Taktisk.se

Din räls till örat

Försvarsmaktens ledarkriterier

Av

den 28 november, 2025

i Allmänt

Relativt nyligen fastställde överbefälhavaren de nya ledarkriterier som är gällande vid uttagning till såväl HOP som chefsurval för nivåerna överstelöjtnant, överste och brigadgeneral. Jag har tidigare skrivit om ledarkriterierna och nu när de uppdaterats är det på sin plats att uppmärksamma det som är nytt. Då dokumentet som beskriver kriterierna i sin helhet är 10 sidor kommer jag att avgränsa mig till nivå 4, det vill säga överstelöjtnant och således de kriterier som ligger till grund för urval till högre officersprogrammet.

Försvarsmaktens ledarkriterier är en beskrivning av önskvärda chefs- och ledarförmågor som en chef i Försvarsmakten ska inneha för nivåerna OF/CF 4, 5 och 6.

FM ledarkriterier avseende OF/CF 4/5/6 FM2025-23875

Försvarsmakten har valt ut sex stycken egenskaper/förmågor som myndigheten anser krävs för att vara chef i Försvarsmakten, framförallt på nivåerna där individen blir krigsförbandschef eller liknande. Dessa är: kompetens och förmåga i befattning, intellektuell förmåga/helhetssyn/problemlösning, mod och stabilitet, kommunikations- och samarbetsförmåga, resultatorientering/handlingskraft/initiativförmåga samt ledarskapsförmåga. Samtliga egenskaper/förmågor ska finnas hos individen oavsett om det är fred eller krig och i samtliga miljöer (exempelvis internationellt i Nato-sammanhang).

Läs mer

”Det hjälper inte att gnälla på nätet”

Av

den 27 november, 2025

i Allmänt

Det var ett tag sedan jag skrev en artikel och trots att jag har ett par artiklar i huvudet som jag skulle vilja få nedtecknade har jag inte riktigt lyckats frammana den nödvändiga motivationen. Men en sak som jag tycker är värt att uppmärksamma och som ger en viss tilltro till framtiden, framförallt utifrån ett förmågeutvecklingsperspektiv, är att det hjälper att ”gnälla på internet”. Med ”gnäll” menar jag helt enkelt den kritik som framförs på sociala medier och bloggar mot såväl försvarspolitik som Försvarsmaktens verksamhet. Kritik som i sin tur leder till diskussioner och debatt om vilka vägval vi behöver göra, i synnerhet i en orolig nutid där tid är den resurs vi förefaller ha minst utav.

De kritiska diskussionerna och viljan att förbättra har genom åren blivit allt mer framträdande vilket lett till att personer i Försvarsmaktens högsta ledning har fått leta sig bort från de mer traditionella kommunikationskanalerna och ta steget ut på olika socmed-plattformar som Instagram eller olika poddar för att följa såväl som engagera sig i de pågående diskussionerna. Det i sig är en faktor som bidrar till min uppfattning att det i allra högsta grad hjälper att ”gnälla av sig” på saker som man uppfattar som undermåliga eller konstiga, åtminstone så länge det finns en hint av att man vill att det ska bli bättre.

Det har däremot hänt några saker under året som jag tycker är särskilt värda att uppmärksamma för att visa på en positiv trend. Till exempel att arméchefen uppmärksammade och belönade personal ur infanteribrigaden som byggt en egen markgående fjärrstyrd farkost som de sedan använt under stridsövningar i bebyggelse. Ett annat är att diverse debattinlägg på militärdebatt leder till att försvarsgrenschefer svarar och tar diskussionen i olika frågor samt att det även görs försök att främja debatt internt. Att drivkraften bakom militär debatt, Kapten Andreas Braw, dessutom tilldelas en belöningsmedalj för sitt arbeta med att främja ett öppet diskussionsklimat är ett kvitto i sig.

Men det är inte bara ”av de närmst sörjande” som diskussionerna uppmärksammas vilket blev tydligt när försvarsdepartementet bjöd in försvarsdebattörer till en konferens för att diskutera hur försvaret kan stärkas under de kommande åren. Det positiva i sammanhanget är att det inte enbart var de traditionella försvarsdebattörerna som blev inbjudna utan även bloggare och twittrare. Jag tror att det är en viktig signal att man vågar ta ett sådant beslut och skapa en bred inbjudan till personer som kanske inte skulle få möjligheten att påverka annars, trots sin kompetens. Jag hoppas att det blev en lyckad sammankomst och att man vågar sig på att göra liknande saker i framtiden.

Överlag bär jag en förhoppning om att debattklimatet blivit mer tillåtande och att det framgent ses mer naturligt att diskutera öppet om såväl utveckling som mer allmänna frågor om försvarsmaktens inre liv. Utifrån mitt hörn ser jag att det i all väsentlighet noteras det som skrivs på internet och att det tas på allvar i en högre utsträckning än tidigare vilket är bra för Sverige och bra för Skaraborg.

Riksdagsledamöternas förslag för framtidens försvar

Av

den 9 november, 2025

i Allmänt

I Sverige är riksdagen som är den beslutande makten medan regeringen är den verkställande. Det innebär att regeringen är ålagd att genomföra de beslut som riksdagen röstar fram. Varje år finns det en så kallad ”allmän motionstid” vilket innebär att varje riksdagsledamöterna har ett tidsfönster på ungefär en månad varje år där de kan lämna in egna motioner. Motioner som sedan riksdagen ska fatta beslut om. Det är inte sällan i samband med de här motionerna som media gör olika uppslag om vad de olika riksdagspartierna vill åstadkomma. Under 2025 var motionstiden mellan den 9 september och 7 oktober, där det under den tiden lämnades in 3738 motioner (näst högsta antalet inlämnade motioner sedan 2020). Motionerna handlar om allt möjligt, från lokala spörsmål till utrikes- och säkerhetspolitiska frågor.

Årets omgång med motioner inbegriper föga oväntat totalförsvarsfrågor, i synnerhet hur det militära försvaret ska utformas de kommande åren. Sett till att det är dags för val nästa år kan det vara intressant att se redan nu vad partierna och deras riksdagsledamöter försöker driva för försvarsfrågor. Det är läge för en rejäl brasklapp. Även om alla 3700 motioner inte behandlar försvarsfrågor är det alltjämt ett hundratal motioner som direkt eller indirekt kopplas till totalförsvarsfrågor. Den här artikeln kommer inte kunna ta med alla motioner, och det är sannolikt så att jag har missat några som hade kunnat vara av intresse. Jag har försökt få med ett par frågor från respektive riksdagsparti och försökt återge dem så som riksdagsledamöterna själv beskrivit dem i sina motioner. Varje nämnd motion har en länk för att du själv ska kunna gå in och läsa motionen samt yrkandena i sin helhet. Vissa av motionerna är återkommande år efter år, andra är nya.

Läs mer

OSINT och traumatiserande filmer/bilder

Av

den 29 oktober, 2025

i Allmänt

I väntan på att Försvarsmakten ska sammanställa någon form av utbildningsunderlag eller åtminstone stödjande riktlinjer vad gäller hantering av traumatiserande information (exempelvis bild och film) för underrättelsepersonal väljer jag här att publicera någon form av kortare sammanfattning med olika former av formaliserade råd samt vad tillgänglig forskning säger.

Läs mer

Pusslet som är totalförsvaret

Av

den 28 oktober, 2025

i Beredskap

Södra militärregionens beslut om att enbart tillåta att legitimerad sjukvårdspersonal placeras på på befattningar där den kompetens krävs har rört upp känslor. Det är bra, för då kan vi prata om utmaningarna ett litet land som Sverige har att hantera vad gäller ett totalt försvar och bemanningen av detta. Därtill hoppas jag att det blir tydligt också vilka utmaningar Hemvärnet står inför och vad det kan medföra.

1 §   Totalförsvaret är en angelägenhet för hela befolkningen

Lag (1994:1809) om totalförsvarsplikt

I Sverige råder totalförsvarsplikt, det innebär att alla mellan 16 och 70 år som bor i Sverige, medborgare eller ej, är skyldiga att ”tjänstgöra inom totalförsvaret i den omfattning som hans eller hennes kroppskrafter och hälsotillstånd tillåter”. Inom totalförsvarsplikten ryms såväl värn- och civilplikt (berör dock enbart svenska medborgare) och allmän tjänstplikt. Således omhändertar lagen om totalförsvarsplikt de behov som landet kommer att ha i spannet från nuläge till krig.

Den allmänna tjänsteplikten innebär bland annat att staten får, vid höjd beredskap, kräva av individen att fortsätter går till sitt jobb (om det identifieras som av vikt för totalförsvaret) eller utföra arbete som tilldelas av en av regeringen utsedd myndighet. Vilket exempelvis kan vara rena handräckningsuppgifter inom logistiken eller att stötta barnomsorgen.

Den allmänna tjänsteplikten gäller vid hög beredskap, men det innebär inte att behovet utgår när vi sedan går över till krig. När kriget kommit och krigsplaceringarna och krigsorganisationen aktiverats kommer det fortfarande finnas behov av att människor går till sina arbeten inom såväl industri som det offentliga. Barn och äldre behöver fortfarande omsorg, den civila sjukvården måste fortsatt fungera precis som rättsväsendet och räddningstjänsten. Tar vi detta och sen lägger krigsplaceringar i det militära försvaret ovanpå blir det snabbt tydligt att det kommer uppstå resurskonflikter i form av att samma individ kan ha flera viktiga uppgifter. Krigsplaceringen ska således avgöra vilken verksamhet där individens kompetens är viktigast. Vilket oundvikligen kommer innebära att individens egna önskemål kommer att förbises för totalförsvarets intressen.

Det är bland annat därför poliser inte ska krigsplaceras i Försvarsmakten förutom i undantagsfall, eftersom poliser har en viktig roll att fylla i sin ordinarie befattning och som en del av försvaret (trots vad polisförbundet anser). På samma sätt behöver räddningstjänsten och den civila sjukvården tillse att deras personal är gripbar under hela konfliktskalan. Vilket i sin tur innebär att det är orimligt att ha läkare eller sjuksköterskor som gruppchefer eller liknande i hemvärnsbataljonerna. Sen kan individen i sig vara väldigt lämplig och det kan finnas ett behov hos den specifika plutonen eller kompaniet att fylla upp tomma vakanser.

Jag hade flera diskussioner i DM kring just det där. Att man från hemvärnsförbandens sida hellre hade överkvalificerade individer som soldater och chefer än att raderna var tomma. Det kunde även skönjas att man inte ansåg att det var så farligt då det rörde sig om enstaka individer och att de därmed lika gärna kunde få fortsätta i sina nuvarande befattningar. Jag vill vända på det perspektivet. Om det rör sig om få individer, då är det på samma sätt inte heller ett problem att rekrytera ersättare för dessa inom hemvärnet. Därutöver, ett fåtal individer blir snabbt många om 40 hemvärnsbataljoner använder samma rekryteringstänk med att använda sjuksköterskor som soldater. Varje utbildad individ inom sjukvården idag, kommer vara behövd i kriget imorgon. Det behöver vara väl avvägt vilken sjukvårdspersonal som avdelas till det militära försvaret och varför.

Hemvärnets rekryteringsbas har gått från dedikerad grundutbildning till att det fattades politiskt beslut om att rekryteringsgrunden skulle utgöras av de som inte längre är krigsplacerade i ett förband (dvs de över 40 år). Nu har man på olika sätt fortsatt arbeta runt detta genom exempelvis riktade utbildningar för de som inte genomfört värnplikt. Och visst, hemvärnet behöver också tillse att fylla upp sin organisation eftersom den i sin tur kommer spela en roll vad gäller skydd av mobilisering, skydd av allierade styrkor och så vidare. Däremot, som jag lyft fram i texten ovan, får detta inte ske på bekostnad av de övriga delarna av totalförsvaret. Vi har inte råd med insatsårens inriktning där vi kunde ha överkvalificerad soldater för att kompensera för en slimmad organisation. Det är jättebra att ha vårdpersonal, elektriker eller brandmän som kan använda vapen och befinna sig i en militär kontext, men de gör sig bäst i att säkra upp energitillförseln, rädda människoliv och släcka bränder.

Så vad gäller hemvärnets behov av kompetens behöver den skruvas till för att bättra passa dagens verklighet där hemvärnets behov av personal måste anpassas till totalförsvarets behov.

Totalförsvarsplaneringen vad gäller var varje enskild medborgare kommer att behövas i kris och krig är minst sagt stökig. Därmed är det viktigt att vi hjälper till att tillse att organisationen bemannas med rätt kompetens, inte bara att den är bemannad. Det senare är en sjukdom från förr som vi behöver bli kvitt.

FMV riktar kritik mot armén

Av

den 16 oktober, 2025

i Allmänt

I våras blev det offentligt att automatkarbin 24 belagts med skjutförbud på grund av att det uppdagats att vissa vapen hade fördröjd avfyring (mellan 1 och 4 sekunder). Det uppgavs att Försvarsmakten, Försvarets materielverk (FMV) och tillverkaren Sako hade undersökt de felaktiga vapnen och kommit fram till en åtgärdsplan. Därefter har det varit tyst kring situationen bortsett från att det fattades beslut om att tilldela AK M4A (en gapfiller som köptes in 2024 för att ersätta Ak5 på vissa förband) till landets värnpliktiga som ersättningsvapen istället för AK24.

Det kan sägas att det hela inte mottogs särskilt väl och det riktades kritik mot såväl FMV som Sako för att de här felen först upptäcktes i leveranser efter det så kallade provturskommandot. Därutöver har det även framförts kritik kring att det saknas lösskjutningsanordningar för AK M4.

Det verkar nu som att FMV tröttnat på att få bära hundhuvudet för en situation som man från myndighetens sida anser till stor del beror på Försvarsmaktens, och i synnerhet arméstabens, agerande. Eller kanske snarare icke-agerande i vissa fall. I en sex sidor lång promemoria som adresserats till arméstaben redogör FMV för de rekommendationer man lämnat till Försvarsmakten och som Försvarsmakten valt att inte följa. Det framstår helt enkelt som att containerbranden fortsatt att pyra i bakgrunden och nu blossat upp igen när skjutförbudet för Ak24 inte hävts.

Rekommendationer överlämnade till Försvarsmakten 2023

FMV rekommenderar FM att fortsatt vidmakthålla AK5 systemet. FM rekommenderas att vidta de av Saab föreslagna åtgärderna ovan inkluderat nyproduktion av reservdelar, syftande till ett långsiktigt vidmakthållande av systemet för krigsorganisationens behovstäckning mot minst 2035.

FMV rekommenderar FM att inte införa karbiner av olika fabrikat samtidigt. Detta utifrån att det kräver utökade resurser som påverkar pågående projekt om saker skall göras parallellt.

FMV rekommenderar FM att inte förändra nu lagda kontrakt och beställningar. Detta utifrån att överklagandeprocessen ännu inte är avgjord i förvaltningsrätten och förändringar riskerar att påverka utfallet av denna negativt.

Förutom att FMV framhåller att leveranserna sker snabbare än den fastställda leveransplanen menar myndigheten att projektet nu är i fas igen då majoriteten av samtliga ak24:or är åtgärdade på fabrik i Finland. FMV säger sig ha frågat Försvarsmakten om att häva skjutförbudet för att kunna ta vapnen i bruk, men att Försvarsmakten sagt sig inte ha ”för avsikt” att häva skjutförbudet förrän inför ett ”eventuellt användande” för nästkommande utbildningskull.

Man påpekar att AK24 är överlämnat till Försvarsmakten för bruk medan AK M4A inte är det. En delanledning till att systemet inte lämnats över är att vapnet inte knappats in i Lift än. Försvarsmaktens omriktning om att ta M4 i bruk tidigare för att kompensera för bortfallet av AK24 har inneburit, enligt FMV, att resurser fått omriktats för bl a tillverkning av lösskjutningsanordningar. Vilket ska ha påverkat tillförseln av lösskjutningsanordningar för AK24. De senare väntas vara en brist även under Q1-Q2 2026 medan lösskjutningsanordningarna för M4 ska levereras i december.

FMV riktar kritik mot de tankegångar som de uppfattat om att överpröva och eventuellt riva upp redan fattade beslut. Man poängterar att det är ”klokare” att vara ”lojal” mot de beslut som fattats och vid behov anpassa om så behövs. Vilket i sin tur verkar handla om att förmå Försvarsmakten att beställa ytterligare vapen från Sako medan produktionskapaciteten finns. Som anledning anger FMV att ett antal andra europeiska länder sagt sig vara intresserade av att hoppa på avtalet med Sako.

Man menar också att de pågående kaliberdiskussionen inte är ett problem då avtalet medger för Försvarsmakten att beställa vapen med den kaliber man nu eventuellt väljer som huvudkaliber (5,56 eller 7,62).

Men FMV nöjer sig inte bara med att hinta lite småsyrligt om att det är dags att lyfta skjutförbudet. Man passar även på att rekommendera att Försvarsmakten utser en ny ansvarig för införandet av AK24. FMV skickar även en glirning gällande den utdragna processen med att välja kaliber och att den utökade krigsorganisationen innebär att ekonomin för inköp av vapen behöver ses över.

Därutöver rekommenderar FMV att AK5 ska vidmakthållas där Saab löpande genomför reparationer men att det finns vissa begränsningar i kapacitet. Samtidigt säger man sig sakna en definition från arméstaben vad gäller uppgiften ”genomför utökad RENO AK5”.

Promemorian från FMV är intressant då det tidigare rapporterats om att man från Försvarsmaktens sida upplevt sig motarbetade av FMV vad gäller just inköpet av gapfillern. Det verkar ha funnits olika former av personliga intressen som påverkat processen där FMV varit särskilt drivande för att Fm inte ska välja något annat än Sako, en inställning som sägs att understötts av dåvarande arméchefen. Nuvarande arméchef har däremot haft en annan inställning och aktivt drivit en linje om interimsvapen för att säkerställa att det finns fungerande vapen i organisationen. Från armén framhålls det att behovet av en gapfiller varit identifierad sedan åtminstone 2022 och att FMVs ovilja att hitta lösningar utanför Sako skapade en situation där Försvarsmakten började titta på att göra en egen upphandling.

Medan FMV under lång tid kommunicerat hur väl AK24-införandet flyter på, har bilden inom Försvarsmakten och armén varit att projektet varit försenat samt blivit dyrare än beräknat vilket har lett till en konflikt som nu verkar ha blivit så pass infekterad att FMV skickat en öppen PM till Försvarsmakten som nu all FM-personal har tillgång till att läsa. Kanske är det här en öppning till att hela upphandlingen granskas närmare och att vi kan lära oss inför framtida upphandlingar. Det vore rimligtvis tydligt för alla inblandade parter att vi inte har tid med några infekterade tvister mellan myndigheter på grund av personlig prestige när just tid är en resurs vi inte har jättemycket av.

PM Eldhandvapen 251007

Om kriget kommer 2027

Av

den 2 oktober, 2025

i Allmänt

Om vi är i krig 2027 – vad behöver vi göra redan idag för att möta det?

Överbefälhavaren Michael Claesson

Jag tror att det är första gången som jag ser det kommuniceras utåt, utanför myndigheten. Inställningen att vi kan vara i krig om två år. Den har kommunicerats tidigare internt inom myndigheten som, utifrån hur jag uppfattat det, en uppmaning till personalen att det är dags att ställa om mentalt. Det handlar egentligen inte per se om att det finns en bedömning som säger att vi kommer vara i krig om två år även om det florerar en rad olika publika bedömningar som pekar i den riktningen. Uttalandet ska snarare ses som ett av flera försök att få till en kulturell förändring inom myndigheten där vi tar tag i saker här och nu istället för att skjuta det på framtiden.

För det finns ett visst mindset på sina håll bland chefer att det är enklare att skjuta på saker på framtiden än att ta tag i dem idag. Det kan vara allt från förmågeutveckling till att ta tag i tuffa personalfrågor. Vi har levt under årtionden där hotet varit icke-existerande (åtminstone har upplevelsen varit så) och där det alltjämt saknats resurser (dvs pengar) för exempelvis utbildning. Tid var egentligen aldrig en faktor. Nu är det tvärtom, pengar finns men tiden är en bristvara. Trots detta finns det alltjämt kvar en inpräntad attityd om att vissa saker kan vi ta tag i någonstans omkring 2030 och att det finns tid att bereda saker i långbänk. Det är detta jag uppfattar att uppmaningen att tänka ”krig om två år” försöker omhänderta. Att det inte längre är hållbart att skjuta beslut på framtiden utan att vi måste tvinga oss själva till att prioritera, fatta beslut och ta initiativ på eget bevåg.

Nu ska man som sagt inte ta det som en sanning att kriget kommer till Sverige 1/1 2027. Däremot är det ett sätt att tänka som jag tror kan hjälpa fler att prioritera och fatta beslut. Två år är tillräckligt långt borta för att man inte ska frysa i sitt beslutsfattande, och samtidigt tillräckligt nära för att det ska vara kognitivt gripbart. Jag tror även att det kan hjälpa all personal i vardagen att titta på vad som är viktigast här och nu, såväl i tjänsten som på ett privat plan. Om jag verkligen lever i tanken att kriget är två år bort, då kanske jag kommer tycka det är viktigare att koppla bort telefonen och vara med familjen så ofta jag kan. De där passen i löpspåret eller på skjutbanan blir kanske betydligt viktigare för mig än det där veckomötet som låser upp halva dagen men aldrig mynnar ut i något konkret. Jag kanske inte kan lägga tid på att försöka vara bra på allt utan behöver avgränsa mig till det som kommer vara avgörande för att jag ska kunna utföra min uppgift om kriget kommer i närtid.

För mig personligen är det något av en befrielse att kunna tänka i de banorna. Vissa saker framstår helt enkelt som mindre viktiga att fokusera på när allt sätts i den här kontexten. Den där utbildningen är kanske inte lika viktig som att få in mer träning (fler reps) på det du faktiskt ska kunna. Ett RegM eller FM Patrull är i sammanhanget inte skitviktigt när det ställs mot att öva mer i sin befattning. Det är inte jätteintressant vad det någon gång i framtiden kommer AI-baserade drönarsvärmar, det är betydligt viktigare att titta på vad vi kan göra idag. Du förstår antagligen vad jag menar.

Det kan däremot vara lätt att falla i fällan och säga att vi skiter i verksamhetssäkerhet, arbetsmiljö osv för att kriget är snart över oss. Det är inte det jag uppfattar vara budskapet, snarare att vi ska se till att träna mer och göra det med bibehållen säkerhet så att vi inte är utslagna redan innan kriget börjar. Men vi ska samtidigt inte känna en ängslan över risker där vi vidtagit de åtgärder vi kan för att hantera de risker som ändå finns kvar.

Jag hoppas att det här perspektivet leder till att fler vågar bli mer fria i sina beslut och att vi därigenom vågar begå ärliga misstag utan oro för bestraffningar. För det är hög tid att vi börjar fostra den kulturen idag innan kriget är över oss.

Den missförstådda värdegrunden

Av

den 4 september, 2025

i Allmänt

Försvarsmaktens värdegrund är antagligen myndighetens mest missförstådda begrepp, vilket i sig är intressant eftersom det har använts så pass ofta genom åren i olika former av kommunikation. Inte minst när personal sagts upp för att ha ”brutit mot värdegrunden”. Värdegrunden har därmed nyttjats som någon form av lag för att reglera beteenden hos personalen. Vilket förvisso kan ses som det praktiska användandet av värdegrunden som ett pedagogiskt verktyg. Samtidigt är värdegrunden inte en stel massa som kan formuleras i en torr juridisk applicerbar text, helt enkelt för att den statliga värdegrunden vilar på ”principer” som demokrati, fri åsiktbildning, legalitet och effektivitet. Begrepp som vi alla känner till men som samtidigt kan inrymma mycket tolkningar och därmed inte alltid med tydliga gränsdragningar.

Försvarsmaktens värdegrund är inte en lag eller en samling tydliga regler som styr vad som är ett acceptabelt skämt eller liknande som det ibland kan framgå i diskussioner. Värdegrunden är etiska riktlinjer, en ledstång att hålla sig i för att kunna fatta vettiga beslut i en verksamhet där personalen kontinuerligt ställs inför dilemman där det inte alltid finns en tydlig manual att följa. En naturlig effekt av att ha en stor organisation som i huvudsak består av mänsklig interaktion för att lösa sina uppgifter. Just etik är klurigt då det inte finns en evig sanning om vad som är ”gott” eller ”ont”, ”rätt” eller ”fel”. Vår etik idag ser annorlunda ut från hur man såg på etik 1970 eller 1930, och etiken i framtiden kommer garanterat att se annorlunda ut jämfört idag. Det innebär att vi inom kollektivet Försvarsmakten har olika generationer som har fostrats i olika etiska system och därmed ser olika på en del etiska spörsmål i detalj. I det stora hela som kollektiv är det oftast enklare att ha en gemensam etik som stakar ut riktningen. Värdegrunden ska i princip ge oss gräns vänster och höger för hur vi bör bete oss.

När Försvarsmaktens värdegrund infördes 2006 var den något helt annat än vad den är idag. Orden består men innebörden har utvecklats och hur den tillämpas har reviderats över tid. Men eftersom värdegrunden användes som en tvingande befallning om beteende och sedermera som fog för avslutad anställning fortsätter den perioden att färga diskussionen idag.

Det ska sägas nu med en gång att innebörden av Försvarsmaktens värdegrund har förändrats sedan dess införande. Den grundar sig fortsatt på värdeorden Öppenhet, Resultat och Ansvar (ÖRA) men har med åren kommit att beskrivas i sammanhang som militära värderingar och önskvärda karaktärsdrag. Något som inte fanns med när värdgrunden infördes formellt 2006 av dåvarande Överbefälhavaren (ÖB) Håkan Syrén. Det behöver du som läser detta ha med dig i tanken innan vi fortsätter. Helt enkelt för att förstå att de invändningar som stundtals ventileras idag tar sikte på något som inte längre lever kvar i dagens värdegrund.

https://www.taktisk.se/2024/07/06/forsvarsmaktens-vardegrund-sa-blev-den-till/

Så när någon påstår att den militära personalen ”bryter mot värdegrunden bakom stängda dörrar” antar jag att man är kvar i 00-talets diskussion om acceptabla skämt, jargong, musik och liknande, inte att personalen de facto utför saker som ses som oetiska. Alternativt menar man att individerna bryter mot Försvarsmaktens uppförandekod, som är mer praktisk i sitt språkbruk vad gäller att uppträda respektfullt, ta ansvar och agera. Uppförandekodens utformning i text gör det till något som är möjligt att bryta emot genom att agera på ett visst sätt. Däremot kan man diskutera vad det innebär att ta ansvar för sin psykiska hälsa i en organisation där det fortsatt finns osäkerheter kring hur accepterat det är att må dåligt utan att det leder till en sämre arbetssituation (exempelvis påverkan på säkerhetsprövningen).

Försvarsmaktens uppförandekod

Jag vårdar det förtroende min befattning innebär
Jag förstår vad som förväntas av mig, och jag utnyttjar inte min ställning eller låter mig utnyttjas av andra. Jag ser till att förtroendet för mig i rollen som företrädare för
Försvarsmakten samt hur jag löser mina uppgifter är stort, och jag är medveten om att mina relationer, i eller utanför tjänsten, kan riskera att påverka det.

Jag visar respekt mot alla i min omgivning
Som representant för Försvarsmakten lever jag de värden vi försvarar: rättvisa, jämlikhet, jämställdhet och alla människors lika värde. Detta ska återspeglas i mitt uppträdande och vår verksamhet. Jag kan därmed agera respektfullt i olika kulturella och sociala situationer.

Jag bidrar positivt till gruppens förmåga och resultat
Jag bidrar aktivt till att gruppen löser sina uppgifter. Jag delar med mig av mina egna, och tar själv av del av andras erfarenheter och kunskaper. Jag visar personlig omtanke
och stödjer mina kollegor samt bidrar till att skapa trygghet och förtroende i gruppen genom att vara öppen och ärlig.

Jag tar ansvar för mina handlingar
Jag känner till de lagar och regler som gäller för min verksamhet och är utbildad, övad och tränad inför uppgiften. Därmed kan jag ta ansvar för mina handlingar,
samt bättre se konsekvenserna av mina beslut och handlingar vilket ökar mina förutsättningar att i varje situation uppnå eftersträvat resultat.

Jag har ett ansvar för min egen fysiska och psykiska hälsa
Genom att ta ett ansvar för mitt välbefinnande, fysiskt som mentalt, förbättrar jag gruppens förutsättningar att lösa sina uppgifter. Jag värnar även om mina kollegors
hälsa och talar om när jag upptäcker att mitt eller någon annans hälsotillstånd kan ha en negativ inverkan på vårt arbete.

Jag agerar när någon i min omgivning
bryter mot uppförandekoden

Det finns alltjämt en syn där värdegrund också handlar om ideologi, framförallt vänsterorienterad sådan vilket sen i sin tur kopplas ihop med en massa andra händelser i samhället. Jag anser fortsatt att det påståendet och den diskussionen fungerar som ett hinder från att faktiskt diskutera vad värdegrunden är; nämligen militär etik. Vilken etik, eller moralisk kompass, vill vi att den militära personalen ska ha idag och i framtiden? En diskussion som är av särskild vikt sett till hur samhället har förändrats de senaste åren vad gäller polarisering, radikalisering och ett minst sagt turbulent omvärldsläge.

Luften var aldrig fri

Av

den 31 augusti, 2025

i Allmänt

Det här är inte en respons på artikeln ”arméns sista TOLO”, däremot är det ett försök till att blåsa liv i den diskussion som borde uppstått i samband med att Braws artikel publicerades; nämligen hur vi tänker kring och övar skydd mot exempelvis luftangrepp. Jag anser att artikelförfattaren har en poäng i att vi idag inte övar på att skydda våra TOLO-platser (och för den delen bunkrings-platser) från luftangrepp och att vi här och nu saknar kvalificerad materiel för att kunna skydda oss mot allt från små FPV-farkoster till större patrullrobotar. Med det sagt innebär det inte, om jag ska tillåta mig själv att nappa på den medvetet provocerande rubriken, att TOLO:n är död. I själva verket är det så att luften aldrig var fri från första början, vilket jag utgår ifrån att vi visste när vi utformade TOLO-konceptet.

I arvet från möta, hejda och slå-doktrinen har det, utifrån hur jag uppfattat övningar och diskussioner, funnits en idé om att när ryssen väl kommit i land finns det inte så mycket kvar av de blå försvarsgrenarna då dessa ”förbrukats” över Östersjön. Vilket i praktiken skulle innebära att skyddet från lufthot skulle utgöras av luftvärnsförbanden. Förband som successivt lades ner under 90- och 00-talet vilket slutade med att vi enbart hade ett luftvärnsregemente kvar i Sverige och i praktiken en luftvärnsbataljon som fick leva lite i skymundan under afghanistan-eran (Mali innebar en förändrad hotbild där framförallt Underrättelseenhet 23 blev en kritisk förmåga). Poängen är att vi gick från att ha luftvärn som skulle kunna skydda övriga förbands TOLO-slingor till att inte ha något skydd överhuvudtaget, och att detta egentligen inte fick några större konsekvenser för hur vi övade då organisationen överlag levde i en tumultartad tid med en omriktning från det nationella till det internationella (detta känner de flesta igen från andra brister som vi lever med idag).

Utifrån mitt perspektiv handlar det egentligen inte om att det är nödvändigtvis förekomsten av drönare som ”omöjliggör” TOLO eller annan logistikförsörjning. Utan det är hotet från luften generellt. Vi är precis lika sårbara för fjärrbekämpning av olika slag som att det skulle flyga olika former av drönare i närheten av våra förband. Där håller jag med författaren om att vi lever i en ”simulerad miljö” där vi väljer att fokusera på att öva vissa moment utan friktioner för att i förlängningen kunna öva det som är huvudfokus, nämligen striden. Problematiken är i sak densamma som alla funktioner upplever vid övningar. Nämligen att inget får störa de planerade striderna ute på fälten mellan A och B-sida. Och eftersom det saknas adekvata resurser för att skydda mot allt från telekrig till drönare väljer vi att rationalisera bort problemen.

Istället för att komma till den enkla slutsatsen att vi ska sluta med TOLO bör vi i min mening istället börja öva med den risktagning TOLO innebär i dagens stridsmiljö och under övningar tvinga fram riskbedömningar såväl som konsekvenser. Dagens ledningsträningsövningar och förbandsövningar behöver öva med det vi har här och nu mot de hot vi ser idag och imorgon. Det är genom de friktionerna som vi kommer lära oss att hantera de situationer som kommer uppstå i framtiden där våra tekniska motmedel fallerar. För det kommer de att göra, oavsett vad tillverkaren påstår.

Prioriteringar signalerar inte värde

Av

den 13 augusti, 2025

i Lessons learned

I takt med att sommarens inryck har skett har allt fler GSS/K upptäckt att; 1) ingen gått in i soldaternas skåp under semestern och likt en militär tandfé bytt ut alla stridsväst 2000 mot stridsväst 25 eller hjälm 90 mot hjälm 24, och 2) det har gjorts prioriteringar som innebär att det egna förbandet inte står längst fram i tilldelningskön. De här två upptäckterna har i sin tur resulterat i många upprörda inlägg och direktmeddelanden med frågan: hur värnpliktiga (inom parentes på vissa funktionsförband) kan prioriteras framför anställda (inom parentes på vissa insatsförband)? Rimliga frågor som är möjliga att svara på utifrån de prioriteringar som man under resans gång gjort, bland annat baserat på tillgången till specifika persedlar och hur semesterperioderna legat i förhållande till inryck för grundutbildningarna.

I vissa fall finns det andra faktorer som spelar in vad gäller att ett visst förband tilldelas viss utrustning före ett annat. Det kan exempelvis ha att göra med hur förbandets anatomiska uppsättning ser ut och hur väl den matchar den utrustning som hunnit levererats till Försvarsmakten. Det kan också vara så att det ses som ofördelaktigt att tilldela ny materiel i form av nya stridsvästar och vapen till ett förband som genomför insatsutbildning inför en kommande utlandsvistelse. För de värnpliktiga kan det, med hänvisning till planerad utbildning och övningsserie vara lika olämpligt att dels lämna in utrustning, dels försöka omutbilda på ny materiel under ett redan pressat utbildningsår. Detta är betydligt enklare att genomföra med de stående förbanden som har mer ”luft i schemat” under året.

Därtill finns det en poäng i att utbilda grundutbildningsomgången med den utrustning de kommer ha när de kallas in om några år för att genomföra repetitonsutbildning (eller för den delen tar anställning som GSS/T och kallas in på övning) samt att de som söker SOU eller OP har bekantat sig med den utrustning de sen kommer att få efter examen.

För det ska tilläggas att det inte handlar om att värnpliktiga tilldelas utrustning nu och de anställda först om 1 år. Det rör sig om månader upp till ett halvår för huvuddelen av de stående förbanden. Surt? Absolut. Undermålig prioritering? Inte alls lika självklart. Vilket leder mig till mitt störst problem med den ventilerade frustrationen kring tilldelningen av utrustning.

Nämligen att man blandar ihop prioritering med värde. Att tilldelningen av stridsväst 25 till värnpliktiga vid ett förband, skulle på något sätt innebära att de är mer värda än de anställda soldaterna på ett annat förband. Underförstått i mycket av den ventilerade frustrationen finns det en känsla av att GSS/K är mer värda än värnpliktiga, och att detsamma även gäller för Hemvärnet. Att det är den hackordningen som ska styra vem som får vad och när. För att inte tala om att vissa försvarsgrenar och förbandstyper ser sig själv som mer prioriterade än andra förbandstyper eller försvarsgrenar. Helt utan att ens försöka väga in andra faktorer och helt utan någon form av eftertanke på hur man pratar om andra inom organisationen. I diskussionen har det blivit ett tydligt ”vi” (anställda) och ”dom” (värnpliktiga), och att ”dom” har tagit något som rättmätigt tillhör ”oss”.

Både anställda och värnpliktiga har ett behov av adekvat personlig utrustning. Det är en icke-fråga. Det är inte ens uppe för diskussion. Vi ska inte tro att en tilldelning innebär att behovet är mätbart större för ett förband kontra ett annat. För det är inte bara ett mätbart behov som styr som jag har påvisat i den här texten. När det är korta tidsförhållanden som månader, kvartal eller halvår, blir detaljupplösningen en annan än när man pratar flera år. Det innebär att utifrån när en leverans sker till Försvarsmakten kommer tilldelningen behöva ta hänsyn till var respektive förband befinner sig i sin utbildnings- och övningscykel samt vilken mängd personal man har vi tillfället. Det viktigaste just nu är att trycka ut utrustning istället för att den fastnar på något lager i väntan på fler delar eller liknande. Kan en batch matchas mot ett förband är det bättre att få ut den batchen direkt. Alla kommer få inom sin tid och eftersom nu tilldelningen sker successivt innebär det också att vi mer kontrollerat kommer kunna ”köra in” underhållstjänsten samt hitta de barnsjukdomar som nu oundvikligen kommer hittas på västar, hjälmar, uniformer och vapen.

Om du sitter just nu och kokar över att ditt förband inte fått en tilldelning, där du anser att ditt förband är prioriterat över andra förband så råder jag dig att zooma ut en aning och titta på vad alla andra förband just nu gör. Det finns förband och enheter som just nu inte vill ta en tilldelning av ny materiel för att de vet att det saknas förutsättningar för att få till ett bra införande. Det är en dubbelsidig riskbedömning där risken av att införa något nytt vägs mot risken att inte få det nya innan helvetet brakar lös, och för en del förband ligger det i linje med den uttalade riskaptiten att hålla an till exempelvis Q4 för att bibehålla sin uppövade förmåga. Det innebär inte att du eller ditt förband är mindre värt, snarare tvärtom.

Sida 1 av 49

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén