Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Hur väljer vi ut våra regementsförvaltare egentligen?

Av

den 20 november, 2024

i Allmänt

Korrigering: I en första version stod det att filmen visades på en personalinformation. Korrekt är att filmen förhandsvisades på en samling med viss personal. Filmen stoppades från att visas på en gemensam personalinformation på regementet.

Det är inte på något sätt nytt att det finns mixade åsikter om chefer, i synnerhet förbandschefer på de lägre nivåerna. Ingen, speciellt inte en chef, är omtyckt av alla. De flesta är dock respekterade och har genom åren lärt sig navigera i den sociala kultur som präglar det militär livet. Detsamma gäller i stor utsträckning även förbandsförvaltarna runt om i organisationen. Åtminstone de som på något sätt är framträdande i sin roll och som syns ute ”i verksamheten”. Samtidigt återfinns alltjämt flertalet regementsförvaltare, antingen i rollen som förbandsförvaltare eller annan, som verkar sakna all form av kontakt med verkligheten och som kör sitt personliga race.

Vi såg det när Livgardets förbandsförvaltare fick för sig att instifta egna fysiska tester för SOU. Där fick förbandet backa, utfärda nya order och försöka släta över att man tagit sig befogenheter som man inte alls hade. Nästa gubbe ut på linan var regementsförvaltaren för Älvsborgs amfibieregemente som i skrift, på Försvarsmaktens intranät, sågade hur sina egna soldater såg ut när de övade bland annat värnrensning. Strunta i att de utförde momenten med bravur, ”smolket i bägaren” var att de inte såg ”uniforma” ut. Vilket soldater sällan gör, eller har någonsin gjort, i krig. Det är även intressant kritik med tanke på att personen vid flera tillfällen burit dubbla utbildningstecken, i strid med uniformsbestämmelserna. Den här individen har sen fortsatt med sina utspel och det har under en längre tid kommit regelbundna rapporter om den här individen beter sig mot framförallt soldater. Men jag antar att föregångsmannaskapet enbart sitter i vilken jacka som bärs på kaserngården.

När man tycker att de flesta chefer och förvaltare borde blivit uppmärksamma på hur dagens informationsmiljö fungerar, att det inte längre funkar att utöva härskartekniker, fatta beslut utan mandat eller för den delen vara en rövhatt så kommer det alltid en ny stjärna som missade memot. I det här fallet är det Skaraborgs regementes (P 4) förbandsförvaltare som seglat upp som en klar mottagare av priset ”Sämst känsla för tajming”.

För att kontextualisera vad som har hänt. I dagarna var det 1000 dagar sedan landet med mindervärdeskomplex, dvs ryssland, startade en markoffensiv in i Ukraina. Detta har på olika sätt uppmärksammats internationellt och så även i Sverige. Bland annat genom att armén, som har varit en nyckelspelare vad gäller utbildning av ukrainsk personal, publicerade bilder från den här verksamheten. Även Hemvärnet har publicerat bilder på sin personal som just nu är på plats i Storbritannien för att utbilda ukrainska soldater inom ramen för Operation Interflex.

P 4 är en del i den här operationen och har personal som ingått i utbildningsinsatsen. Som en del i att dokumentera detta och uppmärksamma insatsen skickade förbandet ner en kommunikatör för att filma samt intervjua den svenska personalen. Materialet klipptes sedan ihop till ett kortare filmklipp med ambitionen att publicera den offentligt. Filmen visades internt på P 4 under en samling med personalen, som en förhandsvisning inför en personalinformation. Och eftersom det kontinuerligt framförs kritik mot Försvarsmakten och förbandens kvalité på kommunikation ska det med all tydlighet framhållas att filmen uppskattades på soldatnivå. Filmen har kallats för såväl ”välgjord” som ”ärlig” i att den åskådliggjorde arbetsinsatsen och det känslomässiga slit som arbetet innebar.

Med andra ord framstår det som ett filmklipp som inte bara ger förtjänad uppmärksamhet till de som faktiskt åker iväg och utbildar. Den passade väl in i narrativet om Sveriges fortsatta stöd till Ukraina och att Försvarsmaktens personal är vital del i det stödet. In från vänster kommer då förbandsförvaltaren som, med vad som närmast kan beskrivas som ett autistisk drag, helt missar känslan av vad filmen förmedlar och istället väljer att kommentera vilken utrustning soldaterna bär.

I filmen intervjuas tre soldater varav två stycken bär värmejackor ytterst. Detta får förbandsförvaltaren att reagera så pass kraftfullt att denne helt enkelt framför att filmen inte får publiceras förrän ”milisen/milismännen” (här går det isär exakt ordval) klippts bort. Två individers insats och därmed uppmärksammande i en period som redan gått till historieböckerna har reducerats till vad de bär för plagg på sig under en intervju. Och inte bara det, de har kallats för ”milis”, dvs ett ”beväpnat folk­upp­båd” av den egna förbandsledningen.

Men ju mer man gräver i det här ju tydligare blir det varför förbandsförvaltaren kan yppa den typen av ord utan att tänka. Det beskrivs om hur individen har ett personligt korståg mot en av enheterna på förbandet baserat på vilken utrustning de bär i fält. Personen beskrivs av olika källor som inte bara ogillad, utan direkt avskydd där det saknas all form av respekt. Hans agerande kan sammanfattas som småsint, personligt där inga medel är otillåtna för att stoppa karriären för underställda. I det berättelser jag fått mig till livs framträder en individ som är den absoluta motsatsen till vad vi säger att våra förbandsförvaltare ska vara, eller för den delen den militära professionen. Ändå så har individen lyckats bli förbandsförvaltare. Jag hade kallat det för fantastiskt om det inte vore för det avsmakliga beteendet mot de underställda.

Återigen, det finns förbandsförvaltare ute i organisationen som är förebilder på alla sätt i sitt agerande, och även om de fattar beslut som alla inte håller med om så åtnjuter de respekt i sin befattning. Deras arbete och det de gör för Försvarsmaktens utveckling svärtas däremot ner när vi har uppenbara snedrekryteringar som hålls om ryggen av sina förbandschefer trots att alla runtomkring ser att de är direkt skadliga för förbanden. Det behöver bli tydligare konsekvenser där Försvarsmakten aktivt visar vad som är okej och förväntat beteende. Tills så sker kommer organisationen fortsatt blöda ut specialistofficerare som inte längre vill vara en del av en kår som fördärvas av människor som på allvar tror att sergeant major sixta i Generation Kill är någon form av förebild.

Avslutningsvis vill jag uppmana Skaraborgs regemente att inte redigera filmen utan att behålla den i sitt original. Om inte för publicering så åtminstone för bevarande i ett arkiv för framtidens generationer att titta på när de ska försöka förstå den krigstid vi nu befinner oss i.

Frivilliga flygkåren & RPAS

Av

den 17 november, 2024

i Allmänt

Sedan användandet av fjärrstyrda system exploderade i Ukraina har jag fått flertalet direktmeddelanden på instagram där man ventilerar idén att det vore läge att antingen skapa en fristående ”drönarkår” inom frivilligorganisationen, eller att Frivilliga Flygkåren (FFK) axlar rollen som drönarverksamhetens motsvarighet till skytterörelsen.

Med det i åtanke blir de flesta antagligen glada att höra att FFK har ambitioner inom området vilket man redogör för i sin verksamhetsberättelse för 2023. I den beskriver organisationen hur omvärldsläget påverkar FFK:s verksamhet och organisation. Där utvecklingen av RPAS och nyttjandet av fjärrstyrda system i allra högsta grad är en utveckling som är intressant för totaltförsvaret (i synnerhet den civila delen). Den här utvecklingen skapar möjligheter för FFK att kunna lösa uppgifter med en större bred på sensorer. Det vill säga, RPAS kommer inte att ersätta de bemannade flygplanen utan komplettera. Det innebär därmed en möjlighet att rekrytera ungdomar till verksamheten då dessa saknar flygcertifikat men som i all väsentlighet kan ta ett drönarkort.

Styrelsen för FFK sade sig ha en viljeinriktning att bli ledande inom RPAS för den civila delen av totalförsvaret. En minst sagt ambitiös vilja. Frågan som då behövde ställas så här när året närmar sig sitt slut: vad har hänt?

FFK har sedan tidigare köpt in en handfull enklare system som använts som försöksplattformar vid eftersök, kraftledningsinspektioner och andra uppgifter som organisationen vanligtvis löser med bemannade flygplan. För att kunna uppnå målet att bli ledande inom den civila delen behöver man tugga i sig elefanten bit för bit. Det initiala arbetet består av åtta steg som på sikt kan ge FFK en större och kanske synligare roll än idag.

Det initiala steget var en inventering av vilken kompetens som fanns internt. Det vill säga vilka medlemmar som redan hade ett utfärdat ”drönarkort” från Transportstyrelsen. Därefter bemannas UAS-grupper i respektive län och utbildning genomförs för att tillse att fjärrpiloterna har en grundläggande nivå (A1/A3 & A2). Fördelen med att nyttja Transportstyrelsens drönarkort som bas är att i den ingår det som vanligtvis efterfrågas militärt i form av flygsäkerhet och gällande regelverk. Dessa kan sen kläs på med väderutbildning och på sikt (under 2025) utbilda piloter i ”beyond visual line of sight” (BVLOS).

Syftet är att de här UAS-grupperna ska kunna krigsplaceras hos respektive län som en del i det civila försvaret samt utgöra en resurs för eftersök, övervakning och dokumentering till stöd för det civila samhället. De är och kommer vara civila, det innebär däremot inte att det inte ska ske ett utbyte med de militära delarna. Precis som idag vad gäller FFK:s roll med flyggrupperna i Hemvärnet.

Civilt försvar är på tapeten, inte minst med den väldigt aktiva ministern för civilt försvar och att Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) ska byta namn till Myndigheten för civilt försvar. Ingen har undgått att se behovet av ett fungerande civilförsvar för att stödja det militära i Ukraina. Drönare har uppgifter att lösa i Sverige för att kunna leta efter avbrott i energiförsörjningen eller snabbt få en överblick efter en fjärrbekämpning av kritisk infrastruktur.

Det är utifrån mitt perspektiv helt rätt att FFK tar det här initiativet och bildar en plattform för den civila verksamheten, istället för att skapa en helt ny organisation. Jag hoppas att både Försvarsmakten och MSB stödjer den här utvecklingen i form av utbildning, övning och utformning av regelverk.

Synergieffekter kring utveckling

Av

den 9 november, 2024

i Allmänt

En sak som vi fortfarande lider av efter åren av nedläggningar och där funktioner koncentrerats till ett förband och en ort är att det skapat en utvecklingsskuld bland en rad unika funktion. Unika i den här meningen att de enbart finns på en plats och bemannas av en förhållandevis liten grupp människor som förväntas lösa tilldelade uppgifter inom sitt hägn, utveckla hägnet, passa in i en generiska karriärstegen och samtidigt förse den övriga organisationen med kompetens.

Min erfarenhet av nischade enheter är att de oftast är utformade för att lösa en specifik typ av uppgifter i åtanke. Så när brusuppgifterna fördelas jämt ut innebär det inte sällan en oproportionerlig belastning vilket i sin tur innebär att en funktionsenhet behöver prioritera bort annan verksamhet, inte sällan utvecklingsdelen.

Detta ger vid handen att vi idag har en del nischade enheter som antingen inte har några publikationer som beskriver förbandstypen, eller så är de publikationer som existerar kraftfullt utdaterade. Detta får i sin tur en påverkan på utbildningen av ny personal på förbandet och på skola då kunskapen som förmedlas är avhängd på vem som fanns tillgänglig som instruktör det året.

Varje år förväntas funktionsförbanden avdela personal till högre staber eller skolor för att förmedla funktionskompetens. Den kompetensen riskerar att bli ytligare för varje år då det som sagt saknas relevant utbildningsmateriel, dels för att en hel del av arbetstiden behövs läggas på att lösa andra uppgifter än den faktiska huvuduppgiften. Därtill förväntas förbanden också ”jacka in” i den generiska karriärstrappan vilket lyfter bort personal in i kontexter där deras funktionskompetens inte alls nyttjas utan det är viktigare att de genomför sitt steg för att kunna ta nästa steg i karriären.

Samtidigt skickar förbanden relativt frekvent elever till såväl HOP som HSOU, väl medvetna om att de troligtvis inte kommer tillbaka. Det vill säga att de små specialiserade enheterna som redan är små i jämförelse med de mer generiska förbanden ständigt hamnar i en negativ cykel vad gäller kompetensutveckling. I de bästa fallen är det två steg framåt och ett bakåt, i det sämsta är det tvärt om. Kunskapen som driver verksamheten riskerar att bli daterad och illa anpassad för dagens krigföring.

Samtidigt producerar elever vid HOP uppsatser som ibland berör verksamheten de är familjära med (ibland inte alls). Det är många arbetstimmar som spenderas för att skriva en uppsats på masternivå. Om den uppsatsen inte blir något mer än en ”tick in the box” behöver vi ställa oss frågan om det inte finns en bättre väg framåt. Det har lyfts tankegångar på sociala medier kring att det kanske vore lämpligare att HOP-elever fick studieämnen tilldelade av Försvarsmakten baserade på försvarsmaktens identifierade utvecklingsbehov. För de små nischade enheterna vore det kanske en potentiell väg framåt för att åtminstone kunna påbörja ett utvecklingsarbete. En form av återbetalning för att enheten dels tappar kompetens under perioden individen genomför sin utbildning, men också som ett sätt att kompensera kompetens som försvinner när individen åker in i den livegna snurran med central karriärplanering.

Ett möjligt vidare steg kan vara att HOP och HSOU utför en del av det grundläggande arbetet tillsammans för synergieffekter.

Poängen är inte att det ska bli färdiga produkter såsom handböcker, men åtminstone någon form av stomme att bygga vidare på för enheterna. Förutom att det jämnar ut arbetsbelastningen för enheter som redan är hårt ansatta, det innebär att vi undviker att en ensam individ sitter själv och försöker skriva ihop en handbok utan externa influenser. Det skulle även kunna gagna våra stridsskolor med deras olika utvecklingsavdelningar där de kan planera för att fördela uppgifter till ”externa resurser” i form av elever vid våra högre utbildningar. Vilket medger att skolorna kan fokusera på fokusera på detaljer och för den delen den breda bilden.

Tldr; använd HOP-elever som forskningsassistenter som gör grovjobbet och låt utvecklingsorganisationen fokusera på finliret.

FIR: Silva MR70 Taktik

Av

den 6 november, 2024

i Utrustning

Pannlampor kommer i många olika former och med olika funktioner. Silva är kanske mest känd för allmänheten som en tillverkare av kompasser och orienteringspannlampor. De har även en produkt anpassad för den militära användaren, nämligen MR70 Taktik.

Bild: Pannlampan levereras i tillhörande snörpåse med AAA-batterier samt ”hjälmfäste” med tillhörande tejp.

Specifikationer (från försäljare)

IR LED (840 Nm) for a better view with night vision.
IR LED Flashing mode for training purposes.
Blue LED (450 Nm) for medical use.
Red LED (650 Nm) to maintain night vision.
White LED with 5, 30 and 70 lumens.
Improved helmet/belt clip

Batterier & typ 3 stycken AAA.

Brinntid 11 timmar med vitt ljus och med IR 4 timmar.

Ljusräckvidd 37, 24 & 8 meter.

Ljusbild Intelligent light®.

Vattentålighet IPX7 – vattentät.

Fästen Pannband, hjälm-/bältesclip.

Stöttålighet/falltest Klarar 2 meters fall på trägolv.

Användningstemperatur -20°C – +60°C.

Förvaringstemperatur -20°C – +60°C.

Material ABS, PC, TPU, Aluminium.

Vikt pannlampa 53 gram (lampenhet och pannband).

Batterivikt 33 gram.

Totalvikt 86 gram.

Manualens språk: Engelska.

Pannlampan är upplevs som lätt i handen och det finns enbart en knapp att hålla koll på som kan hanteras även med handskar. Frånvaron av fler knappar innebär, precis som med en del andra pannlampor, att de olika funktionerna hanteras genom flera knapptryckningar samt att användaren håller inne knappen i olika tidsintervall. Det kan komma att ta en inlärningsperiod för att få grepp om vilken kombination av tryck samt tid som leder till den funktionen som önskas.

Det vanliga ”vita ljuset” kommer i tre olika styrkor som är tillräckligt bra för att kunna lysa upp omgivningen i bärarens direkta närhet. Det som sticker ut för den här pannlampan är främst nyttjandet av blått och infrarött ljus.

Just de infraröda funktionerna är kluriga för det indikeras inte på något sätt att IR-lampan eller IR-blinken är aktiverad. Således behöver användaren kontrollera genom en sensor att lampan faktiskt är avstängd och inte vådautlöst. (RÄTTELSE: En svagt lysande röd lampa indikerar om IR-lampan är tänd. Den syns bäst när det är helt mörkt.)I övrigt syns IR-lampan enligt förväntan i rätt spektrum.

En trevlig funktion, som jag önskar vore standard bland alla tillverkare, är att alla tre batterier är vända åt samma håll. Det vill säga att användaren kan, i mörker, stoppa i batterier i pannlampan enbart genom att känna med fingrarna. Luckan är lättillgänglig på sidan och skruvas av med knappt ett kvarts varv

Hjälmfästet består helt enkelt av att klippet förses med en dubbelhäftande tejp och monteras på hjälmen. Därefter kan användaren relativt enkelt knäppa på och av pannlampan från fästet.

Själva pannbandet är brett jämt över hela och har försetts med en gummirand på insidan för ökad friktion mot exempelvis en huvudbonad.

Försvarsmakten – en attraktiv arbetsgivare?

Av

den 3 november, 2024

i Allmänt

”Så förbättras villkoren för personal” står det på framsidan av årets sista ”Försvarets forum”. Inne i tidningen, i innehållsförteckningen står det ”allt bättre villkor” som rubrik för artikeln. När man sen bläddrar sig fram till artikeln möts vi av rubriken ”Försvarsmakten är en attraktiv arbetsgivare”, ett citat av personaldirektören. Varför tar jag upp rubrikerna? Jo för att artikeln, vilket i själva verket är knappt en A4-sida, innehåller ingenting som beskriver hur villkoren förbättras. Vad vi får är istället en svepande beskrivning om hur myndigheten genomfört flera ekonomiska satsningar inom personalområdet, bland annat på jour och beredskap samt att myndigheten lagt omkring 1 till 1,5% mer än övriga arbetsmarknaden på löneutveckling. Det är i princip det konkreta som återfinns i artikeln, i övrigt är det samma trötta upprepningar om hur olika undersökningar framställer Försvarsmakten som en trygg arbetsgivare. Försvarsmakten är en såpass trygg och attraktiv arbetsgivare att vi uppenbarligen upplever ett behov att kontinuerligt påminna alla om det hela tiden. Samt att studenter runt om i landet ser ett behov av att ständigt undersöka påståendet i sina uppsatser. Påståendet stärks ytterligare av att det fortfarande finns förband där personalen inte tagit del av årets medarbetarundersökning.

Det är som om svensk media de senaste åren inte skrivit om personalbrist eller att Riksrevisionen inte bara konstaterat brist på arbetskraft utan även att myndigheten har svårt att behålla personal. Det hjälper inte att högskolestudenter 2020 tyckte att Försvarsmakten och Skatteverket verkade vara intressanta arbetsgivare eller att studenter numera kan tänka sig att jobba i Försvarsmakten på civila befattningar (efter arbetsgivare som bl a Polisen, SÄPO och Sveriges television).

Men, personaldirektören har rätt i att Försvarsmakten gjort en satsning på OB, jour och beredskap som är konkurrenskraftig i jämförelse med det civila. Därutöver ska även ersättningen för ”under kontroll” nämnas som ytterligare ett konkurrenskraftigt villkor. Det finns även goda möjligheter för framtiden med de särskilda åtgärder som identifierats.

Samtidigt är det uppenbart trögt att komma fram till de här förbättringarna och det är inte myndigheten självt som driver frågorna. Vi har fortfarande en beredskapsersättning om 5500kr i månaden som varit oförändrad i snart tjugo år. Därutöver har vi otyget att ersättning för flytt vid förbandsbyte behandlas olika av förbanden. Och så har vi händelsen där chefer försökte få underställda att skriva på papper som hade resulterat i sämre ersättning och mindre ledighet. För att inte tala om alla återkommande tvister som resulterar i att Försvarsmakten måste betala stora summor i skadestånd för brott mot avtalen. Därutöver hade vi det stora spektaklet med stoppade lönehöjningar till sjömän. Historiken talar snarare emot Försvarsmakten som en attraktiv arbetsgivare när man vill att personalen ska arbeta mer men med mindre ersättning.

Sen har vi påståendet om att man lägger över övriga arbetsmarknaden vad gäller löneutveckling. Vilket stämmer. Försvaret i sin helhet och Försvarsmakten som enskild aktör har haft en betydligt högre löneutveckling under exempelvis 2023 än övriga staten enligt Arbetsgivarverket. Under perioden 2020-2021 var löneutvecklingen inom försvaret 2,7%. Saken är däremot den att utvecklingen beror på att man höjer ingångslönerna samt nyanställer i större mängd. Den kollektiva löneutvecklingen blir däremot låg. Något som Arbetsgivarverket konstaterade redan 2017.

Källa: Arbetsgivarverket 2024

När man säger att man ligger över arbetsmarknadssnittet måste man därmed komma ihåg att det i huvudsak drivs av att man justerar de lägsta lönerna kontinuerligt genom nya lönestrukturer samt att soldater och sjömän är de lägst betalda enligt BESTA. I lönestruktur 2020 var lägsta lönen för OR1 20 000kr. I lönestruktur 2024 är den lönen numera 25 000 kr. I sig en 25% höjning av lönen under fyra år, och där höjningen ligger omkring 4,5% per år. Men det innebär i sig inte att individen fått en sådan höjning varje år. Snarare vet vi att det finns individer vars löner har släpat efter och att vissa helt enkelt fått se sig omsprungna lönemässigt av nyanställda där lönerevisionsprocessen inte mäktar med att hantera situationen. Fortsatt gäller axiomen att det är befattningsbyten som genererar högre lön.

Här någonstans tänker en del: ”men om allt är så fruktansvärt dåligt, varför stannar du då kvar din gnällf*tta?!” Enkelt, för att allt inte är fruktansvärt dåligt (även om jag med då och då funderar på alternativ). Situationen är i stort ”not terrible, not great” för mig personligen lönemässigt. Men det blir provocerande när det konstant basuneras ut hur attraktiv Försvarsmakten är som arbetsgivare när verkligheten är att det både är svårt att rekrytera samt att behålla personal. Eller när man klappar sig själv på axeln för att ha höjt några ersättningar medan andra inte höjts på årtionden eller där man aktivt motarbetar höjningar och t o m försöker blåsa personalen. Det är lätt att säga att man ligger över snittet i löneutveckling när man kontinuerligt höjer de lägsta lönerna utan att samtidigt korrigera resten av lönestrukturen. Och som jag påpekar tidigare, vad är poängen med att fastställa en lönestruktur om man inte ens avser att tillse att all redan anställd personal hamnar rätt direkt?

Om man kontinuerligt behöver påpeka att man är en attraktiv arbetsgivare, är man då verkligen det?

Hänger upphandlingen & utvecklingen med?

Av

den 1 november, 2024

i Allmänt

Världen snurrar allt snabbare och från ett tidigare lugn via en forcerad tillväxt ska Försvarsmakten nu snabbt anpassa sig till Nato och det som pågår där. Allt fler officerare och soldater börjar bekanta sig med begrepp som ”Multi-domain operations” (MDO) samt ”Agile Combat Employment” (ACE). Två begrepp som till en början kan vara svåra att få grepp om vad de egentligen innebär och hur de påverkar Försvarsmakten. På ytan kan det framstå som trendord som i princip beskriver vad vi idag redan gör. Vi genomför operationer tillsammans mellan försvarsgrenar och stridskrafter, samt att vi sprider flygvapnet över ytan.

Sweden must move from a perspective of the army fighting as a single service with joint support, to understand its role as the land component serving a joint and multinational forces command.

Jonny Lindfors, Jan Lundberg, Filip Scheynius, Preparing for the next war: An analysis of the Swedish army’s needs for transformation,

Men begreppen innehåller mycket mer än så. MDO betyder exempelvis för armén att försvarsgrenen behöver skifta mindset från att genomföra arméoperationer understödda av övriga försvarsgrenar eller stridskrafter, till att vara en av flera verkansdelar ingående i en domänöverskridande operation. Man blir en kugge ingående i det stora maskineriet på ett sätt som skiljer sig från det mer traditionella att övriga försvarsgrenar stödjer armén i att slå fienden.

För att kunna sprida flygvapnet så som det beskrivs inom ACE-doktrinen krävs det personal som har multipla kompetenser och som kan lösa flera uppgifter. Helt enkelt för att minska storleken på ingående delar och därmed minska risken för bekämpning,

Effektiviteten för de bägge doktrinerna beror i högsta grad på den ingående personalens utbildningsnivå, att det finns tillgänglig materiel, redundant dataöverföring och en kontinuerlig teknisk utveckling.

Det sista berör bl a arméchefen i en artikel publicerad på Kungliga krigsvetenskapsakademiens blogg. I den beskriver han med sina medförfattare att arméns personal behöver genomgå en kognitiv omställning och därigenom bli mer öppen för ny teknologi, mer flexibel och arbeta mer med att strida domänöverskridande. Vilket i grunden är helt rätt inställning och den vägen som hela Försvarsmakten måste gå. Frågan är däremot om övriga försvarsmyndigheter, i synnerhet Försvarets Materielverk (FMV), hänger med i det här?

Våra projekt sträcker sig från några månader till många år. Våra projektledare, systemingenjörer, strategiska inköpare och jurister, samt interna experter på kvalitet, riskhantering, miljö och CSR ser till att försvarsmaterielen utformas och anpassas så att den passar i olika miljöer, och att den är säker att använda.

https://www.fmv.se/om-fmv/vart-uppdrag/

FMV ”upphandlar och utvecklar materiel och tjänster som stödjer Sveriges förmåga att bidra till Natos avskräckning och dess kollektiva försvar.” Det är myndighetens uppdrag. Att genom sin unika kompetens upphandla materiel åt främst Försvarsmakten. De har därutöver testanläggningar för att testa materiel under processen och tillse att den material som överlämnas är utformad utefter Försvarsmaktens riktlinjer.

FMV har fått utstå en hel del kritik genom åren kring hur upphandlingarna går till, framförallt för de gånger där upphandlingar misslyckats (bl a genom att de avbrutits). Lyssnar man på svenska företag som på något sätt haft att göra med FMV och deras upphandlingar uppfattas den svenska myndigheten som väldigt svår att arbeta med jämfört med utländska myndigheter. Inte sällan lyfts kritik kring att de krav som ställs är inte bara orimliga, de är skrivna på ett sådan sätt att det omöjliggör den konkurrens man säger sig vilja ha om kontrakt. Vissa av upphandlingarna har varit undermåligt formulerade vilket i sin tur skapar fördröjningseffekter för leverans av utrustning.

Detta var verkligheten innan den ryska markoffensiven 2022. Idag finns det fortsatt problem med processen där upphandlingar har långa omloppsperioder som omkullkastar Försvarsmaktens försörjningsplaner. Baserat på den historiken verkar det som att Försvarsmakten, och i det här fallet arméns, önskan om att personalen ska snabbt kunna anpassa sig till ny teknik allt eftersom den tillgängliggörs på marknaden kommer bli motarbetad för att myndigheten som ansvarar för att köpa in grejerna inte har anpassat sig till den nya verkligheten.

To accomplish this, the idea of continuous evolution must be embraced. Warfighting units will be in a constant state of transformation, always adapting to new challenges and integrating new technologies and tactics. This continuous transformation requires a culture that embraces change, where experimentation is not just tolerated but encouraged. It is about creating an environment where every soldier is encouraged to innovate, to test new ideas, and to push the boundaries of what is possible.

Jonny Lindfors, Jan Lundberg, Filip Scheynius, Preparing for the next war: An analysis of the Swedish army’s needs for transformation,

Ska man kunna skapa en kultur som omfamnar experiment på lägre nivå eller som försöker pusha gränser behövs en upphandlingsprocess som stödjer detta. Då fungerar det inte med upphandlingar som tar år eller ens månader. Rent konkret behöver inköp av materiel bli betydligt friare för såväl försvarsgrenar och stridskrafter som förbanden själva. Om en översergeant ute på förbandet ser en möjlighet att köpa in teknik för att utveckla förbandets förmåga borde det rimligtvis vara en fråga för enhets eller förbandschef om att en sådan upphandling ska ske (rimligtvis behöver det skapas budgetutrymme hos varje enskilt förband för den typen av egenutveckling), inte en process som effektivt dödar allt driv på lägre nivå.

På samma sätt, om vi ska kunna anamma den innovativa anden och hitta nya vägar framåt för det framtida kriget, då kan utveckling inte vara enbart knutet till våra stridsskolor och deras utvecklingssektioner. Det måste finnas medel och möjligheter på lägre nivåer att ta ett eget ansvar för utveckling av sin specifika förbandstyp och testa nya saker ”in house”. En del av de förmågor som vi idag tar för givet är födda ur olika källarprojekt ”back in the days”. Vi behöver helt enkelt komma tillbaka till den typen av driv som fanns då.

Specialistofficerare eller Warrant officers?

Av

den 27 oktober, 2024

i Allmänt

De svenska befälssystemet fortsätter att engagera personalen i diskussion. Inte minst har frågan om specialistofficerens vara som OR (other ranks) eller WO (warrant officer) aktualiserats igen. Bland annat genom den senaste förändringen där Försvarsmakten nu delar in in den militära personalen i OF, SO och OR (även om det fortfarande är en papperslösning som inte existerar fullt ut i våra interna bestämmelser). Det förändringen gav nytt liv till att vi kanske bara skulle kalla specialistofficeren för en warrant officer istället på grund av skillnaden hur vi utbildar våra SO kontra hur länder som USA och Storbritannien utbildar sina NCO.

Är det här en viktig fråga, i synnerhet med dagens säkerhetspolitiska läge? Både ja och nej. Det är inte en viktig fråga då det egentligen spelar väldigt liten roll för Nato, och därmed våra allierade, hur vi utformar, utbildar eller benämner våra befäl. Läser man Nato STANAG 2116 och APersP-01 EDA V3 är det tydligt att vi inte på något sätt sticker ut från övriga allierade i att ha nationella särlösningar. Det är nästintill tvärtom. En snabb bläddring av de 80 ingående sidorna ger vid handen att det finns gott om varianter som för oss svenskar kommer vara förvirrade, åtminstone till en början (om de överhuvudtaget uppmärksammas det vill säga). Identifieringen med OF1-10 och OR1-9 är till för att skapa ett ramverk som alla kan förhålla sig till. Ett ramverk som ska underlätta bemanning av de gemensamma staberna och förbanden. Fokus ligger på att individen ska klara av att utföra befattningens uppgifter, oaktat vilken grad individen har hemma i Sverige. Utifrån det perspektivet är en ytterligare förändring ointressant.

Personnel requisitions to fill NATO posts shall indicate the NATO code herein specified in conjunction with the approved manning document. Nations will normally be
expected to fill allocated posts by personnel holding the grade indicated by the NATO code reflected in the manning document. Personnel holding a rank different from that stated in the manning document are expected to perform the duties of their post irrespective of their national rank.

ApersP-01 EDA V3, s. 1-1.

Med det sagt finns det också anledning att formellt särskilja OF, SO och OR åt. Det ska i sammanhanget nämnas att det inte är första gången som underofficerens (dagens specialistofficer) ställning utreds. Vill man roa sig med kuriosa läsning kan man läsa tjänsteställningsutredningarna från 1928 och 1967. Idag har vi OF1 till OF9 för officerare. Det innebär att du behöver gå igenom alla steg för att kunna sluta som general. Det är en obruten kedja av grader. När vi tittar på specialistofficeren kan det framstå som att detsamma gäller för OR. Och det kanske fanns som en tanke en gång i tiden, eller åtminstone som en målsättning där Försvarsmakten ville ha specialistofficerare som hade börjat som soldater. Faktum är däremot att du kan gå direkt från värnplikt till SOU och komma ut som OR6. Vilket innebär att individen har hoppat över ett par steg på vägen. Samtidigt innebär övergången från OR5 till OR6 (numera SO6) att individen byter anställningsform och därmed personalkategori. Utifrån det förefaller det vara rimligt att vi också tydliggöra skillnaden i våra interna dokument och därmed tydliggör att vi har OR, SO och OF som militära kategorier.

Det för oss då in på diskussionen kring WO och om våra specialistofficerare egentligen bör benämnas som så. I en artikel 2014 likställdes SOU med WO medan ASOU likställdes med NCO vilket framstår som en rimlig tolkning. Jag tolkar den diskussion som förs idag att det är just den amerikanska modellen som är målbilden i någon form, inte den brittiska då den i praktiken innebär att en OR8 eller OR9 fått en ”royal warrant” av försvarsministern och därmed åtnjuter vissa formella privilegier. Det systemet är i stort likt i samtliga länder som är en del av det brittiska samväldet eller har ingått i det brittiska imperiet. Gemensamt är att WO i den brittiska kontexten fortsatt ingår i OR-skrået och därmed till del, formellt, hamnar under officerskadetter.

Det amerikanska systemet skiljer sig på så sätt att de placerar WO ovanför NCO (inklusive kadetter) men nedanför OF. Åtminstone vad gäller armén, flottan och marinkåren. Varken det amerikanska flygvapnet eller rymdvapnet har WO utan delar den militära personalen i OF och OR (däremot ser det ut som att graden kommer komma tillbaka).

Det jag uppfattar att anhängare av linjen att SO ska ses som WO grundar sin argumentation på att amerikanska WO är specialister inom ett specifikt ämnesområde eller funktion och att den svenska specialistofficeren har vad som kan ses som en motsvarande fullmakt (warrant). Det som däremot missas är att den amerikanska WO:n måste, förutom i ett få undantagsfall, ha tjänstgjort flera år inom sin funktion och nått sergeants grad innan denne är behörig att söka till Warrant officer school. Vilket inte alls överlappar med det svenska systemet där vi idag saknar den typen av specialiseringskrav inför exempelvis SOU. Det har å andra sidan inte hindrat oss historiskt från att använda begreppet ”warrant officer” för att beskriva specialistofficerare.

Vårt befälssystem med specialistofficerskategorin lider fortsatt av att införandet blev forcerat och att målsättningen förändrats allt eftersom försvarsbesluten kommit samt omvärlden förändrats. Där vi initialt skulle utbilda en billigare officer som dessutom inte skulle stanna så länge i myndigheten ska vi idag utbilda både underofficerare och specialister. Dessa ska fortfarande ska vara billigare samt snabbare att utbilda än officeren, men ska stanna betydligt längre på respektive befattning och vars karriär fortsatt är oklar då systemet förändras med jämna mellanrum. Grundat i min tidigare argumentation kring underofficeren och specialisten hävdar jag att det också skulle bli fel att omkategorisera samtliga SO till WO. Det vill säga att WO inte är någon form av lösning som kommer skapa tydlighet i hur vi i Sverige ska använda våra specialistofficerare eller hur de ska placeras in i Natokontexten.

Det sägs återkommande att det kommer vara svårt att beskriva det svenska befälssystemet för allierade. Jag håller med att så är fallet. Men det innebär inte att vi har ett felaktigt system. Jag tror att hela idén med ett enbefälssystem, eller för den delen ett värnpliktssystem med värnpliktiga befäl, också var svår att beskriva till en början för utländsk personal som aldrig stött på något liknande. Jag uppfattar att en del av svårigheten består i att vi själva inte riktigt vet hur systemet ska se ut eller hur det ska fungera. Det är fortfarande rörliga delar där det fortsatt kommer krävas justeringar för att det ska passa vår egen organisation. Hur befälssystemet sen ska passa in i Nato är egentligen inte ett problem så länge vi själva förstår vad som krävs för bemanning av en OR7 befattning i ett Nato-förband. Sverige sticker redan ut på olika sätt hur vi organiserar oss eller att vi har mycket Försvarsmaktsgemensamma utbildningsplattformar. Skulle vi en dag bestämma oss för att SO istället ska ses som WO kommer det i sig troligtvis inte ha någon större påverkan på hur våra allierade interagerar med oss. Det viktiga är att en sådan förändring drivs av vad vi själva anser oss ha för behov för vår egen nationella verklighet. Det behöver vara den primära drivkraften, inte vad vi tror att andra tror om oss.

Ungern, Sveriges nya flygkompis?

Av

den 18 oktober, 2024

i Allmänt

Det vore en underdrift att säga att utveckling av stridsflygplan är en stolt tradition i Sverige. Med flygplan som Viggen, Draken och Gripen har det blivit djupt inpräntat i vår DNA att stridsflygplan ska tillverkas i Sverige av ett svenskt företag. Samtidigt är det tydligt att konkurrensen på den internationella marknaden är nästintill mördande och den svenska staten får på olika sätt agera för att tillse att Saab kan fortsätta sin verksamhet vad gäller utveckling samt tillverkning av stridsflyg.

JAS39E är på väg ut i Flygvapnet för att, åtminstone till del, ersätta föregångaren. Samtidigt som detta sker har Sverige börjat blicka framåt mot nästa generation stridsflygplan (som ligger minst 20 år in i framtiden, regeringen flaggar för att vägvalet måste ske senast 2030). Exempelvis genom att hitta samarbeten med andra länder för att dela på kostnader vad gäller utveckling. Sverige och Storbritannien tecknade bland annat ett samförståndsavtal 2019 för gemensamma studier inom området. Saab är på olika sätt involverade i de här studierna.

När det gäller stridsflygplan, eller flygplan generellt, har de blivit dyrare och framförallt mer komplicerade att tillverka jämfört med 80- och 90-talet. Få länder i världen har råd att utveckla och bygga stridsflygplan vilket gör Sverige till ett speciellt fall med vår ringa storlek. Men för att det ska hålla i sig behöver Saab (och Sverige) få fler att köpa Gripen. Här har Brasilien och Ungern blivit två aktörer som kommit att ha en strategisk påverkan på svensk försvarsindustri och till del säkerhetspolitik.

Läs mer

Bekämpning av RPAS

Av

den 17 oktober, 2024

i Lessons learned

Drönare, eller RPAS, är i ropet och det börjar dyka upp såväl system som publikationer i Försvarsmakten. Nyligen släpptes ”Direktiv RPAS vid pansarskytte- och stridsvagnskompani”. Boken är resultatet av försöken med RPAS vid pansarförbanden och är en del i utvecklingen av hur manöverförbanden ska kunna använda fjärrstyrda plattformar inom sin verksamhet.

Det är positivt att arbetet kommit igång och att det börjat resultera i försök och utveckling. Det innebär samtidigt, precis som skrivs i inledningen till publikationen, att det kommer behövas revideringar längs resans gång. En sådan är hur vi förhåller oss till de olika kategorierna av system. Nato har en klassificeringsmodell som utgår ifrån fem olika grupper. De här grupperna baseras i huvudsak på vikt och vilken höjd plattformen flyger på. I Sverige använder vi till del den klassificeringen, till del egna klassificeringar och benämningar som antingen försöker beskriva plattformens storlek eller ledningsnivå.

Till exempel har vi MRPAS där M står för ”mini” (dvs storlek), TUAV där T står för ”taktisk” (dvs nivå). Därtill försöker Systemutvecklingsplan RPAS 2019 introducera begrepp som LSRPAS (låg stridsteknisk RPAS) och ORPAS (operativ/strategisk RPAS). Även om det kan ses som ett trivialt problem att vi i Sverige inte har kommit fram till en fastställd nivåindelning nu när vi är med i Nato, är det ett större problem att vi inte förhåller oss till de nivåindelningar som fastställts. Rättare sagt, vi operationaliserar inte nivåerna i våra publikationer vilket riskerar att skapa problem med hur vi agerar i valda situationer.

Om hotet från en fientlig RPAS är uppenbart överhängande ska bekämpning ske omedelbart.

Direktiv rpas pansarskytte- och stridsvagnkompani, s. 12.

I direktivet för RPAS vid pansarförbanden finns det en sektion som beskriver hur bekämpning av fientliga RPAS är tänkt att gå till. I den återfinns ett utklipp från arbetsutgåvan av handbok Luftvärn Grunder som radar upp fyra grundregler för ”truppluftvärn”.

Grundregler för truppluftvärn

 Truppluftvärn har normalt ”Eldförbud” mot alla luftfarkoster
 Rätt att avge eld ”Eldtillstånd” styrs av gällande insatsregler
 Eld beordras av lägst gruppchef mot varje enskilt flygföretag
 Rätten till självförsvar gäller oavsett insatsregler

Grunden är densamma vad gäller all form av öppnande av eld i markdomänen där vi försöker skapa typsituationer för att rama in verkligheten och göra det enkelt för soldaten (samt chefen). Problemet blir att det kommer vara svårt att avgöra när det är befogat att nedkämpa en farkost eftersom den kan vara ett hot mot gruppen samtidigt som den också inte är det. Det ”uppenbara” hotet blir troligtvis inte uppenbart förrän det är försent. En problematik som återfinns idag i fred där farkoster inte nedkämpas för att de där och då inte uppfattas som ett tillräckligt stort hot som påkallar den våldsutövningen. Tankebanor som vi i Sverige behöver göra oss kvitt om vi ska vara rustade för ett scenario där drönare blir ett hot hemmavid mot såväl skyddsobjekt som verksamhet.

But because the drones did not pose an imminent threat, and officials at the time weren’t certain if they were being used for nefarious purposes or perhaps it was just wayward hobbyists, the military was prohibited from shooting them down, citing potential risks to troops and civilians.

https://globalnews.ca/news/10812987/mysterious-drones-langley-air-force-base/

Att upptäcka, klassificera och avgöra vilken typ av verksamhet som en flygande farkost håller på med är idag möjligt tack vare vår kunskap om hur vissa plattformar används. Två plattformar som ligger och cirkulerar i en form av bana på en viss höjd kan antas vara två stridsflygplan som genomför en patrullslinga. På samma sätt kan vi bedöma att ett enskilt flygplan som ligger på en avlång bana på hög höjd sannolikt genomför spaning. Det här blir betydligt svårare med RPAS då dessa i allväsentlighet är multifunktionella plattformar blir det svårt att komma till samma slutsatser enbart baserat på radar (Watling & Bronk 2024). Alla farkoster blir därmed alltid ett potentiellt hot där självförsvar är befogat vilket åsidosätter eventuella insatsregler. Hur ska soldaten eller gruppchefen kunna avgöra om en quadcopter de observerar över sig spanar mot dem, någon annan eller är på väg att släppa en granat på deras vagn? Vad är den förväntade reaktionen om det är en farkost med vingar? Här finns en problematik som kräver mer tanke men också signalspaningsutrustning på lägre nivå för att stödja även soldaten i sin verkansprocess.

För att koppla åter till nivåindelning behöver ”truppluftvärn” och bekämpning av RPAS också nivåindelas utefter den förväntade räckvidden förbandet har i höjdled samt olika former av farkoster. Även om nivåindelningen är långt ifrån optimal kan vi använda den för att beskriva hur vi bör agera i olika situationer. Det ger oss betydligt mer spets än generiska grundregler och beskrivning av en typ av luftmål. I direktivet beskrivs svårigheten att verka mot ”små luftmål”. Men luftmål kan vara små av olika anledningar, antingen på grund av avstånd eller på grund av ringa storlek. De senare är troligtvis rimligare att bekämpa med kulspruta än de första.

En RPAS är p.g.a. sin rörlighet och ringa storlek ofta ett svårt mål att bekämpa.

Direktiv RPAS Pansarskytte- och stridsvagnskompani, s. 12.

Kort och gott, RPAS är ett samlinsbegrepp för många olika former av farkoster i olika storlekar. Det behöver framgå betyligt tydligare i våra publikationer när vi beskriver hur vi vill agera i vissa typsituationer. En RPAS kan nämligen även vara såväl trögrörlig som av betydande storlek.

Referenser

Direktiv RPAS pansarskytte- och stridsvagnskompani FM2024-3579:8

https://rusi.org/explore-our-research/publications/occasional-papers/protecting-force-uncrewed-aerial-systems

Försvarsmakten och TikTok

Av

den 15 oktober, 2024

i Allmänt

I slutet på september släpptes nyheten att Försvarsmakten nu avsåg att bli aktivt på TikTok. Detta var på många sätt en anmärkningsvärd nyhet eftersom myndigheten dels tidigare hade fattat beslut om att inte vara aktiv på plattformen, dels för att Försvarsmakten också förra året förbjöd anställda att ens installera appen på sina tjänstetelefoner med hänvisning till det höga säkerhetshot applikationen innebär. Utifrån det är det väldigt många inom och utom myndigheten som har uttryckt förvåning över, och för den delen kritiserat, beslutet. Under gårdagen publicerade Officerstidningen en intervju med Försvarsmaktens marknadschef Johan Landeström i vilken han försvarar beslutet, komiskt nog, med att själv skicka ut missinformation. Således finns det behov av att reda ut vissa saker för att de här felaktigheterna inte ska få fästa i vår kommunikationstjänst.

Till att börja med ska det sägas att jag inte på något sätt är enbart negativ till Försvarsmaktens nya engagemang i TikTok. Jag ser det snarare som ett nödvändigt ont för att nå ut till de grupper som annars inte nås genom ordinarie plattformar eller medier. Internetstiftelsen har publicerat en rapport just om genomslaget av olika sociala medier i ekonomiskt utsatta områden. Där är användningen av TikTok betydligt högre bland unga än i övriga delar av samhället. Samtidigt är tillgången till betalda nyhetsmedier betydligt lägre. Det medför att det finns en poäng, även om det är en påtvingad sådan, för myndigheter likt Försvarsmakten att nyttja plattformen för att informera och bemöta desinformation. Det som däremot talar emot det är myndighetens usla reaktion på desinformation i redan etablerade kanaler, att kommunikationen via sociala medier sker genom HRC istället för den militära kommunikationstjänsten samt att marknadschefen nu öppet i en intervju visar att han varken förstår plattformen eller dess genomslag.

3,2 miljoner svenskar, i huvudsak i åldrarna 10–30 år, är på plattformen och de spenderar 100 minuter om dagen på Tiktok. Det är en ansenlig del av svenska befolkningen som använder Tiktok och det finns ett skäl för oss ur ett folkförankringsperspektiv att också finnas där. Det är också en intressant och viktig målgrupp för oss att ha kontakt med för rekrytering. Mertalet av användarna är dessutom unga kvinnor, så det är också ett skäl eftersom vi vill nå denna målgrupp

Johan Landeström, marknadschef Försvarsmakten

Vi börjar med påståendet om att 3,2 miljoner svenskar använder TikTok och att de spenderar 100 minuter per dag på platformen. Siffran 3,2 miljoner kommer ifrån TikToks pressmeddelande 2023 som i stort handlar om att försöka sälja in plattformen till företag som en viktig marknadsföringsplattform. De här siffrorna ska ställas emot Internetstiftelsens senaste årsrapport om svenskars internetvanor där man anger att 15% av svenska internetanvändare använder Tiktok varje dag. Det här är viktigt att komma ihåg eftersom siffran 3,2 miljoner är återkommande som argument för myndighetens närvaro på TikTok.

I intervjun påpekar Officerstidningen att det det skett en nedgång i användning bland unga användare. Landeström svarar på detta genom att säga att nedgången syns bland de som är yngre än 16 år och således inte ingår i målgruppen till att börja med. Och det är riktigt, användningen bland barn i låg- och mellanstadiet har kraftfullt minskat under senaste året. Det har däremot även skett en minskning i högstadiet. Den enda gruppen som ökar är bland gymnasieeleverna vilket följer logiken av att plattformsanvändningen följer med högstadieelever när de går upp i gymnasiet. Samma trend syns för Instagram.

En side note: Sett till mängden unga som använder Youtube är det otroligt märkligt att Försvarsmakten inte är betydligt mer aktivt på den plattformen.

Om vi nu utgår ifrån att målgruppen enbart är de över 16 år, det vill säga gymnasieåldern, och att det totalt sett är 15% av internetanvändarna i Sverige som använder TikTok dagligen är det alltså långt ifrån 3,2 miljoner som vi ens har en möjlighet att nå ut till. Marknadschefen hävdar i intervjun att Försvarsmaktens första inlägg setts av 850 000 personer. Vad han sannolikt egentligen menar är att det har visats 850 000 gånger. I skrivande stund har det inlägget visats 989 000 gånger. Det innebär däremot inte att det är så många unika individer som sett inlägget. I synnerhet inte svenskar. Sett till antalet följare och övrigt engagemang (som likes) är genomslaget inte så imponerande som marknadschefen vill påstå.

Intervjun i Officerstidningen gör mig än mer övertygad om att Försvarsmakten inte ska ha en marknadschef eller varumärkesstrateger. Jag är därutöver också övertygad om att det inte är marknadschefens roll att kommentera myndighetens kommunikation utan kommunikationsdirektörens. Här har vi en marknadschef som inte bara blandar ihop olika begrepp och trixar med siffror för att på alla sätt försvara ett beslut som alltjämt framstår som framdrivet av marknadsföringsbyrån och ivriga marknadsföringsmänniskor, inte av de militära skäl man nämner lite hastigt.

Anledningen till att jag kommer till den slutsatsen är de kommentarer som Landeström fäller runt om i artikeln där han antingen säger emot sig själv eller försöker släta över säkerhetshotet.

Vad tänker du om signalvärdet – vad gör Försvarsmakten i kinesiska statens påverkanskanal?

– Nu vet man inte om det är kinesiska statens påverkanskanal. Det är ett antagande och vi vet inte. Det är ett privatägt företag och som lyder under de författningar som stipulerats. Skulle det vara så att den kinesiska lagstiftningen kan tvinga Tiktok att vidareförmedla data till statliga organ, om det sker så är det givetvis ett problem. Å andra sidan så är ändå 3,2 miljoner svenskar där, och då är det viktigt att vi lär oss vad som händer där och kan identifiera desinformation.

Johan Landeström, Marknadschef Försvarsmakten

Det är inte vara Must som anser att TikTok är ett säkerhetshot med direkta kopplingar till kinesiska staten. Säkerhetstjänster i Estland, Kanada och USA är några exempel av en rad länder som på olika sätt infört restriktioner för applikationen på tjänstetelefoner med anledning av länken till den kinesiska statsmakten. Att sitta som marknadschef och försöka bortförklara det som ett ”antagande” är allvarligt då det skapar två parallella narrativ som säger emot varandra. Det är inte att bygga en tilltro till myndigheten eller att skapa en robust kommunikationstjänst som kan möta desinformation i informationsdomänen.

Den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten har sammanfattat en promemoria där Must framför vissa synpunkter mot aktiveringen av TikTok som kommunikationsplattform. Dokumentet är klassificerat ”begränsat hemligt” vilket Landeström använder som ett skydd för att överhuvudtaget behöva bemöta det som skrivs i dokumentet.

Intervjun visar tydligt att det just nu är svansen som vaggar hunden och att det håller på att positionera hunden i en livsfarlig position. Försvarsmaktens marknadsföringskommunikation drivs inte av Försvarsmaktens intressen, eller ens Sveriges. Det är tydligt att det drivs, ivrigt påhejat av reklambyråer, av en snäv krets av individer med en bakgrund i marknadsföringsbranschen som saknar verklighetsförankring i vad Försvarsmakten håller på med och hur läget i omvärlden just nu är. Försvarsmakten bör omgående avveckla befattningar som marknadschef, varumärkeskommunikatörer och liknande som hör hemma på den privata marknaden och istället stärka den militärstrategiska kommunikationen för att kunna möta desinformation istället för att skapa den. Kort och gott, Försvarsmakten kan inte ha en marknadschef som själv sänder ut desinformation med myndigheten som avsändare.

Sida 1 av 44

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén