätt. Vanligtvis finns inget av detta och individen är istället hänvisad till att sätta tummen i spåret och ”studsa mellan väggarna” på vägen fram. En urvattnad ”on the job training” där du förväntas bygga din kunskapsbank på ett fåtal händelser (begränsad data) för att därefter applicera det på allt som uppstår. Med en viss stress till följd. Tillförlitligheten på det befattningshavaren lärt sig och validiteten gentemot framtida uppgifter blir successivt sämre för varje iteration där befattningshavaren bytts ut. Under eran med internationella insatser var det en gammal sanning att det krävdes två veckor för att genomföra överlämning mellan befattningshavare, och då visste man att det ändå blev en nedgång i effekt under en period efter rotation. Tänk då vilken nedgång i effekt det blir inom organisationen när det kontinuerligt sker byte av personal utan överlämning.
Beprövad erfarenhet bygger på att att vi drar lärdomar, operationaliserar dessa och överför till övriga i organisationen. I all väsentlighet handlar det om att efterträdaren vet det du vet och hur du kom till den kunskapen så att individen kan utveckla den erfarenheten till sin efterträdare.
För 2025 skulle jag önska att du tog dig tid att i en anteckningsbok skriva ner de saker som du upplevde att du hade behövt veta när du började i din befattning, vad du fått lära dig längsmed vägen som varit kritiskt samt vilka misstag du gjort och hur du gick vidare. Du kan givetvis skriva det på mobilen eller datorn också, men risken är att du blir distraherad av andra saker när du börjat skriva (ett mail, en notis, formatering i dokumentet osv). Dina anteckningar kan du sen periodvis överföra till ett digitalt dokument som finns redo när det är dags för dig att byta och lämna över. Detta gäller inte enbart när det är dags för pension.
Uppdatering 241230: Den 29 december uppdaterades artikeln hos Svenska dagbladet. Texten ”De färskaste Nato-medlemmarna” bytes ut mot ”Även de mindre Nato-länderna” (se bild nedan). Korrigeringen har skett utan att det framgår i en fotnot.
Svenska dagbladet publicerade idag en ”analys” författad av Jenny Nordberg där ämnet är Sveriges identitet, landets roll i Nato och författarens spaning om en svensk iver att bevisa oss som ny medlem. Grundtesen som jag uppfattar den är att Sverige genom sitt medlemskap i Nato har gett upp såväl integritet som självaktning och att författaren är rädd för att Sverige ska göra något förhastat. Med det sagt uppfattar jag inte att artikeln i sig egentligen handlar om Nato, utan om USA och författarens personliga uppfattning om landets utveckling vilket projiceras på andra saker. Enligt författaren verkar det finnas någon form av ”romantisk syn på USA” där vi försöker efterlikna vad gäller idéer och lösningar. Det nämns i förbifarten att nedrustning och mänskliga rättigheter tillsammans med journalistik nedmonteras och där fakta samt ”rimliga slutsatser” försvinner till förmån för ”medelmåttor med bildningskomplex”. Det är starka, förpliktande ord att använda som artikelförfattare i en analys som saknar såväl fakta som rimliga slutsatser.
Den första felaktiga faktabiten ut är påståendet om att artikel 5 i Nato-stagdan skulle vara frivillig och att det inte alls är säkert att USA skulle komma till Sveriges hjälp vid ett angrepp. Som källa åberopar författaren en amerikansk artikel i vilken det görs en tolkning av artikel 5 utifrån det amerikanska parlamentariska systemet och hur USA ställt sig till andra former av fördrag historiskt. I den amerikanska artikeln skriver författaren att artikel 5 inte per automatik placerar USA i krig mot en angripande makt utan att den alltjämt ligger hos den amerikanska kongressen att besluta om. Precis på samma sätt som att beslutet i Sverige ligger hos regeringen eller riksdagen beroende på omgivande förutsättningar.
Vad Jenny Nordberg utelämnar är att den amerikanska författaren dels uttryckligen säger att Natos fördrag inte är meningslöst trots att beslutet ligger hos kongressen, dels att inte agera i enlighet med artikel 5 medför sannolika ekonomiska och diplomatiska konsekvenser för USA. Det vill säga att allt politiskt kapital som USA byggt upp, allt ekonomiskt kapital som investerats i baser och diverse gemensamma övningar går om intet om USA helt väljer att bortse från sitt åtagande. Artikel 5 säger, precis som EU:s artikel 42(7), att varje medlemsland ska agera på det sätt de anser lämpligt och bidra med vad de kan utifrån de gällande förutsättningar. Medlemskapet i Nato innebär fortfarande att respektive lands grundlagar gäller, även vid ett angrepp.
Nästa angreppspunkt i SvD:s artikel är DCA-avtalet där författaren bland annat återupplivar myter om att amerikanska soldater inte lyder under svensk lag och att de kommer få bygga ”egna hus” på svensk mark. Gällande vilken lagstiftning som gäller för amerikanska soldater så är det, i enlighet med avtalet, alltjämt svensk lag som gäller i Sverige. Sverige har gått med på att låta USA ha straffrättslig jurisdiktion, vilket innebär att grunden är att det amerikanska rättssystemet ska omhänderta brott utförda av amerikansk personal. Sverige kan däremot när som helst ta tillbaka den rätten och kan åtala amerikansk personal och deras anhöriga i enlighet med svensk lagstiftning. Skulle en handling vara laglig i USA men olaglig i Sverige har vi rätten att döma individen i enlighet med vår lagstiftning.
Allt detta går att läsa i avtalet under artikel 12. Beträffande byggandet av hus är det oklart var författaren hämtar påståendet ifrån. Det kan vara den vanligt spridda missuppfattningen om att avtalet ger amerikansk trupp rätt att ta privat mark i någon form av besittning. Vilket inte stämmer. Det avtalet säger är att Sverige, så långt som det är rimligt enligt vår egen bedömning, ska bistå med att ge amerikanska enheter möjlighet att passera på privata vägar eller använda privat infrastruktur så som hamnar. De byggnader som USA väl bygger på de 17 anvisade platserna blir svensk egendom när de är färdigställda men nyttjas av USA (framgår under artikel 5).
Vidare slänger Jenny Nordberg in Samerna i diskussionen och att de, eller för den delen fjällnaturen, inte har ett särskilt skydd i avtalet ”om amerikanerna känner för att experimentera där”. Vad det sista ska förstås som kan vi egentligen bara spekulera i. Vilket är ett återkommande problem i den här ”analysen”. Det slängs ut flera påståenden som helt eller delvis saknar någon form av grund eller hänvisning, och som därmed lämnar mycket till läsaren att tolka vad som menas. Det nämns att Finland och Norge (som också har DCA-avtal likt många andra länder) förhandlade hårt med USA och drev igenom egna villkor i avtalen. Eftersom alla avtal följer samma mall med samma textstycken är det lätt att jämföra dem. Vilka särskilda villkor och undantag som Finland ska ha förhandlat fram är oklart. Vad gäller straffrättslig jurisdiktion och nyttjande av mark är avtalet detsamma som det Sverige har skrivit under. Inget i det finska avtalet berör Samer och rennäring heller.
Vad gäller Norge och skrivningen om kärnvapen kan det enkelt förklaras med att landet, liksom Danmark, sedan flera år tillbaka har policy gällande att inga kärnvapen får befinna sig inom respektive lands gränser. Således är det väntat att det även står med i avtalet. Sverige och Finland har inte den typen av policy, därmed finns den avgränsningen inte med i avtalstexten.
Den sista klämmen i ”analysen”, och som ligger till grund för tidningens rubrik: ”Är du redo att åka till Ukraina med vapen?” bygger på premissen om att man inte kan lita på USA samt att nästkommande amerikanska president, Donald Trump, sagt att det är Europas ansvar att stå för fredsbevarande styrkor. Detta framställer artikelförfattaren som något främmande som riskerar att bli ett blodigt eldprov. Det är tydligen något som ”de färskaste Nato-medlemmarna” får genomgå. Som exempel använder Jenny Nordberg Danmarks insats i Afghanistan (närmare bestämt Helmand-provinsen) och Norges insats i Libyen. Återigen dränker Jenny Nordberg fakta i ”ordsallader” för att komma fram till sin ”rimliga slutsats”. Vad författaren inte nämner, eller kanske helt enkelt inte vet, är att såväl Danmark som Norge ingår bland de 12 stater som grundade Nato 1949. Våra grannländer är således långt ifrån att vara färskingar som behövt gå igenom några ”blodiga eldprov” under 2000-talet.
I förbifarten slänger Jenny Nordberg återigen in ett påstående som är upp till läsaren själv att tolka. Nämligen att det har dokumenterats krigsbrott ”i båda fallen”. Om det ska förstås som att Danmark och Norge begått krigsbrott, eller om det handlar om krigsbrott begångna i Afghanistan och Libyen som helhet vet vi inte. Det jag däremot kan säga är att den här formen av diffusa uttryck är vanligt förekommande i nätradikalisering för att undgå att bli blockade. Syftet är att lämna det till läsaren att fylla i tomrummet och komma till ”rätt” slutsats. Eftersom författaren trots allt bemödat sig att länka källor för vissa mindre kontroversiella påståenden borde det vara på sin plats att även länka till påståenden om krigsbrott.
Författaren är inte beredd att åka till Ukraina med vapen för att stå emot ryssar och nordkoreaner ”enligt ett amerikanskt upplägg”. Vad det upplägget innebär är inte tydligt formulerat. Handlar det om ett upplägg där Europa ansvarar för de fredsbevarande styrkorna eller handlar det författarens uppfattning om hur insatserna i Afghanistan och Libyen styrdes?
Det kan tänkas att författaren tror att insatserna var iscensatta av USA. Vilket inte är detsamma som fakta. Frågan om Libyen-insatsen drevs i FN av Arabförbundet. Förslaget fick stöd av Storbritannien och Frankrike och röstades igenom av FN:s säkerhetsråd. Natos operation, Operation Unified Protector, leddes av en kanadensisk general och bestod av 18 olika länder.
Gällande Afghanistan var det inte Nato som gick in i landet 2001. Däremot fick Nato rollen att genom ett FN-mandat att upprätta den internationella koalition som bl a Sverige ingick i (ISAF). Även om USA hade styrkor (stora sådana sett till antal soldater jämfört med övriga länder) med i ISAF så låg den amerikanska tyngdpunkten på den egna operationen Operation Enduring Freedom som pågick vid sidan om Natos operation. Av 16 chefer för ISAF var nio stycken icke-amerikaner.
Vad författaren även verkar ha missat är Sveriges långa historia av att skicka fredsbevarande trupp runt om i världen, att detta har skett med kort varsel och att vi under flera år ingått i EU:s stridsgrupper som specifikt tränats för att skickas iväg snabbt till en oroshärd. Är det något vi aldrig varit särskilt saktfärdiga med så är det att ställa upp för FN där det har behövs fredsbevarande eller fredsframtvingande militära förband. Om det är något vi känner självförtroende för så är det vår förmåga att bringa någon form av stabilitet i världen. I synnerhet har vi visat oss redo att axla ansvaret för Europas säkerhet genom att vara en aktiv del i EU:s uppbyggnad av ett militärt försvar.
Så på frågan ”är du redo att åka till Ukraina med vapen?” kan det rimliga svaret inte bli något annat än ja. För det är exakt det som blivit signum för Sverige genom våra insatser i länder som Cypern, Libanon, Kuwait, Kongo, Bosnien, Kosovo, Afghanistan och Mali för att nämna några. Det hade artikelförfattaren också förstått om denne gjort en riktig analys baserad på fakta istället för en ordsallad som förmedlat myter och misinformation.
I skrivande stund pågår ett replikskifte på Militär Debatt kring närkamp i Hemvärnet och tidsuttaget för att genomföra utbildningen. Precis som många andra diskussioner kring förmågor i Hemvärnet och kompetens hos dess personal kokas det oftast ner till att det är för få avtalsdagar för att hinna med allt som måste göras under ett år.
Avtalsdagar är det antal dagar (just nu är spannet mellan 4 och 15 dagar beroende på befattning) som individen måste tjänstgöra för att uppfylla sitt avtalade åtagande till Hemvärnet. På samma sätt åtar sig Hemvärnet ansvaret att öva och utbilda individen minst det antal dagar som framgår i avtalet.
Diskussionen kan delas in i två narrativ. Det första är att antalet dagar är för få för att hinna med vettig verksamhet, underförstått att det krävs tvång för att individen ska komma in för tjänstgöring. Det andra narrativet är att ett utökande av avtalsdagar inte skulle ha avsedd effekt för att individer redan idag inte fullgör sina avtalade dagar och att fler därmed skulle hoppa av. Historiskt ligger avtalsuppfyllnaden mellan 64 och 69% årligen.
Det säger sig antagligen självt att fyra dagar, eller ens åtta, inte är tillräckligt för att utbilda en individ och öva denne i någon vidare utsträckning. Mycket av verksamheten hänger på att individen fullgör fler dagar än avtalat, framförallt genom att vara mer engagerad på helger under sin lediga tid. Men det som glöms bort i diskussionen, och som även glöms bort i närkampsdebatten, är att systemet vilar på att individen genomfört en grundutbildning och en introduktionskurs till Hemvärnet. Det här har möjligen glömts av under en tid där fokus varit på att försöka locka så många som möjligt till Hemvärnet. Men med de nya besluten som medfört att en stor del av tillförseln av personal till Hemvärnet nu förväntas komma från den grupp människor som avskrivs från krigsförbanden, väntar en annan form av rekrytering vilket även kommer påverka vilken kompetens som nu bärs med in i organisationen.
Använder vi närkampen som ett exempel är det rimligtvis så att Hemvärnet inte ska lägga någon avtalsdag alls på att ge individen närkampsutbildning. Helt enkelt för att individen ska ha fått detta genom sin grundutbildning (och i en utopisk värld även repeterat detta någon gång vid en repetitionsövning). Därutöver ska introduktionsutbildningen repetera de kunskaper som är av vikt för Hemvärnets huvuduppgifter (skydda, bevaka, ytövervaka) vilket i allra högsta grad inbegriper skyddsvaktstjänsten och dess ingående delar.
Således är det riktigt att det invänds mot att dyrbar utbildningstid behövs läggas på vad man uppfattar som onödigt långa utbildningspaket. Men fokuset är riktat mot fel håll då det inte är utbildningarna som är för långa eller antal avtalsdagar som är för få, utan att systemet med rekrytering av grundutbildad personal samt introduktionsutbildningar som repeterar rätt kunskaper helt enkelt inte fungerar.
Beträffande ny utbildning inom områden där tillförseln av redan utbildad personal inte medger en tillräckligt snabb förmågeuppbyggnad, exempelvis utbildning på pansarvärnsrobot, blir det mycket riktigt en fråga om prioriteringar. Men de prioriteringarna ska stå mellan exempelvis en övning med krigsförbandet och utbildning på ett nytt system som på sikt ska höja förmågan. En kompetens som två instanser redan ska ha förmedlat till soldaten, med rätt nivå, ska överhuvudtaget inte finnas med i prioriteringslistan. I takt med att det införs nya förmågor i Försvarsmakten och äldre förmågor utvecklas är det troligtvis så att Hemvärnet i mångt och mycket alltid behöver jaga ikapp vad gäller rätt utbildad personal. Samtidigt innebär det också att organisationen behöver genomföra någon form av intern revision för att anpassa utbildningslinjerna efter hur det övergripande systemet är tänkt att fungera då svaret inte ligger enbart i avtalsdagar eller tidsuttag för utbildningar.
