Officersförbundet har följt efter bland annat Överbefälhavaren och flygvapenchefen och skapat en podcast. Vilket är glädjande eftersom det ökar sannolikheten för att nå ut till sina medlemmar vilka inte sitter och läser artiklar på förbundets hemsida. Och eftersom det diskuteras ett par ämnen som jag tagit upp här på hemsidan, kommer jag med den här artikeln svara på några av de påståenden som förbundsordföranden säger i avsnittet om lön (vilket förövrigt är ett avsnitt jag rekommenderar alla att lyssna på).
Jag har tidigare skrivit om att jag anser att den ”svenska modellen” inte fungerar för det militära försvaret. Bland annat eftersom systemet i sig är utformat för en annan tid, det vill säga ett lugnare säkerhetspolitiskt läge, och att det i grunden är utformad för den civila industrin, inte det statliga våldsmonopolet (vilket jag återkommer till). Som ett svar på detta framför förbundsordföranden att den svenska modellen vilar på en demokratisk grund och att den därmed är fortsatt relevant. För mig är det ett bedrägligt sätt att argumentera för att det antyder att en annan modell för att sätta löner för försvarsmaktens personal därmed skulle vara odemokratisk. Utgår vi från att begreppet demokrati används av ordföranden för att beskriva ”folkets vilja”, är en modell där exempelvis ett tariffsystem sätts tillsammans med försvarsbudgeten, i högsta grad demokratiskt då den fastställs av riksdagen. Det vill säga de folkvalda.
Jag antar däremot att vad ordföranden egentligen far efter är demokrati som i själva medbestämmandet. Det vill säga att de arbetstagarna som är med i facket får, genom ombud, vara med och bestämma om vilka löner (eller andra ersättningar) som ska vara gällande. Vilket absolut är vad vi vill eftersträva. Samtidigt är det inte riktigt på det sättet det fungerar idag. Vilket i själva verket bekräftas av podden där det framgår med all önskvärd tydlighet att Försvarsmakten själv äger frågan och i slutändan beslutar om vilka löner som ska gälla. Den återkommande kritiken tyder på att medlemmarna uppfattar att facket inte alls är den motvikt som lever upp till den självbild Officersförbundet verkar ha. Om utfallet av exempelvis rals-förhandlingarna alltjämt blir märket, och att nya lönestrukturer inte börjar gälla direkt för all personal, då fungerar inte modellen. Det är i själva verket inte alls särskilt demokratiskt. Om löner däremot regleras i försvarsbeslut blir de också demokratiskt påverkningsbara där krav dessutom kan utkrävas av den politiska makten.
På samma spår uppger ordföranden att partsystemet är det vi har idag och det är det vi har att förhålla oss till. Samtidigt är den svenska modellen, eller för den delen den försvarets involvering i den och Officersförbundets existens, inte någon naturlag. Tvärtom, den militära personalen har historiskt haft andra anställningsförhållanden att förhålla sig till jämfört med övriga samhället av olika skäl. Vilket fortsatt gäller idag där Försvarsmakten har större mandat att ta ut mer arbetstid ur sin personal än vad civila diton kan. Det är således snarare den militära särarten vi har att förhålla oss till, vilket ordföranden också bekräftar genom att säga att Officersförbundet har en speciell situation i och med att de nästintill uteslutande hanterar personal i en myndighet, dvs hos en arbetsgivare. Utifrån det finns det fortsatt fog för att kritisera en modell som bygger på att ett stort arbetarkollektiv kan förhandla med ett stort arbetsgivarkollektiv på liknande grunder. Det finns inga stridsåtgärder att vidta, inga sympatistrejker inom andra områden som kan användas som påverkansmedel för att förbättra det för försvarsmaktens personal. Och eftersom det inte finns någon arbetsmarknadskonkurrens att tala om, vilket ordföranden också bekräftar i intervjun. Lönerna kan inte höjas genom att externa påtryckningar på samma sätt som inom den civila sfären. Det krävs andra mekanismer således.
Vidare säger Officersförbundet att vi blir våra egna ”ankare” när det ska sättas löner eftersom två individer på samma befattning då jämförs med varandra vilket bromsar löneutvecklingen. Senare säger man att individuell lönesättning leder till bättre löneutveckling eftersom det skapas en intern lönekonkurrens. Det framstår för mig som märkligt att aktivt driva frågan om att individuell lönesättning bidrar till bättre löner när det precis konstaterats att det finns en ankareffekt där löner hålls nere på bekostnad av individen eftersom det är individen som bedöms, inte befattningens svårighetsgrad.
Genom att vilja vara en ”seriös” samtalspartner och vurma för nuvarande modell ter det sig mer som att Officersförbundet vill bibehålla status quo istället för att anamma den riskaptit som man skämtar lite lätt om i avsnittet. För mig som medlem är det fullkomligt ointressant att Försvarsmakten tycker att Officersförbundet är en jobbig motpart. Det kan antagligen uppnås genom att bara dyka upp på mötet. Man kan även gömma sig bakom att det handlar om att det varit bra löneökningar för kollektivet, men det faller när en individ får se sig omsprungen av nyanställda för att lägstalönen höjdes.
Det är lätt att prata om att det är bra för kollektivets löneutveckling, men när man säljer in det som att ett medlemskap är av värde för individen är det också utifrån det perspektivet som vi som medlemmar kommer att bedöma om Officersförbundet är framgångsrika eller ej. Vill man dessutom att individen ska bli mer obekväm mot sin chef (som även den oftast är medlem i samma fack och som hamnar i kläm med liten rals-pott) då behöver man tona ner det frustrerade tonläget mot medlemmarnas kritik och komma ihåg varför man överhuvudtaget existerar som förbund.